Har han rätt till umgänge?

Väljer du dåliga karlar eller varför motsätter du dig en fortsatt kontakt mellan dem?

För barnets skull så klart. Ville du att han skulle hålla sig distanserad och låta bli att behandla och tänka om barnet som vare det hans medan ni var ihop också, eller? Jag tänker mig att det förmodligen är mycket lätt för någon som tar sig an ett förhållande med en kvinna som är gravid med en annan mans barn att knyta an till bebisen när den väl kommit. Spädbarn har ju den fördelen att de och deras utsatthet, oavsett vem som avlat dem, talar till de flesta välfungerande människor. Så jag kan utan vidare förstå hans känsla, men det är ju bara du som vet om du väljer bra män eller inte. 

Ja, kanske det. Om de är bra så är det väl att föredra framför att beröva barnet möjligheten till varaktiga kontakter med människor som kommit att betyda något för barnet.

Nåväl, just det här barnet verkar ju ha en kallhamrad mamma som driver en annan linje och som väl högst troligt inte kommer att ändra sig. Så är det för en del barn.

Vilket jag heller inte skrivit att han har.

Och det var du tydlig med? 

Ja, du skrev att i din värld var mannen det är fråga om bara din pojkvän och ingen pappa åt ditt barn. Jag undrar om du var tydlig med det gentemot mannen? Sa du det till honom? Att du uteslutande såg honom som din partner men att han inte hade något med bebisen att göra? För "i min värld" brukar inte sällan betyda att det är något outtalat och dessutom gärna en efterkonstruktion som syftar till att förklara ett problem personen i den egna världen i högsta grad varit med om att skapa men sedan inte vill ta ansvar för. 

Själv tycker jag inte att det låter så otänkbart som du tydligen tycker. Men - som det klassiska och rikligt använda uttrycket på Familjeliv lyder: vi är alla olika.

Ja, det är det förstås. Om det gäller ett vilket som helst barn som ligger i en vagn utanför ett café eller som man aldrig umgås med. Då är det udda. Att knyta an till och ta till sig ett nyfött barn vars förälder man har ett förhållande med och se på det barnet och känna för det som sitt eget barn ser inte jag som något udda alls. 

Vad du skulle säga? Ja, du kunde väl sagt hur du kände inför mannens relation till barnet och på vilken nivå du ville att den skulle hållas. Hur svårt kan det vara, du kom väl knappast på reglerna för det efter att ni separerade?

Ja, nu är det ju inte jag som bestämmer sådant men jag har absolut en åsikt om det, och den är att det i vissa lägen i livet är bra att vänta med relationer. Det kan vara när man precis kommit ur en relation (som inte varit över länge redan innan man gjort slag i saken), det kan vara när man behöver hantera något svårt i livet som har med den egna personen att göra som exempelvis sjuklig svartsjuka eller viss annan psykisk ohälsa och det skulle också kunna vara när man blivit gravid med någon som inte är närvarande och skulle behöva starta sin nya tillvaro som mamma med att relatera till sitt barn snarare än till en ny partner med allt vad det innebär. 

Att vara sig själv - innebär det för dig att du alltid måste ingå i ett förhållande? För annars ser jag inte varför du inte skulle kunna vara dig själv ändå? Ditt nya själv, där ytterligare en roll lagts till de du redan hade. 

Ni kanske inte umgicks heller? Ja, då hamnar ju saken i ett annat läge. 

Stackars stackars barn också som har en morsa som inte inledningsvis duger till att beskriva hur den avslutade relation som hon sedan väntar sig få råd om har sett ut. 

"Vi har aldrig bott ihop och har under ett års tid setts på helgerna då vi också sov över hos varandra. Nu har förhållandet tagit slut och mitt ex vill ha umgängesrätt med mitt barn som han alltså inte är pappa till - kan han på lagligt sätt få igenom sådana krav?"

Det behöver ju inte vara synd om barn som umgås med föräldrarnas tidigare partners heller, och att låta dem göra det är förstås inte heller det synonymt med ett dåligt föräldraskap. Om vi nu ska vara övertydliga, och det ska vi ju tydligen numera vara. 

Nej, det gör jag naturligtvis inte (även om det ibland råkar sammanfalla). Jag tycker däremot att det är irriterande och slöseri med andra människors tid. Dessutom tyckte jag att sextiotalist saltade sitt inlägg med ett tämligen onödigt stackars och gjorde en så kallad poäng av det.

Det är förmodligen inte så givande att be dig utveckla ditt omdöme angående hur missanpassad du tror dig om att tänka dig att jag är varför jag avstår. Dessvärre måste jag göra dig besviken och tala om för dig att jag har barn. Det är ganska många barn som måst utstå att växa upp tillsammans med mig och ännu många fler som sökt sig till den familj - i vilken jag ingår - helt frivilligt. 

Och jag är som vanligt Påven Johanna (II). Jag begriper inte att det inte går att uttolka när nicket är detsamma. Det vet jag givetvis inte skillnaden på, så det är ju tur att någon uppmärksam individ har lärarhatten ordentligt nertryckt över skallen. 

Det är det. Och du blir vad du vill och vad du blir. För att travestera vår vän sextiotalist i många andra trådar: din poäng är inte mer sanning är min poäng. 

Jag tycker tråden är fånig och har ungefär noll förståelse för utelämnande av fakta som påverkar hela utfallet och min medverkan är därmed slut. Du har säkert något ytterligare att skriva, men nu när du verkar ha fattat vem jag är så är vår del av meningsutbytet över.