Anonym (Tjejen) skrev 2017-11-20 20:50:09 följande:
Det är inget alternativ att själv gå med. Men han verkar ju ändå tvivla på sin tro, och jag älskar den här killen. Om han är på vägen att lämna, även om det tar tid, så vill jag finnas där. Men om han inte vill ifrågasätta sin religion ordentligt så vill jag inte ha med honom att göra för det är bara vidrigt att tro att jag ska finnas där som hans "lilla roliga" innan han går in i tron helt
Jag var tillsammans med en kille som var uppvuxen med en väldigt konservativt kristen förälder. Alltså så pass bokstavstroende att ingen kyrka eller församling var tillräckligt strikta i sin tro för att de skulle kunna tänka sig att bli medlemmar..
När jag träffade honom var han i samma stadium som din kille - han ville lämna sin tro, leva ett "vanligt" liv och slippa bry sig om alla regler. Egentligen kunde han inte vara med mig eftersom jag hade varit gift tidigare, det var något som hans tro inte tillät, men han orkade inte bry sig om sin tro mer helt enkelt.
Kan säga att efter 3 kämpiga år tog det ändå slut. Under 2,5 av dessa 3 år hade han enorm ångest över om han skulle välja mellan att vara med mig eller att hamna i helvetet. Han försökte hela tiden hitta någon kompromiss i sin tro, övertyga sig själv om att det skulle funka. Det hjälpte dock inte att hans pappa hela tiden försökte övertyga honom om att han skulle hamna i helvetet om han fortsatte vara tillsammans med mig.
När vi började diskutera att skaffa barn och han sa att vi inte skulle kunna leva tillsammans, men han skulle självklart skulle ta sitt ansvar som varannan-vecka-pappa (?!), förstod jag att förhållandet var dödsdömt. Borde ha gjort slut flera år tidigare, men man hoppas ju in i det sista att han ska ta sitt förnuft tillfånga..
Jag är själv uppvuxen med religiösa föräldrar, och jag vet att det tar tid att faktiskt lämna en religion. Det kan ta flera år innan man har blivit av med sin övertygelse, och så länge man har minsta lilla tvivel kvar så är man inte fri.
