Min kille slog mig igår

Fantastiskt svårt att ta in att människor som jolle och Pripps Vichy inte per automatik är och förblir ensamstående. 

Fast du ägnar ju inlägg efter inlägg åt att ansvarsbefria TS kille trots att han medvetet har valt att vara ett våldskriminellt as som misshandlar TS istället för att gå därifrån eller uppföra sig som folk. 

Jag tänkte detta skulle vara en lugn och bra period, the honeymoon kallades det väl, en längre tid. Det vore mest logiskt för jag förstår inte själv hur han kan riskera att bli "aggressiv" när han vet att vi är såhär nära att sälja lägenheten. Även om jag gjorde fel.

Det jag har skrivit nu gör att det låter som att vårt förhållande är helt och hållet kaos och att vi bara får varandra att må dåligt och vem försöker jag lura, just nu stämmer det faktiskt. Kanske allt runt omkring nu sätter press på båda och gör att båda blir lättirriterad och stressade. Förut var det jättebra 6 av 7 dagar liksom. 

Jag måste hem imorgon eftersom mäklaren ska komma men efteråt ska jag säga att det är helt och hållet slut och denna gång ska jag hålla fast vid det, såhär kan det ju verkligen inte fortsätta det förstår jag med. Eventuellt att det skulle bli bättre om båda som sagt gav allt och verkligen försökte och slutade upp med mixade signaler hela tiden, men jag tror det har gått för långt nu för att det någonsin ska bli som förr igen. Nu är det bara en ond cirkel och nu får det faktiskt räcka....

Om (när) vi flyttar isår så kommer jag inte fortsätta träffa honom, vet jag att jag inte ens kan bo med honom i några månader så finns det ändå ingen framtid för oss.

Jag måste lära mig att vara ensam och må bra ändå, jag kommer allt att vara skeptisk till killar efter detta, hur bra dom än verkar i början. Sen risken att det skulle bli såhär igen, det vore ju lite som ett kvitto på att jag framkallar det även fast jag är omedveten om det. Dock är jag ändå ganska säker på att det inte är så.

Hon jag är hos nu har jag berättat allt för. Resterande vet alla att vi bråkar jättemycket men ingen vet ju riktigt varför. Att säga det till min mamma och min styvpappa osv drar jag mig verkligen mest för men jag tycker att det du skrev ändå känns som ett sätt jag faktiskt skulle kunna klara av att säga det på!

Jag har personligen inget problem med att han är svartsjuk eller att han har ett kontrollbehov, jag är också svartsjuk om han ger mig en anledning att vara det. Jag har varken urringat eller något annat som ska dra till sig uppmärksamhet hos andra killar, jag kan gå ut i sneakers och bara ha borstat igenom håret för jag skiter i vad andra tycker om mig. Ändå har mina vänner alltid sagt att det är tråkigt att gå ut tillsammans för att killarna då bara går fram till mig, nu låter det som att jag skryter men jag måste få fram denna poängen, ska jag då sluta gå ut helt eller sitta fastklistrad med honom hela kvällen? Alternativt skaffa en kille som litar på mig och inte behöver iaktta mig hela kvällen? Som kanske kan tänka som jag gör, han är ju med MIG? Jag är några år yngre än honom och han verkar ha tröttnat på utelivet nu men jag har inte gjort det än för jag vill kunna fortsätta ha oskyldiga roliga kvällar med mina vänner även om jag avstår mycket med. 

Sen var det inte en lavett utan knytnäven, vilket var ganska oväntat. Annars hade jag nog inte blivit så chockad. Men det där har jag förlåtit honom för, vi var fulla och jag förtjänade det till viss del efter vad jag sa. Problemet är att nya saker hela tiden och vi aldrig bara kan må bra och vara sams en längre tid. 

Det tror jag med, men mer för att då vet jag att vi inte kommer kunna fortsätta träffas sen, att jag inte kan dra mig ur. Eller ja det klart vi kan träffas om vi vill det. Men annars skulle jag nog föredra om dom inte visste, jag berättade ju förut att jag och mina föräldrar inte pratade med varandra när jag bodde hemma under mina tonår, därför flyttade jag ju när jag fyllde 18, ungefär två år sedan. DÅ fick vi en mycket bättre relation. Så jag är rädd att dom undrar varför detta inte funkade nu heller.. med tanke på att dom avgudar honom.

Nej där blev jag förvirrad, om det var mig personen syftade på. Däremot kramar jag ju mina killkompisar, men där går absolut gränsen.

Något jag ändå funderar över är att han har ju flyttat till en storstad rätt nyligen och den enda han egentligen känner är mig och ja sina kollegor. Jag är ju som sagt uppvuxen här och känner därför, än så länge, betydligt fler personer än honom och det kanske är en ovan situation för honom.

Han kommer jättebra överens med mina närmsta vänner men när vi är ute så vet han ju inte vilka alla jag träffar är. Han ser ju mig ofta prata och skratta med killar, som är olika vänner genom åren, kanske en barndomsvän eller en gammal klasskompis eller någon jag umgåtts i samma kretsar som tidigare. För mig är det ju helt okej att han ser detta, för det är ju helt oskyldigt. Känner inte riktigt att jag plötsligt borde ta avstånd från dom jag umgåtts med genom åren för att min kille är svartsjuk. Trots att det är det motsatta könet. Det jag kan göra är att försöka presentera honom så fort han är i närheten och påminna honom om att inte behöver oroa sig. Jag vet att hans kväll ofta går ut på att iaktta mig och att han inte kan slappna av. Inte när jag går ut på egen hand heller. Därför måste han ju våga lita på mig. Men sen får han ju höra det där på festen, okända killar kommer ofta fram (även fast jag avvisar dom) och så är han ju fullt medveten om att jag var i ett förhållande när vi träffades och att jag var oärlig då även om jag aldrig var otrogen. Det gör det väl knappast enklare. 

Så, kan man egentligen klandra honom? Att han har blivit såhär svartsjuk och ilsken med mig? Han säger ju själv att han inte haft det här problemet tidigare. Jag säger absolut inte att det är okej att slå mig eller kalla mig hora för det men jag vill ändå ärligt veta om jag kunde skött detta på ett bättre sätt och kanske faktiskt har en stor del i att han har blivit såhär nu? Oj vad långt det blev haha förlåt...

[...]
Nu lever jag mitt liv och så kan han anpassa sig och öva på att sluta bli svartsjuk. 

[...]

Faktiskt kan det där stämma. Jag är nästan glad att min kille fortsätter säga hora eller fitta när han blir arg, för det sätter inga spår. Han skulle kunna säga så många andra personliga saker som jag faktiskt skulle ta åt mig av. Så det här låter kanske lite sjukt men jag kan bli väldigt tacksam att han inte trycker på dom knapparna och kan tänka att det är ganska schysst. Han vet ju precis allt om mig, t.ex. att jag fick vård för ätstörningar när jag var yngre, men han har aldrig sagt ett ljud om det. Där skulle han verkligen kunna sätta spår, men han säger något så opersonligt som hora istället. 

[...]
Det jag dock kommer att tänka på är att han kan säga att jag är hjärtlös om jag kollar på en film med hemska scener i eller att jag borde gå och kolla om jag har herpes om jag har ett litet munsår osv. Såna saker tar jag dock åt mig av.
[...]

[...]
Men ibland gör han bara saker så man blir galen. Han kan t.ex. sitta och trycka foten mellan mina ben i soffan när jag pluggar och jag visar eller säger då att han ska ge fan men han fortsätter för att det roar honom jättemycket tills jag tappar humöret och går därifrån. Eller stå framför dörren när jag ska gå ut, därför knuffade jag honom jävligt hårt en gång.
[...]

Det är just precis det, jag vill absolut inte begränsa mig för att göra honom nöjd och jag tänker aldrig göra det. Men vissa saker kan jag ju inte styra över, som att jag hela tiden tänker på att inte göra något som kan uppfattas fel när jag är ute även fast han inte ens är där, fast det är väl i princip det enda.

Sen också det där som du skrev nu att om jag går med på att okej jag slutar att gå ut eller iallafall avstår om han inte följer med, kommer det sluta där då och göra situationen fortsätta eller kommer han då fortsätta istället så att det aldrig blir bra igen? Jag har ju ångest redan nu för att jag borde ha the time of my life men jag går konstant och tänker på någon som nog inte gör detsamma. Han har dock skrivit ett lååångt meddelande nu vilket inte var helt otippat men jag ser inte hela för min spruckna skärm så det är väl tur i oturen ändå. 

Jag lyckades inte berätta om det nu heller, trots vin och ett bra tillfälle, men det blir kanske enklare om det får gå lite längre tid och jag kan vänja mig vid det mer. 

Men har han blivit såhär i samband med att han varit med mig eller har han alltid varit så? Jag skulle bara behöva veta det. Var hans förra förhållande faktiskt bra och kommer hans nästa (vill ej ens tänka på det) förhållande vara bra? Jag skulle så gärna vilja fråga hans ex men det kan jag inte för då kommer hon säkert berätta det för honom. Dom följer ju varandra på sociala medier och det brukar ju vara ett gott tecken.

Jag tror det beror på att jag tänker egoistiskt med och egentligen inte att jag ursäktar honom. Att vi nyss renoverat klart lägenheten och jag därför inte vill sälja. Att jag inte vill att andra ska veta om det här överhuvudtaget. Att jag inte vill se honom med någon annan och tänka att det kunde varit jag. Att jag inte vill ge upp såhär lätt när jag haft den bästa tiden i mitt liv med honom. Redan första gången jag träffade honom så skrattade vi åt saker som inga andra förstod och hade djupa samtal om alla ämnen man kan tänka sig. Så har det fortsatt tills för några månader sen. Jag vet inte hur många gånger jag gråtit ut i hans famn och berättat saker jag aldrig har berättat för någon annan, inte ens min bästa kompis jag haft sedan jag var 6. Vi kan roa oss en hel kväll med att imitera olika repliker från filmer från vår barndom. Kommer jag någonsin klicka så med någon igen? 

Har så svårt att tänka på nuet för det känns så overkligt och att det snart ska bli som förut igen. Det är ju inte ens samma person längre känns det som. Ibland kommer han tillbaka och då kommer alla känslor fram för mig med för att jag hoppas så mycket.

Men nej, han gör inget för att förbättra situationen och han skulle aldrig acceptera att jag utsatte honom för det han har utsatt mig för. Förut sa han ständigt hur vacker jag var och att jag inte behöver smink och nu får man höra oj vad är det för munsår, har du herpes eller? Det är jättesorgligt. Självklart måste jag ge upp nu för det kommer inte bli bättre utan jag kommer bara bli besviken igen.

Jo men han har verkligen allt på sin mobil för att kunna förstöra hela mitt liv om han vill, jag tänkte på det även när det var som bäst att jeesus tänk om vi nån dag skulle göra slut. Fast nej det kommer vi ju inte. Sen såg jag att det fanns med på den listan. Så jag skulle behöva kasta hans mobil i golvet. Men jag behöver nog inte oroa mig, men det gör ju ändå att man inte vill skiljas åt som ovänner. Men ja det hade ju varit ett brott.

Vi har inte pratat överhuvudtaget. Han har skrivit flera gånger och det senaste han skrev var bara att han hoppas vi ses imorgon men jag har hållit mig från att svara fast det är så mycket jag vill säga.

Jag vill skriva ett svar nu som visar att det finns nått vett i mig och att jag fattat. Men även om han orsakat mycket ångest så känns det verkligen som att han mest lindrar allt nu. Har ju lite tid iallafall, kan jag intala mig själv.

Jag kan verkligen stryka under på att han faktiskt ångrar sig. Dessutom har de skickat remiss till en neuropsykiatrisk mottagning. Är väldigt glad att idén kom från er gällande terapi. Han behövde någon professionell som kunde råda honom, det är dock sorgligt att det inte skett tidigare.

Jo jag vill ha barn i framtiden men det kommer inte vara aktuellt förrän om kanske 5 år och då kan ju vad som helst ha hänt.

Jag försöker att inte ge upp direkt utan faktiskt kämpa för oss eftersom man måste göra det om man vill lyckas i en relation och ta sig över hinder. Jag vet ju att han har gränser han inte går över.

Aldrig i livet att han skulle göra ett barn illa. Han älskar barn och barn älskar honom. Dom kan vara hur jobbiga som helst att jag själv tappar tålamodet men aldrig han. Han har ju jobbat på dagis när han var yngre för att han ville. Så varför tror du det? Det är väl otroligt ovanligt.

Tack men det handlar förstås inte om att jag är stark utan att jag är för feg för att våga pröva nått annat. Jag har alltid haft separationsångest men inte på denna nivå. Men när man har haft det såhär jobbigt som vi nu haft så uppskattar man mer när det är bra som nu. Ibland kanske man tar sådant för givet men det kommer jag aldrig mer att göra.

Alla förtjänar väl en andra chans tycker jag. Sen skulle vissa inte ge honom det i detta fall men jag tror majoriteten skulle det. Men ja det är väl bekvämt och en stor anledning att han får en till chans.

Jag lovar lovar och lovar att inget oskyldigt barn ska bli inblandad i detta. Aldrig att mina framtida barn ska ha en oberäknelig pappa med risk att bli våldsam, inte under några omständigheter. Så det behöver ni absolut inte oroa er över!

Jo nu börjar jag också förstå att människan inte kan mena allvar.

Jag hoppas och tror att han är en av dom. Sen ska jag sluta att ränna på krogen varje helg, nu ska jag vara hemma med honom eller ta intiativ till att hitta på andra saker. Han vill ju att vi ska vara två vuxna människor och att jag ska tagga ner och det borde egentligen inte vara ett problem. Jag måste förstå nu att jag inte alltid kan följa med mina vänner ut, det är skillnad om man är singel eller att ens partner också deltar. Resten är dock upp till honom att ta itu med.

Oavsett vad man tycker och vilken frustration man känner över att hon i våra ögon tar negativa beslut, så är hon 1. Vuxen och KOMMER att göra det som känns bäst för henne framför allt på kort sikt. 2. En kvinna som levt en tid i en destruktiv relation och i mönster som ÄR väldigt svåra att ta sig ur. Vi kan pusha och peppa men hon kanske ändå inte klarar det nu.

Att då säga "gnäll inte om det händer igen", som i att då får du skylla dig själv, det är rätt åt dig som inte gick, då får du stå ditt kast, då kommer ingen vilja lyssna på dig.... Det är inte konstruktivt och framförallt elakt och ett tecken på dålig moral.

Hennes kille då? HAN borde göra slut. HAN borde lämna henne, säga "Jag kan inte vara i en relation om jag riskerar att bete mig illa och skada hennes självkänsla eller på fysiskt sätt, för det är inte vad jag vill eller vad hon förtjänar." Varför läggs allt ansvar på henne för att hon inte ska råka ut för våld igen? Jag tycker att ts borde gå och aldrig vända sig om. Det tyckte hon själv också. Men om hon inte klarar det, är det INTE hennes fel om det händer igen. Det är hans fel. HAN ska inte komma och klaga om det händer igen. Han kan spara sina tårar, sina löften och sitt sökande av empati, för HAN valde att riskera detta genom att stanna kvar. Han borde gå efter första slaget, och definitivt efter andra.

Det är är precis som jag tycker att samhället och omgivningen borde reagera. De som står runtomkring, borde alltid ställa sig frågan varför han väljer att ha en relation när han uppenbarligen inte klarar av det utan att vara svinig.

Istället för att fråga varför kvinnan stannar. 

Men som enskild individ måste man ju ändå fatta sina egna beslut. TS bör inte stanna och vänta på att mannen ska ta SITT moraliska ansvar. Vid ett sånt här tillfälle, måste man försöka inse att han inte kommer att göra det. Han kommer fortsätta hävda sin rätt att bli arg och få utbrott för att hon provocerar honom.

Och vi vet ju alla att precis vilken bagatell som helst räknas som provokation. Att en annan man pratar med henne, att hon har utmanande kläder, att hon har ett umgänge utanför honom... 

TS låter exakt som min syster i resonemanget. Det är därför jag blir så förtvivlad. Hon var ihop med en kille som också var världens snällaste "egentligen", han hade haft en svår barndom, han hade en diagnos, han hade svårt att uttrycka sig osv.

Det började på en nivå som min syrra tyckte var acceptabel. Hon behövde ju inte ha precis de där kläderna om han inte gillade dem. Hon behövde ju inte gå ut med kompisarna utan honom, för så kul var det ändå inte. Hon behövde ju inte säga saker som gjorde honom irriterad. Hon kunde ju tänka på hur hon själv uttryckte sig.

Och det slutade med att han slog henne medvetslös framför ögonen på deras tvååring. Mina föräldrar satt på akuten och fick höra hennes förklaringar till varför det inte var hans fel.

Nej förresten, det slutade inte där - hon var fortfarande beredd att ta tillbaka honom och försöka anstränga sig lite mer! Det slutade med att HAN kastade ut henne. Vilket är det bästa han har gjort i sitt liv. 

Under den där perioden lärde jag mig att det inte går att tjata eller övertyga någon att lämna en hotfull partner. Det är vansinnigt frustrerande för en anhörig, eftersom man från sin position tycker att det inte ens finns något att diskutera. Man har ju alla rationella argument på sin sida. 

Men det hjälper inte. Den sortens beslut måste komma inifrån. Från en egen övertygelse. Det krävs mental bearbetning. Och TS verkar vara en tuffing som är medveten. Jag tror att det löser sig till sist. 

Jag tror också att det är så och jag ska verkligen se till att stå upp för mig själv i fortsättningen men även vara självkritisk när det behövs. Inga fler chanser om det går över gränsen igen. De flesta tror väl inte att jag kommer stå för det som jag har skrivit här men jag ska bevisa motsatsen.

Men hon slänger ju skit på mig och andra också, så hon är väl likadan mot honom då antagligen... jag blev riktigt ledsen över hennes beteende förut.

Det går inte dåligt det är jag som är bitter haha. Han gjorde bort sig och jag gjorde illa mig men han har sagt att det var en olyckshändelse i ett dygn nu så jag får lita på det och har släppt det.

För att jag inte orkar diskutera det, för att jag inte vill att folk ska se ner på mig ännu mer och för att jag inte vet om det var med flit eller ej så då blir det orättvist.

För att han inte kan försvara sig.

Det är inte värre än att jag, trots tjat, sagt nej till något som han oförberett genomförde ändå och som gjorde sinnessjukt ont. Jag tyckte det var och är förnedrande men han skämtar om det. Han säger dock att det verkligen inte var meningen men jag vet inte och jag orkar inte spekulera mer i det heller.

Ni får tolka det hur ni vill men det var definitivt ingen våldtäkt det handlade om. Jag menade inte genomfört på det sättet. Han skrattade heller inte åt mig (hur elak tror ni att han är?) utan han ville lätta upp situationen och få mig på bra humör för att jag skulle skratta men det var lite för tidigt för det. Vi har pratat om det där och löst det.

Även om detta inte var ett misstag så vet jag om att han inte tänker igenom saker men menar oftast inget illa med det. Denna gång vet jag inte. Jag skrev att han var försvarslös just för att situationen kan tolkas på så många sätt. Det har verkligen blivit så mycket bättre så att denna lilla incident kom väldigt opassande. Att han skämtade om att det fortsatte göra ont var dock över gränsen men ibland kan jag själv inte hålla mig för skratt tillslut för att jag vet att jag måste och då tror han väl att jag tycker det är lite kul ändå eller att han lyckats få mig på bra humör.

Jag har tänkt så men sen så slutade han ju direkt. Han fortsatte knappast när han märkte att det gjorde ont. Sen blir han sårad för att jag tror att han gjorde det med flit vilket är förståeligt för det hade jag också blivit om det verkligen nu var omedvetet. Nu har jag fått vara arg iallafall. Det är ingen mening att ens diskutera för den enda som vet är ju faktiskt han.