En ångerfull resa

Jag vill dela med mig av Något som bubblat upp till ytan igen, och det är aborten som jag gjorde 2011.

Jag och Joel hade just tagit studenten och jag kände att kroppen inte var som den skulle.

Ont i brösten, illamående och trött.

Å min oregelbundna mens lös med sin frånvaro.

7 aug så bestämde jag mig för att gå till Ungdomsmottagningen,

Jag sa till henne då att jag inte hade regelbunden mens och hade inte haft en mensliknande blödning sen slutet på jun.

Barnmorskan var snäll och trevlig, hon fråga om vi hade planerat detta eller om de skulle var en oplanerad graviditet, om testet nu var positivt, det är planerat förklara jag. Vi prata på en stund sen fick jag kila iväg och kissa i en mugg.

Jag kände mig glad! Tänk om det är ett plus, tänk att jag då ska bli mamma?

Barnmorskan tog mitt urinprov, doppade teststickan och sen la hon det upp och ner i en pappersservett. Vi satte oss ned och det var de längsta två minuterna i mitt liv.

Men hon sa ?jag måste ju gå igenom alla alternativ med dig, det ingår i mitt jobb?

Vi prata igenom allt om abort eller behålla, att bli ung mamma, om fadern fanns med i bilden osv, Sen ljöd hennes timer, ? så där då Lova, då kikar vi?

Hon vände på stickan och det var två tydliga streck på stickan, jag var gravid.

Jag bubblade av lycka, visste inte vad jag skulle ta vägen, tårar rann ned för mina kinder.

Jag tvätta av mitt ansikte och jag tackade för mig.

Joel satt i bilen, han lyssna på musik och jag satte mig intill honom.

Han tittade upp på mig och jag log, jag tog hans hand och la den på min mage

?Det växer en liten här inne, och vi ska äntligen bli 3?

Vi hade ju aktivt försökt sen mars, och nu hade det tagit sig, vi skulle bli föräldrar.

Men just där och då, ändrades ALLT.

Han drog undan sin hand, han blev blek och sa ?men jag vill inte detta, hur ska vi ha råd, vart ska vi bo? Du ska ju läsa...? helt plötsligt hade allt ändrats.

Jag blev så arg, ledsen och förvirrad.. Vad fan?

Du har tagit ett beslut gemensamt med mig att vi skulle ha barn, ett gemensamt beslut att vi skulle ha oskyddat sex, vi har aktivt försökt få ett plus sen i mars.

Och helt plötsligt: Nej jag vill inte...

Men ung som jag var, och rädd för å bli själv lät jag mig intalas att Abort var det enda rätta. Jag prata inte med någon hemma om det, för jag visste inte vad de skulle säga.

Jag var i 12 veckan när aborten skulle ske, så de fick söva mig och göra de kirurgiskt.

Jag träffade på en hemsk barnmorska, hon gjorde ett VUL och antingen gjorde hon det med flit eller så var hon klumpig; ?här ser du ditt lilla barn, hon ser frisk och helt perfekt ut? sen titta hon ner i journalen ?ja just det, du skulle avbryta graviditeten så var de ja?

Sen vände hon bort skärmen för mig. (Jag anmälde händelsen till sjukhuset o allt som hände var en skriftlig ursäkt)

Tårarna rann ner för kinderna när jag gick där ifrån.

Jag fick med mig vaginal tabletterna som skulle tas på morgonen innan OP.

Jag var förtvivlad, kunde hon ens egentligen se könet på barnet, eller var det något sjukt sett å ge mig ännu mer skuldkänslor?

Jag grät mig själv till sömns ännu en gång, ännu en kväll. Joel fortsatte sitt mantra om att detta var de enda rätta..

Jag gick från 7 aug till 19 sep innan jag fick tid för aborten. Å vad tårar jag grät, å vad vi bråkade.. jag ville inte göra det.. men vad hade jag för val?

Och jag minns panikångesten, hur jag sa till sköterskorna som tog hand om mig inne på OP ?jag vill inte, snälla tvinga mig inte?

De gjorde ett snabbt VUL men sa ?Lova jag är ledsen, det är försent?

Jag grät, okontrollerbart, men lyckade sansa mig såpass att narkossköterskan kunde söva mig.

När jag vaknade var jag som i en dvala, med ilska, sorg och förvirring.

Jag hade just dödat mitt ofödda barn..

Idag kan jag tänka tillbaka och fundera; varför var jag så svag? Varför prata jag inte med någon hemma? Hur kunde jag låta honom vinna en sån argumentation??

Vi är fortfarande tillsammans och idag är vi 25 & 26, nu vill han ha barn.

En del av mig är rädd, rädd att om jag blir gravid så kommer han göra samma sak igen. Helt plötsligt backa ur och komma med ursäkter och orsaker till att det inte går.

Men denna gången är jag starkare.

Jag kommer aldrig, ALDRIG, gå igenom en sån grej igen.

Jag hatade honom länge för det, och nu är jag mest orolig att hamna där igen..

Och hatet jag känner mot mig själv har inte släppt, jag kommer alltid hata mig själv för vad jag gjort.

Jag skriver inte för sympati , och jag undanber otrevliga kommentarer.

Jag dela med mig av min erfarenhet att känna sig tvingad till ett sådant här beslut!

Men till alla er unga kvinnor o kvinnor som hamnar här; stå på er om ni inte vill!

Och det finns alltid någon att prata med!