Hur var det att leva på 70-talet?

Jag var 8 år när jag gick i min första demonstration. 20.000 människor demonstrerade mot en sjukhusnedläggning. Hela min skoltid var det en helt naturlig grej att demonstrera. Om lärarna tog ett impopulärt beslut, så sittstrejkade eleverna.
Alla skulle liksom ha en åsikt om allting. I skolan delades tjejerna upp i tre grupper. Det var blåsta coola tjejer med smink, cigaretter och killar. Så var det intellektuella engagerade tjejer, som alltid var inblandade i någon politisk fråga eller miljögrej. Sedan var det tjejerna som blev över. Ingen brydde sig om dem. Man kunde alltså komma in i ett populärt innegäng bara genom att skaffa sig starka åsikter och våga stå för dem. Det har nog inte hänt i något annat decennium.

Fulaste decenniet ever vad gäller mode..

Det var ett fantastikt decennium att vara barn. Saker och ting var inte farliga och förbjudna på den tiden. Det största förbudet man hade som barn var att man ABSOLUT inte fick leka vid vattnet, för då kunde man drunkna. Och OM man ändå lekte vid vattnet fick man inte vara ensam. Man blev följd av mamma till skolan första dagen, och sedan förväntades man klara sig själv. Det var lättare att vara lite fri som barn då.

Tempot var så mycket långsammare. Det var lång väntan inför barnprogrammen som började 16.30 på ena kanalen och 17.30 på andra kanalen. Samtidigt upplevde jag inte att folk stressade, utan det fanns gott om tid för friluftsliv, växtfärgning coh engagemang i politik, ideella föreningar och allt vad det kunde vara. Det var ovanligt att äta ute på restaurang, och folk åt fortfarande kokt potatis till det mesta.

Barn togs på allvar, och det är väl en av orsakerna till att många av 70-talets barnprogram och barnfilmer som Fem Myror, Från A till Ö, Trolltider, Dunderklumpen mfl faktiskt håller än i dag. Det flamsades och fnittrades inte så mycket, och det var fortfarande OK att tillrättavisa barn för att de skulle lära sig skilja på rätt och fel, både i etiska frågor och inom skolämnena. Stavfel korrigerades - bara en sån sak!

Bland de jobbiga sakerna var bland annat att medieutbudet kunde kännas trist, att det var ett helvete att åka på långresor i en bil utan AC men med rökande vuxna, och att det mesta var så mycket dyrare.

Ja, just ja, vi barn levde i ett rökmoln. Det var rökning tillåten i alla privathem i stort sett. Hos oss försökte vi få de vuxna att sitta i ett annat rum när vi såg på barnprogram, för röken skymde TV-bilden. Det här gör det ju också svårt för bl a mig att förstå hysterin hos en del småbarnsföräldrar, när deras barn "utsätts" för någon som möjligen luktar rök. De tror att deras barn ska bli dödligt sjuka av att träffa på röklukt då och då. Vi som var barn på 70-talet var i själva röken flera timmar om dagen hela barndomen i genom. Det var förstås inte alls nyttigt, men det gick det också.

Jag tror det var på 70-talet, som uttrycket "nyckelbarn" myntades. Det var ungar som hade en nyckel hängande om halsen. Efter skolan gick de hem till en tom lägenhet medan den ensamstående föräldern jobbade. Visst förekom nyckelbarn även i familjer med två föräldrar, men det var inte lika vanligt. Nyckelbarn var det synd om. Jag kände mig privilegierad som hade mamma hemma, trots att vi var fattiga som kyrkråttor.

Alla bodde trängre än i dag. Fint folk bodde i hus och vanligt folk i lägenhet. Åtminstone i städerna. Det var inte självklart med eget rum för barnen, utan jag tror det var bara ett par stycken i min klass som hade det i lågstadiet åtminstone. Många barn tog inte hem kompisar pga trångboddheten. I stället lekte vi ute alla årstider.

70-talet var en märklig blandning av fritt, tolerant och tillåtande, samtidigt som det var dogmatiskt, politiskt korrekt och toppstyrt. Som Stårschan skriver hade barnen väldig frihet, de var inte tvungna att lyda vuxna, arbeta hemma och sitta tysta som förr men å andra sidan var de inte curlade och bortskämda som idag. Att mamma eller pappa skulle skjutsa till fritidsaktiviteter fanns inte på världskartan, antingen cyklade man eller så fick man roa sig själv hemma. Vilket gjorde att barns och ungdomars fantasi och initiativkraft fick utrymme, samtidigt som de fick vara barn på att sätt som inga generationer tidigare upplevt.
Frihet fanns också på det sexuella planet, ingen greps av moralpanik om TV visade ett par bröst i bild, preventivmedel blev var mans och kvinnas egendom och fri abort infördes. Olika livsstilar växte fram, gröna vågen, hippies, kollektiv. Villa, vovve och volvo var inte längre norm, inte heller äktenskapet. Baksidan var en inte obetydlig drogliberalism som dock inte var så framträdande i Sverige som i många andre länder.

Men det som framförallt kännetecknade 70-talet var synen på politik. Det växte fram ett engagemang i samhället som inte funnits varken förr eller senare. Man ville förändra samhället och man trodde att man kunde. Den ekonomiska utvecklingsoptimismen från 60-talet övergick i en politisk dito. Revolutionsromantiken flödade, det var verkligen rätt att göra uppror, strejker och protester blev vardagsmat och inte många ifrågasatte rätten att bruka våld för att uppnå förändring. Ändamålet helgade medlen. Det talades mycket om solidaritet, jämlikhet och demokrati, alla skulle var med och bestämma överallt. Men det var ett begrepp som snabbt försvann från agendan och det var tolerans. 70-talet var på det viset ett svartvitt årtionde, allt var svart eller vitt, man var för eller emot, ja eller nej, nyanser var för svikare och revisionister. Den uppsjö av politiska rörelse som växte fram på vänsterkanten utvecklades alla i antidemokratisk riktning, oliktänkare mobbades eller uteslöts och man blundade konsekvent för övergrepp som utfördes av vänsterregimer överallt i världen. Även media drogs med och var allt utom objektiva i sin rapportering.
Detta är det sämsta med 70-talet, den dogmatism och intolerans som blev resultatet av det engagemang och den idealism som faktiskt hade kunnat förändra världen om den hade gått i rätt riktning. Etablissemanget och kapitalismen skakades i sina grundvalar, något som inte hänt sedan dess. Men viljan att förändra försvann i haschdimmor eller fanatism...

Vi bodde i stor och fin villa på en lön. Min far var civilingenjör och mamma hemmafru tills jag började skolan. Sen började mamma på socialhögskolan. Allt var väldigt socialt och kollektivt, minns jag. Vi var väldigt medvetna. Jag höll föredrag för släkten om barnen i Bangladesh när jag var tre. Jag älskade skolan, där var det ordning och reda, bra lärare och vi fick lära oss en massa tyckte jag. Lugnt var det i skolan trots att vi var trettio i klassen när jag började ettan. Det fanns även kommunal musikskola och jag spelade två instrument, spelade basket, åkte konståkning och var med i scouterna. Det hann man med för man behövde inte göra en massa läxor, vi lärde oss det vi behövde i skolan på skoltid. Min mamma var den enda av mina kompisars mammor som inte var hemma när vi kom hem från skolan. Jag gick därför på fritids. Vi var två på hela skolan som gick på fritids, vi gick i syskongrupp på förskolan med de små barnen. Vi spelade pingis med varandra och fick mellis. De ensamstående mammornas barn gick inte på fritids , de var nyckelbarn och gick hem själva. För mig var sjuttiotalet bekymmerslöst och lugnt. Man hörde aldrig talas om rån, pedofiler eller liknande.

Man försökte undvika att barnen såg hemska "Mackejen" och Stjärnornas Krig; idag försöker man undvika att de ser de allra värsta mordscenerna i CSI eller spelar Dead Space....

Jag var 1 år när 70-talet började. Bodde i norra norrland. Det fanns inga dagis (första kom -80 tror jag) så de flesta var hemmamammor. Man var alltid ute och lekte oavsett väder och årstid för så mycket annat fanns ju inte. Ala gick på lekis. Maten var enkel husmanskost.  Semestern i tält eller stuga. Vet ingen som for utomlands av de jag kände. I bilen satt man inte bara utan skydd utan också utan bälte. Många barn gick i barngrupper de olika kyrkorna hade. Man såg Drutten och Gena på tv:n, Fem myror och Från A till Ö (mitt absoluta favoritprogram!). Den första världsnyhet jag minns var Elvis död. Inhemska nyheter var Ronnie Petterssons död och när kungen gifte sig- som vi ju också såg på tv.

Livet var mycket enklare. Mindre stress, man umgicks med folk och vi i vår släkt träffades ofta på helgerna. Man kunde komma hem till folk oanmäld och få en kopp kaffe. Mindre roligt för egen del och med stor erfarenhet var sjukvården. Jag var ofta på sjukhuset och inte var det så barnbetonat. Fanns ju lekterapin, men läkarna var ganska hårda och vissa sköterskor hade noll koll på hur man tog barn. Tjärsalvan var hysteriskt äcklig! Tänk så jag stank!

Mycket var dock bättre då, men eftersom det skulle bli väldigt icke pk tar jag inte upp nåt. Det som för alltid kan falla i glömskans hav är inredningen och modet! Huga, minns med fasa den svarta tapeten med stora gula rosor som fanns i huset vi köpte!

Ja, familjen Macahan fick jag inte se för mamma, det var för våldsamt. Jag fick heller inte dricka coca cola eller äta isglass, det var inte bra för tänderna, hade hon läst i Vi föräldrar.

Vi umgicks ju så väldigt mycket mer. Vi hade stor släkt och jag hade en massa gamla ogifta släktingar som aldrig hade arbetat utan på något mystiskt sätt bodde kvar på familjegårdarna och levde på typ ingenting. Men de hade tid att dricka kaffe och bjuda barn på godis.

Alla kompisars mammor var hemma och det fanns massor med vuxna tillgängliga. Vi hade god ekonomi och åkte på bilsemester till Holland och Tyskland och åkte skidor i Härjedalen. På somrarna hade vi fritidshus på västkusten.Eftersom min far var civilingenjör saknade vi aldrig något, men jag har senare förstått att många upplevde att det var svårt ekonomiskt på sjuttiotalet.