pandoraDiem skrev 2017-12-11 16:07:17 följande:
Positivt att de såg foster :) men att leva med ovissheten är såklart jättejobbigt. Blödde också tidigt i denna graviditet, visade sig vara ett till foster som inte utvecklat sig som kroppen stötte bort. De kunde inte säga till mig om det levande fostret skulle stötas ut det också men fick se hen igen på kub för några veckor sen och då var den andra hinnsäcken borta.
I min förra graviditet blödde jag senare, runt vecka 12 och då var det för att moderkakan sätt långt ner. Den flyttade upp sig sen när livmodern växte och allt gick bra.
I min första graviditet blödde jag tidigt och då var det utomkvedes (vilket ju inte du har då de såg foster i livmodern).
Det finns alltså många skäl till att blöda, missfall är ju såklart ett av dem. Jag vet bara en sak och det är att det är sjukt jobbigt och påfrestande. Men på något sätt så överlever man. Jag försökte att ta en dag i taget och tillåta mig själv att vara ledsen. Mannen var ett stort stöd, jag visste att vad som än händer så skulle vi klara det tillsammans.
Håller tummarna!
Tack för ditt stöd. Detta känns faktiskt som ren och skär tortyr. Jag mår så fruktansvärt dåligt och vet inte alls vad jag ska ta mig till. Ibland när jag tänker tanken att det faktiskt kan gå vägen så lättar det något. Men så kommer de elaka tankarna och gör mig ledsen igen. Har ständigt ont i magen och själen av min oro.
Hatar att vakna på morgonen och minnas vad som hänt.
Jag har försökt bli gravid i några år innan jag fick konstaterat att jag hade rubbning i ägglossningen. Femte försöket med hormoner resulterade i detta lilla mirakel. Där är en annan anledning som gör det ännu tyngre. Att jag kämpat så länge för detta, och så bara poff - ska det tas bort från mig.
Det värsta som kan hända är att jag får missfall. Än har jag inte fått det - eftersom fostret ju satt där.
Men jag känner det som att jah fastnar någonstans mitt emellan nu i mina tankar. Mår otroligt dåligt.
