Är min sambo narcissist?
Läste en annan tråd här och kände igen mig i en del som skrevs. Jag funderar nu på om min sambo är narcissist, vad tror ni?
Vi har vart tillsammans i snart fem år, bott ihop i snart tre år. Det är stor ålderskillnad mellan oss, jag 32 och han 56 men det var inget jag tänkte på fram till egentligen ett-två års tid tillbaka. Vår relation fick en riktig rivstart och allt var fantastiskt, träffades på hans jobb, flörta fram och tillbaka i några månader innan vi bytte nummer och träffades och sedan dess har vi vart tillsammans. I början av relationen uppvaktade han mig väldigt väl, fick tre rätters middag och champagne serverat nästintill varje dag, inget jag var van vid. Köpte blommor och gav mig uppmärksamhet. Det kändes som att inget annat existerade under ett par månader, vi ville bara vara tillsammans dygnet runt (förutom jobb). Kanske borde jag dock tagit allvar på de varningssignaler jag fick ca 4 månader in i relationen, han visade extrem svartsjuka när jag skulle träffa hans bror för första gången. Jag ville ju vara trevlig och att hans bror + flickvän skulle tycka om mig (konstigt?). Då tyckte min sambo att jag pratade för mycket med brodern och han trodde att jag ville ha honom istället!? Kan tilläggas att min sambo var alkoholpåverkad (ingen bortförklaring) men han frös ut mig fullständigt, jag fick inte prata med honom, inte ta i honom och han skällde ut mig mitt på stan (Stockholm) och ville kasta ut mig mitt i natten från hotellrummet (de bor i skilda städer). Jag vart så sårad och ledsen men allt var mitt fel enligt honom. Svartsjukan fortsatte, han skämde ut oss på restauranger/krogar och inför bekanta. Tills jag sade ifrån på riktigt, då skärpte han till sig med svartsjukan och den har jag inte märkt av på samma sätt någonsin mer.
Jag har haft en tuff uppväxt (maskrosbarn) och har därför en tung ryggsäck. Ville dela den med honom, värsta jag kunde göra förmodligen. Han pressade mig att berätta allt på en gång, hånade mig och ansåg att det var mitt fel, framförallt att jag blivit utsatt för övergrepp. Han undrade om jag njöt av att bli våldtagen!
Har en hund som tyvärr vart sjuk en del, vilket gjort att jag har utvecklat jobbig ångest inför att förlora honom. Min sambo kan inte hantera det alls. Blir vansinnig på mig om jag tar upp ett pip om hunden. Tycker att jag är onormal och att jag inte borde bry mig så om hunden. För något år sedan innan vi flyttade ihop var det något med hunden, jag var ledsen och orolig innan jag kom iväg till veterinär. Han lämnade mig mitt i all oro och ångest. Dum som jag kanske var så fortsatte jag och försöka ha kontakt med honom, han ignonerade mig totalt i nästan två månader (inga samtal, inga sms) frågade inte hur de hade gått eller något. Vi träffades igen, allt kändes som i början. Ett halvår senare blev jag gravid, var tveksam till att behålla för jag kände att jag inte kunde lita på honom, skulle han lämna mig igen. Kan tilläggas att han hade hotat att lämna mig vid minsta diskussion vi hade haft tidigare. Han brydde sig inte när ag blev ledsen, om jag gick ut mitt i natten för att jag blev sårad osv. Vi pratade med en kurator men det gav ingenting, han spydde endast galla över mig. Jag var orolig för att få hela ansvaret själv, han älskar att jobba. Då ansåg han att jag förbjöd honom att jobba för att jag sa att jag önskar att han jobbar som normala människor, alltså heltid, inte 15-16 timmar om dagen. Jag grät varje dag tills det var för sent att göra abort, inget jag ångrar så, barnet är fantastiskt!
Under graviditeten var han åter väldigt snäll mot mig, tog hand om mig väl. Fick mig att känna mig älskad, vilket gjorde att jag fick förtroendet och tilliten tillbaka. Mådde väldigt bra generellt sätt under graviditeten, minskad ångest och oro och han var snäll och omtänksam.
Jag hade en tuff förlossning där många trauman tyvärr väcktes till liv och det slutade med kejsarsnitt för förlossningen kom inte igång trots att jag gick nästan tre veckor över tiden. Blev illa behandlad på BB tyvärr då jag inte fick hjälp, kunde inte gå efter förlossningen, blev förlamad i ett ben. Min sambo hjälpte mig inte heller direkt, han hämtade mat men det var väl det. Amningen kom inte igång, jag hade fruktansvärda smärtor och sonen blev irriterad när han inte fick mat snabbt nog. Jag kunde inte sova för jag hade så ont och personalen på BB var överbelastade. Dag tre eller natt tre efter förlossningen bestämde jag mig för att jag ville hem, tog gåbordet och stapplade mig fram hela natten tills förlamningen i benet försvann, dagen efter åkte vi hem. Jag fick en förlossningsdepression i samband med allt, som min sambo ansåg att det var mitt eget fel, det anser han fortfarande. Han har hånat mig för det hela tiden. Kämpade med att människor runt omkring mig skulle förstå att jag mådde dåligt och särskilt att sambo skulle förstå. Men alla missuppfattade mig, vilket jag lider av ännu. Depressionen är bättre men ibland kommer det över mig att skaffa barn är det värsta jag kunde göra (åtminstone med honom).
Sambo förändrades totalt igen efter barnet kom. Nu är barnet det enda som är viktigt (tur det i och för sig) men jag är inte vatten värd. Jag får inte prata om något som jag anser är viktigt, han vill inte diskutera med mig. Jag får inte vara ledsen, då tycker han att jag är ett psykfall. JAg får inte vara orolig för något, särskilt inte hunden. Jag ska bara vara nöjd och tacksam och positiv hela tiden. Han skäller ut mig och tycker inte att jag gör något här hemma, fast jag gör massor. Jag tar hand om hunden helt och hållet, jag städar, jag tvättar, viker, plockar in tvätt, bakar, uppfostrar vårt barn (då han själv har noll förmåga till gränssättning), jag nattar barnet varje natt då han inte klarar av om barnet blir ledsen. Jag talar om för barnet vad som är rätt och fel, jag tar promenader med barnet och leker med barnet (något han sällan gör). Jag handlar alla kläder till oss alla. Han lagar mat när han är hemma (kock) men jag lagar alltid mat när barnet och jag är ensamma. Jag får höra det jämt att jag aldrig lagar mat, det blir inget gjort om han inte gör det (städ, tvätt) men det är helt tvärtom. Han blir vansinnig om det är lite vatten på köksbänken. Jag har fått nog och börjat säga ifrån. Men han vänder alltid allt till att det är mitt fel ändå. Om jag blir ledsen säger han typ att jag inte behöver vara ledsen!? Han tröstar aldrig, han ber aldrig om förlåt. Han säger bara att han inte har gjort något fel. Han blir vansinnig om jag ber om hjälp eller säger åt honom att göra något, men han kör gärna med mig. Han säger att det "bara är att göra" för mig. som härom kvällen när barnet vaknade sent, jag hade haft barnet i 16 tim, pluggat och dessutom feber o förkylning och han hade jobbat förvisso, jag bad honom ge barnet välling men då hjälpte jag minsann inte till med något, han gör allting, jag var lat och det ena med det fjärde. Så här är det alltid. Jag upplever att han har bristande empati, känslokall mot mig, fungerar som en strömbrytare själv, bara stänger av. Han kan inte diskutera om något alls och är oerhört lättstött. Han har svårt att hantera alkohol, dricker något mer eller mindre varje dag, blir inte full men aggressiv mot mig. Han vill att jag ska ställa upp och diskutera hans problem med arbetskamrater osv men låter inte mig få prata, då tjatar jag bara. Fråga något är totalförbjudet. Han har inga nära vänner alls och bristande analysförmåga. Det finns hur mycket som helst att ta upp men det är redan långt. Kan det här vara tecken på narcissism?