Min kille slog mig igår

Jag kan tala om för dig att all forskning visar att förövare som ?söker hjälp? bara blir bättre på att manipulera. En empatistörd människa kan inte botas med terapi. Inga personlighetsstörningar botas med terapi. Dom enda som tar till sig av terapi är känsliga och empatiska människor som snarare varit för snälla och toleranta. Dom har ju redan läggningen att anpassa sig. Folk på andra sidan skalan med utbrott och utagerande beteende som gör sånt du beskrivit ändrar sig inte i terapi men dom lär sig svänga sig med rätt ord, fjäskar för terapeuten och ger gärna sken av hur upplysta dom blivit, inte minst i sociala medier...

Alltså han kan gråta av riktiga känslor. Men tex kan en narcissist tycka gränslöst synd om sig själv i en sån här situation och böla som ett litet barn för att hen KÄNNER SIG som ett litet barn och tycker det är hemskt och orättvist att bli SEDD som en ?elak person? som gjort fel, är du med? Vi kan ha rätt utan att det betyder att han är som Moriarty i tv-serien Sherlock Holmes. Jag har egna erfarenheter och känner så många som också har det av detta, både från föräldrar och partners. Tror typ alla av dessa förövare är riktiga lipsillar som väcker oerhört mycket sympati från både rättsväsende, socialtjänst, partners, familj och vänner.

Det är ju så synd om dom så hjärtat brister. Vet flera som fått milda straff pga jurister tyckt synd om dom och trott att dom haft en massa insikt och att terapin dom lovat gå på skulle hjälpa. Mitt ex går fortfarande hos psykolog sen flera år. Två nya flickvänner har trots det flytt och tom bytt stad och fått starta upp nya liv.

Terapi är sjukt bortkastat. Såg du på ?Gift vid första ögonkastet? senaste säsongen? Där misshandlade en kille sin nya fru psykiskt och sen hos terapeuten så tog terapeuten killens parti och tyckte att tjejen skulle jobba med sig själv.

Det är ganska vanligt. Det är också vanligt att förövaren visar sig oerhört ?duktig? i terapin och får massa beröm av terapeuten och sen misshandlar lite mer raffinerat efteråt. Hursomhelst om du googlar om detta kommer du hitta sjukt mycket läsning om hur (icke) effektivt terapi är för förövare.

Kbt måste dessutom vara sämst av allt. Problemet sitter JÄTTEDJUPT i honom.

Problemet är inte, som din kbt-terapeut kommer hävda, att han ?hanterar ilska dåligt? och att problemet löses av att han räknar till 10 när han är arg nästa gång och sånt.

Problemet är djupt grundat i hans innersta grundvärderingar och sociala mönster som han haft sen barndomen och dom kommer inte ruckas på för att ni sitter i en fåtölj framför en terapeut och pratar 10 timmar sammanlagt.

När man utför såna HANDLINGAR som han gjort så visar det på ett mönster av attityder och värderingar hos honom som kommer finnas kvar även om han räknar till 10 nu ett tag eller tar till andra ?verktyg? som han får.

Han använder säkert verktygen och sen kommer han klämma till dig på ett annat sätt och på olika sätt subtilt bete sig provocerande (men kanske efter en period av lugn då du hunnit tro att han är helt förändrad) och du kommer märka att det gamla beteendet smyger sig tillbaka igen.

Men det är han och alla andra misshandlare passar inte heller in i din stereotypa bild av hur en misshandlare är. Typ Helene Sjöholms man i Såsom i himmelen liksom.

Dom flesta andra som misshandlar sina partners upplevs ofta som väldigt sympatiska, känsliga och ?fina? av många. Dom brukar ha en krans av beundrare som hyllar dom för sin fina personlighet. Det är därför det är så svårt för offer i samkönade relationer. Dels så är bilden av ?misshandel? i en relation helt missvisande och begränsad (alla ser blåklockor på ögonen framför sig och ett elakt fyllo som skriker, svär och misshandlar brutalt från morgon till kväll) och dels är stereotypen att förövaren är man och kvinnan offer, förövaren måste vara lång, stor och stark, gärna ha ett arbetaryrke eller ännu hellre vara arbetslös. Typ gå runt i vitt nätlinne hela dagarna med en kniv i handen och ha ett otäckt, ärrigt ansikte.

Men förövarna är bl.a en uttalad feminist av båda kön, en läkare, en polis, en vänlig man med mjuka ansiktsdrag som har nära till gråten när han pratar om kattungarna han räddade från att drunkna i fjol, det är den söta artisten som är Så sympatisk i tv och alltid pratar om känslor, det är tjejen som är så schysst mot alla på jobbet och hela tiden utför tjänster till kollegor som ingen bett om och gör nåt utöver det vanliga mot kollegan som går igenom en personlig kris just nu (och alla vänner sviker och har inte tid, det är den här tjejen som kommer hem på fritiden, bjuder på bio och verkligen ställer upp som ingen annan NÅNSIN gjort. Och det visar ju att ryktet om att hon misshandlat sina flickvänner är falskt för den här tjejen är tamejfan den bästa människan hen haft i sitt liv)

Det är som med pappan som anklagas för incest av sin dotter. Han som är SÅ himla schysst och älskar barn! Han pratar ju alltid om hur vidrigt det är med pedofiler dessutom.

Han är ju jätteschysst och han verkar faktiskt ha äkta känslor, och nära till dom. Sådär är ju inte ett monster.

Jag kan tala om för dig att all forskning visar att förövare som ?söker hjälp? bara blir bättre på att manipulera. En empatistörd människa kan inte botas med terapi. Inga personlighetsstörningar botas med terapi. Dom enda som tar till sig av terapi är känsliga och empatiska människor som snarare varit för snälla och toleranta. Dom har ju redan läggningen att anpassa sig. Folk på andra sidan skalan med utbrott och utagerande beteende som gör sånt du beskrivit ändrar sig inte i terapi men dom lär sig svänga sig med rätt ord, fjäskar för terapeuten och ger gärna sken av hur upplysta dom blivit, inte minst i sociala medier...

Prognosen är god för behandling av borderline; inom 10 år blir 75 % fria från diagnosen.
sv.wikipedia.org/wiki/Borderline_personlighetsst%C3%B6rning.

Ja. Vi pratade hela natten tills det blev ljust ute och jag fick höra hur han kände och mådde med och det var inte krokodiltårar. Eller det kan ju vara så att han bara hittar på men isåfall är han den bästa skådespelaren jag sett och förtjänar en Oscar. 

Han har iallafall sagt att han förstår att jag har ledsnat nu och att han kommer hjälpa till med allt, att sälja, att flytta och att han kommer gå på terapin imorgon även om jag inte följer med, samt fortsätta gå där. 

Oavsett vad som händer är det nog iallafall inte menat att vi ska bo ihop. På något sätt känns det
ändå bra att han tog det såhär och att vi ändå kan gå igenom allt "tillsammans". 

 

Ja, han är ju väldigt kärleksfull nu men han har ju alltid varit det den största delen av tiden så det är ju inget nytt. Det förändrar dock ingenting av vad han har gjort förstås. 

Han berättade lite om terapin idag och enligt honom så hade han berättat ärligt om varför han var där och vad som hänt mellan oss. Jag var ju dock inte där så vem vet. Det är dock inte bara för mig utan för att han själv inte orkar med sitt eget beteende som han går dit förtydligade han och de ska ses igen nästa vecka och då hade terapeuten tyckt att det var bra om jag följde med. Men en terapeut skulle väl knappast säga att han borde gå hem och säga till mig att jag ska lämna honom direkt, även om hon tyckte det. 

Alltså hur svårt är det att googla? Du hittar tusen källor direkt om du bara ids gå in på Google.se och söka efter det själv. Lika bra eftersom du aldrig hört talas om detta välkända faktum.

[quote=78373096][quote-nick]KlunsSmurfen skrev 2018-01-16 05:12:08 följande:[/quote-nick][/quote]

Borderline är väldigt omtvistat kan jag berätta. Testa att läsa igenom 30 olika artiklar av forskare inom psykologi istället för att gå in på Wikipedia. Dessutom är det inte borderline som misshandlare brukar ha utan narcissistisk personlighetsstörning.

Googla prognosen från att bli botad med terapi för det.

Du kan verkligen inte ha läst någonting om våld i nära relationer när du kommenterar som du gör i tråden.

"Jag kan tala om för dig att all forskning visar att förövare som ?söker hjälp? bara blir bättre på att manipulera."
källa

"Inga personlighetsstörningar botas med terapi"
Hur har du lyckats konstatera att han har en personlighetsstörning?
"Kbt måste dessutom vara sämst av allt. Problemet sitter JÄTTEDJUPT i honom."
Hur vet du det?hur är det med din stereotypa bild misshandlare?

Vad är det som är så otroligt med psykopater? Rätt många är det, det finns ett stort mörkertal eftersom alla inte är grovt kriminella, åker fast och blir utredda.

Dom finns överallt, på jobbet, i skolan osv och dom är verkligen inte så smarta och coola som det framställs i film och litteratur (American psycho, När lammen tystnar, Professor Moriarty i tv-serien Sherlock) Sen är det en skala också, det handlar liksom inte om superkänslig människa ELLER värsta Hannibal Lector-monstret.

Ja, han gör det här medvetet men inte som om DU skulle göra det här medvetet. Du skulle behöva sitta och aktivt göra upp en plan vid ett köksbord för att kartlägga hur man manipulerar på ett raffinerat sätt. För en narcissist/vardagspsykopat sker det helt naturligt på ren instinkt. Medvetet innebär inte att dom sitter och planerar högt med papper och penna utan det är bara så dom fungerar, precis som att en normal människa automatiskt känner beskyddande känslor för en hundvalp eller ett litet barn, att man äter när man är hungrig osv.

Han har olika sidor du ser som goda och dåliga men ALLA sidor är manipulativa.

Du är ett mycket lätt offer för just psykopater om du envist hävdar att dom inte finns, iallafall aldrig i närheten av dig, iallafall inte om dom verkar trevliga/att du tycker om dom etc.

Taskig du är mot Molly50 förresten. Hon förtjänar bättre bemötande.

Ser återigen att det är din felaktiga bild av narcissister och psykopater som förvirrar dig. Dom har känslor och dom visar känslor. Däremot känner dom ingenting inför andras rädsla varför dom kan slå sin partner, provocerande flirta med andra osv.

Det finns ingen empati. Men för egen skull kan dom gråta och dom kan gråta för att verka ledsna. Dessutom vet dom hur man ska bete sig för att framstå som empatisk, annars vore dom inte mästare på manipulation.

Du förstår inte hur man kan välja att göra så som han gör när det leder dit och dit för alla BORDE sträva mot x och y.

Jag skrev ju att det finns olika sorters hjärnor biologiskt. Det är inget du kan ändra i terapi. Det enda en sån här man lär sig i terapi är att finslipa sin manipulativa förmåga och lära sig nya ord och begrepp som låter bra.

Han har inte samma drivkraft som du så sluta envisas med att alla har det och bli förvirrad över deras då ologiska beteende.

Om du vill veta vad som driver en människa så gå på hans handlingar, inte dina föreställningar om vem han är eller borde vara. Utgå inte från dina egna referensramar om hur du själv funkar.

Det är bara ett faktum att vissa är tex notoriskt otrogna, misshandlar, startar bråk och bryter ner sin partner.

Hur svårt du än har att förstå dessa människor så finns dom och botas inte med kramar och terapi. Dom botas inte, dom har andra drivkrafter, andra saker dom går igång på.

Nu lägger jag ner att skriva mer i tråden, du kommer att se det själv gång på gång tills du inser faktum.

Makt. Så enkelt är det. Helt annan hjärna än din med helt andra drivkrafter.

[...]
Dels så är bilden av ?misshandel? i en relation helt missvisande och begränsad (alla ser blåklockor på ögonen framför sig och ett elakt fyllo som skriker, svär och misshandlar brutalt från morgon till kväll) och dels är stereotypen att förövaren är man och kvinnan offer, förövaren måste vara lång, stor och stark, gärna ha ett arbetaryrke eller ännu hellre vara arbetslös. Typ gå runt i vitt nätlinne hela dagarna med en kniv i handen och ha ett otäckt, ärrigt ansikte.
[...]

Jag kan förstå det. Det har ju som sagt gått en månad nu, det har varit jul och Bali och allt som kommit emellan. Det var därför jag ville påminna dig. Det är liksom inte bara lite relations- och svartsjukeproblem som gör er relation svajig just nu. Så är det i många förhållanden emellanåt, även de mest harmoniska förhållanden har sina dippar.

Men han slog dig faktiskt. Det är inte "normalt". Det är inte heller "normalt" att han kallat dig så fula saker och behandlat dig så respektlöst.

Läste du artikeln på Wikipedia? Har du läst några av de sidor jag länkat till tidigare? Kan du se att ni befinner er i det? Vi andra kan se det tydligt. Det är också lätt att se från det du skrivit, att du inte överdrivit eller försökt svartmåla honom. Tvärtom har du försökt förklara hans beteende och tagit honom i försvar emellanåt. Det följer tyvärr också mönstret.

Tycker inte heller att du ska följa med till terapeuten. Detta är HANS problem, varför ska du vara inblandad i HANS behandling? Tycker det låter väldigt konstigt att terapeuten föreslagit det, det får mig att undra vad han sagt. Både jag och min man har (vid olika tillfällen) gått i terapi pga negativa mönster vi behövt bryta etc, mönster som självklart påverkat de i vår närhet och vår relation. Men ingen terapeut har nånsin föreslagit att vi ska bjuda in någon annan person än behandlaren och mig som patient.

Jag förstår att det blir jobbigare och jobbigare ju längre tiden går att säga "Jag tycker att du behandlat mig respektlöst länge, du har misshandlat mig en gång och jag vill inte fortsätta vara tillsammans med dig". Nu har ni ju haft det rätt bra senaste dagarna, eller hur? Men det är ok att göra det, det är inte för sent.

Jag kan inte tro att vad som hände inatt är på riktigt och jag vet inte hur jag ska hantera det. Att min pojkvän har ett sjukt temperament visste jag men att han skulle använda våld mot mig???!!

Allt handlar om svartsjuka och när han druckit blir det alltid värre. Han tycker att jag flörtar med andra killar och framförallt igår tyckte han tydligen det (orkar inte ens förklara mig men nej det gör jag inte). När vi kommer hem så säger idioten ?Vi borde skita i det här så kan du gå tillbaka till att hoea runt med dina kompisar? då blir jag jävligt arg och säger nånting med ja då kanske man iallafall kan få en riktig orgasm. Han skriker då att jag är en h?ra och slår mig i ansiktet så jag i chock bara viker mig ner på golvet och gråter. Han ångrade sig direkt och bad om ursäkt tusen gånger och berätta hur mycket han älskade mig och ångrar sig. Det är första gången jag sett honom gråta. Vi både var fulla och jag vet inte hur det gick till men han började kyssa mig och plötsligt hade vi sex?!

Alkoholen börjar gå ur kroppen och jag får bara mer och mer ångest och blir mer och mer chockad över vad som faktiskt hänt. Det är omöjligt att somna. Skulle ni förlåta honom? Eller känner ni lite att jag nästan bad om det?

Jag sa inte det till honom självmant om du nu trodde det. Vi körde "pekleken" och frågan var "vem i rummet har legat med någon i detta rum" och på så sätt kom det fram. Så nej, jag skröt inte om mina ligg.

Varför jag har dåligt samvete är för att jag inte förklarade för honom att det var längesedan och aldrig något seriöst utan istället så ignorerade jag det bara och sa sen så som jag gjorde hemma fast jag märkte att han redan var "sårad". 

Jag skulle ju kunna ge honom ett val att aldrig mer dricka en droppe alkohol eller att gå och prata med någon men det klart jag är rädd att det ändå ska hända igen. Jag tror inte att jag gjorde något värre men jag vet att jag inte var oskyldig om man säger så. Det är förstås ändå ingen anledning men han har ingen annan dålig egenskap förutom den där jävla svartsjukan som kommer fram ibland.. han är rolig, omtänksam, givmild, överraskar ofta med saker eller upplevelser, smart osv. Jag känner inte någon som inte tycker om honom.

Jag vet varken in eller ut just nu. Åkte till min syster och han har försökt ringa mig konstant och jag får ont i hjärtat för jag kan bara ana hur han känner sig. Samtidigt känner jag mig så svag för att jag blir så påverkad av hans mående. Jag håller med om att det jag sa igår var riktigt elakt och det skulle vara värre att få höra det av någon än att t.ex. bli kallad hora eftersom man då vet att det inte är sant och bara används för att man är arg. Det jag sa tar ju mer på psyket. Jag var så nära att stanna hemma igår, om man ändå gjort det.

Men är jag inte delvis skyldig till detta då? Försöker bara tänka mig in i situationen istället för från enbart min sida. Jag vet ju att han är impulsiv och ibland inte tänker sig för, oftast är det roligt och positivt men inte igår. Om jag var i samma situation och får reda på att han legat med två tjejer i samma rum och sen ignorerar mig resten av kvällen så skulle jag bli as irriterad. Om jag sedan vill prata om det, men säger det på ett ganska omoget sätt för att jag är ledsen och då får till svar att han inte är bra i sängen (vet inte ens var det kom ifrån för det tycker jag ju inte) ja jag skulle ju absolut inte ge han en smocka i ansiktet men sen så är ju inte jag en impulsiv berusad kille. 

Ja men det är bara det att det var ju jag som provocerade. Det satt inte i hans huvud eller att han blev arg för en liten bagatell, det brukar han inte bli. 

Så länge han aldrig mer slår mig eller hotar med att slå så kan han säga vad han vill om han nu mår bättre utav det. Det är ju han det är "synd" om som ens blir såhär arg i vuxen ålder och inte har någon självbehärskning?

Jag tar inte åt mig ett dugg vad han säger så länge han behandlar mig bra vilket han gjort hittills. Han är väldigt hjälpsam och städar och lagar mat och fixar och donar mer än vad jag gör. Han vill ofta hitta på saker tillsammans ute som inne och är väldigt romantisk med middagar, överasskningar osv.

Med det sagt så säger jag inte att jag har förlåtit honom eller ursäktar hans beteende för det är absolut inte vad det handlar om som många tror, han kommer aldrig ha mig runt sitt lillfinger, jag ville bara förklara varför det inte är helt lätt att bara lämna honom.

Jag har berättat vad som hände för min bästa kompis, hon blev nog mer chockad än jag själv och jag lovade att inte ta honom tillbaka. Hela grejen är bara så sorglig för att dom har kommit så bra överens och umgåtts även när jag inte varit med vilket jag älskar. Hon sa ändå att det i slutändan är mitt val. Skönt att jag kan bo här ett tag nu iallafall. 

Han skriver och ringer konstant och skickade nyss en snap på en middag han dukat upp. Jag ska självklart inte gå hem men det gör ont i hjärtat av att veta att han sitter där och hoppas. Jag vill inte förstöra allt vi har haft för ett misstag men jag känner mig definitivt mer svag än stark om jag förlåter honom och det stämmer väl. 

Ja men det är bara det att det var ju jag som provocerade. Det satt inte i hans huvud eller att han blev arg för en liten bagatell, det brukar han inte bli. 

Så länge han aldrig mer slår mig eller hotar med att slå så kan han säga vad han vill om han nu mår bättre utav det. Det är ju han det är "synd" om som ens blir såhär arg i vuxen ålder och inte har någon självbehärskning?

Jag tar inte åt mig ett dugg vad han säger så länge han behandlar mig bra vilket han gjort hittills. Han är väldigt hjälpsam och städar och lagar mat och fixar och donar mer än vad jag gör. Han vill ofta hitta på saker tillsammans ute som inne och är väldigt romantisk med middagar, överasskningar osv.

Med det sagt så säger jag inte att jag har förlåtit honom eller ursäktar hans beteende för det är absolut inte vad det handlar om som många tror, han kommer aldrig ha mig runt sitt lillfinger, jag ville bara förklara varför det inte är helt lätt att bara lämna honom.

Ingen kille kommer ju någonsin vara perfekt. Alla har brister. Jag stör mig mer på tidigare förhållanden med t.ex. en som bara sitter och kollar på fotboll hela dagarna och inte lyfter ett finger.

Då är jag hellre med någon som har humör så länge det inte blir för ofta och att det absolut inte inkluderar våld mot mig.

Jag har knuffat bort honom förut när jag varit arg. Han skrattade bara då men tänk om han istället sagt att jag misshandlat honom och att jag inte är värd en andra chans och att jag måste gå i terapi och att alla skulle se ner på mig? Jag hade mått förjävligt.

En gång så låg han på mig och kittlade mig och jag fick då klaustrofobisk panik och skrek gång på gång att han skulle sluta men han gjorde inte det och jag hade ingen chans mot hans muskler så per automatik slog jag till honom... Han stannade upp men jag såg hur det svartna i hans ögon. Det enda han sa var att jag var en psykopat som siktade på hans huvud med flit (det gjorde jag dock INTE för jag blundade) och sen gick han. Dock bad han mig om ursäkt sen och försökte se det från min sida. Men tänk om han istället sagt att det var misshandel och aldrig förlåtit mig? Han framkallade det lite (som jag har gjort denna gång) men jag slog.

Förstår ni vad jag menar här. Alla kan göra fel men vem är man att döma och bestämma vad den andra menade?

Till Klunssmurfen: Jag orkar inte citera hela din novell men jag undrar varför du går in i den här tråden och ger massa råd om något du förkovrat dig noll i. Ja, förutom Wikipedia då.

Allt du ifrågasatt av det jag skrivit är väldigt allmänt känt men du kollar liksom inte upp det innan du bara hånfullt avfärdar och sen fortsätter med dina egna (skitdåliga) råd.

Vad jag fått allt ifrån?

För det första har jag överlevt en lång relation där jag blev misshandlad och mordhotad, jag har gått flera år i samtal på olika kvinnojourer och alltså pratat med massor av människor SOM JOBBAT MED DET HÄR I 10-20 ÅR. Samtliga tog upp det jag sagt om terapi, både vad studier visat och att det var deras egna erfarenheter av alla som kom till dom och pratade. Har aldrig hört NÅGON säga att terapi fungerat. Bara att det sett ut så till en början.

Angående bild av misshandlare så pratades det alltid om exakt det jag skrev också. Jag har gått i grupper fulla av kvinnor som alla sagt samma sak, nämligen; ?Han stämde inte in på min bild av en misshandlare, han är väldigt omtyckt och jag är rädd för att soc/terapeuter ska ta hans parti?. Flera berättade också att det var exakt det som hänt, att misshandlaren manipulerat utredare, terapeuter, deras egen familj och vänner osv.

Förutom den bakgrunden så är flera av mina vänner socionomer och jobbar med att hjälpa utsatta i sådana här relationer. Min svägerska är psykolog och vi har pratat mycket om detta. Jag har läst allt jag kan hitta om psykologin bakom att lämna en misshandlare, både av litteratur (skriven av forskare, psykologer och socionomer...) och artiklar.

DIN tur. Du invänder mot allt jag skriver och ger en massa egna råd baserade på VAD?! Vad är DIN bakgrund, erfarenhet och hur mycket har DU läst på? (Wikipedia räknas inte...)

[quote=78373096][quote-nick]KlunsSmurfen skrev 2018-01-16 05:12:08 följande:[/quote-nick][/quote]

Borderline är väldigt omtvistat kan jag berätta. Testa att läsa igenom 30 olika artiklar av forskare inom psykologi istället för att gå in på Wikipedia. Dessutom är det inte borderline som misshandlare brukar ha utan narcissistisk personlighetsstörning.

Googla prognosen från att bli botad med terapi för det.

Du kan verkligen inte ha läst någonting om våld i nära relationer när du kommenterar som du gör i tråden.

Eftersom Klunssmurfen är för lat för att googla innan hen avfärdar.

www.thehotline.org/2014/08/01/why-we-dont-recommend-couples-counseling-for-abusive-relationships/

?De flesta deltagarna i studien värjde sig starkt mot att betraktas som kvinnomisshandlare och bemödar sig om att beskriva skillnaden mellan sig själva och en ?riktig? kvinnomisshandlare. Det kan synas paradoxalt att män som självmant söker hjälp mot våldsamhet i en relation samtidigt försöker minimera sitt eget ansvar i beteendet.

? En vanlig förklaring till att de sökt hjälp var ultimatum från partnern, säger Susanne Boëthius.

Efter ett år i behandling tog fortfarande ingen av männen på sig fullt ansvar för våldet i sig.

? Däremot beskrev de ofta situationer när de tagit ansvar för att våldet skulle upphöra.?

www.etc.se/inrikes/man-ger-kvinnor-skulden-misshandel

Jag orkar faktiskt inte göra jobbet åt dig Kluns.. att leta fram allt jag läst genom biblioteket och böcker jag fått låna av socionomer etc du får söka själv. Viktigt att komma ihåg också att det finns artiklar som pratar om att en liten del av en stor grupp män ska ha minskat sitt våld genom storsatsning på terapi men i dom studierna bygger ?resultatet? på svar från förövarna själva som svarat i självskattningsformulär. No shit, förövare förminskar ALLTID sitt våld. Dessutom var erfarenheten hos dom jag pratat med som jobbar med OFFER för misshandel att en förövare kan minska sitt fysiska våld en del men istället öka det psykiska eller förändra våldet.

Grunden är alltså kvar, som jag sa. Ts säger själv att det VÄRSTA för henne är killens bilder på andra tjejer, upplagda för att såra henne. Du verkar inte förstå dynamiken i en sån här relation alls (och det är inte så konstigt när du inte förkovrat dig utan baserar dina råd utifrån din egen begränsade föreställningsvärld och erfarenheter) Dynamiken FINNS KVAR även om dom går i terapi ihop. Hon har fortfarande minnen av allt som hänt och han behöver inte göra mycket för att påminna henne. Därför behöver inte en misshandlare ta i så mycket för att skada, efter en tid räcker tonfall, vissa ord/gester osv som hen vet påminner offret om tidigare misshandel och som påverkar offret starkt UTAN ATT EN UTOMSTÅENDE FATTAR VAD SOM HÄNDER.

Nej visst är det så, men jag förstår ändå inte varför TS ska investera mer i det här genom att hjälpa killen som gjort henne illa, i hans behandling. Hon behöver se till det bästa för henne själv, jag tror t ex att det vore bra för henne att gå och prata med någon för egen del. Satsa på sig själv istället för honom.

Ja jag har läst allt du länkat och det är skrämmande likt så som han beter sig. Samtidigt känns det så ?naturligt?. Man gör nått dumt, ber om ursäkt, gör nått dumt, försöker gottgöra. Fast det är ju sakerna han har gjort, det är ju mer än bara dumt. Sen även Wikipedia, jag förstod ärligt talat inte riktigt allt men jag ska läsa ännu noggrannare ikväll när jag kommer hem. Om jag uppfattade det rätt så var det en fas efter våld eller annat där personen ber om ursäkt och som sedan följs åt av en lugn period. Där vi isåfall är nu? Dock är han inte snällare än normalt. Han är bara den han alltid har varit och oftast brukar vara bortsett från när han tappar det.

Tex fyller jag år i helgen och han frågade igår vad jag ville göra. Vi har gjort som tradition att vi hittar på saker istället för att köpa något på födelsedagar. Jag säger dock att jag inte vill göra något denna gång men att jag ska fira med mina vänner hemma bara. Det måste jag ju hålla fast vid medan han visar olika ställen han kollat på och verkligen försöker hitta något som jag ska tycka om, allt från yasuragi till the steam och så vidare. Jag försöker hålla tillbaka tårarna tills jag måste gå in på toaletten och bara sätta mig ner och få ut allt så tyst som möjligt.

Så att ja, att jag knappt klarar av att säga nej till en weekend med honom utan att bryta ihop men jag ska klara av att flytta isär och säkert då se honom bryta ihop. Men, jag ska verkligen fullfölja detta nu och det klart det kommer bli jobbigt så är det ju med alla break ups, det här var ju inget jag någonsin kunnat förutspå eller förbereda mig på så jag ska väl bara försöka ?vänja? mig vid tanken.

Och nej jag håller med, jag kommer inte följa med honom till terapeuten för det känns bara som att situationen kommer bli ännu svårare då..

Missade att svara dig. Det är sant. Nu har han ju inte varit det men skulle jag få veta det så skulle det vara värre än vad jag tror någon fysisk smärta skulle vara. Det och när han säger saker han vet sätter sig djupt är det som stör mig mest. Säger han t.ex. att min kropp blivit osexig och jag måste äta upp mig så kan jag gå runt och tänka på det i flera veckor jämfört med om han säger "käften jävla hora" när han är arg så är jag över det på några timmar. 

Från och med nu väljer jag ingen smärta iallafall, inte under några omständigheter.