• Anonym (Är han det? (Väldigt långt))

    Är min sambo narcissist?

    Läste en annan tråd här och kände igen mig i en del som skrevs. Jag funderar nu på om min sambo är narcissist, vad tror ni?

    Vi har vart tillsammans i snart fem år, bott ihop i snart tre år. Det är stor ålderskillnad mellan oss, jag 32 och han 56 men det var inget jag tänkte på fram till egentligen ett-två års tid tillbaka. Vår relation fick en riktig rivstart och allt var fantastiskt, träffades på hans jobb, flörta fram och tillbaka i några månader innan vi bytte nummer och träffades och sedan dess har vi vart tillsammans. I början av relationen uppvaktade han mig väldigt väl, fick tre rätters middag och champagne serverat nästintill varje dag, inget jag var van vid. Köpte blommor och gav mig uppmärksamhet. Det kändes som att inget annat existerade under ett par månader, vi ville bara vara tillsammans dygnet runt (förutom jobb). Kanske borde jag dock tagit allvar på de varningssignaler jag fick ca 4 månader in i relationen, han visade extrem svartsjuka när jag skulle träffa hans bror för första gången. Jag ville ju vara trevlig och att hans bror + flickvän skulle tycka om mig (konstigt?). Då tyckte min sambo att jag pratade för mycket med brodern och han trodde att jag ville ha honom istället!? Kan tilläggas att min sambo var alkoholpåverkad (ingen bortförklaring) men han frös ut mig fullständigt, jag fick inte prata med honom, inte ta i honom och han skällde ut mig mitt på stan (Stockholm) och ville kasta ut mig mitt i natten från hotellrummet (de bor i skilda städer).  Jag vart så sårad och ledsen men allt var mitt fel enligt honom. Svartsjukan fortsatte, han skämde ut oss på restauranger/krogar och inför bekanta. Tills jag sade ifrån på riktigt, då skärpte han till sig med svartsjukan och den  har jag inte märkt av på samma sätt någonsin mer. 

    Jag har haft en tuff uppväxt (maskrosbarn) och har därför en tung ryggsäck. Ville dela den med honom, värsta jag kunde göra förmodligen. Han pressade mig att berätta allt på en gång, hånade mig och ansåg att det var mitt fel, framförallt att jag blivit utsatt för övergrepp. Han undrade om jag njöt av att bli våldtagen! 

    Har en hund som tyvärr vart sjuk en del, vilket gjort att jag har utvecklat jobbig ångest inför att förlora honom. Min sambo kan inte hantera det alls. Blir vansinnig på mig om jag tar upp ett pip om hunden. Tycker att jag är onormal och att jag inte borde bry mig så om hunden. För något år sedan innan vi flyttade ihop var det något med hunden, jag var ledsen och orolig innan jag kom iväg till veterinär. Han lämnade mig mitt i all oro och ångest. Dum som jag kanske var så fortsatte jag och försöka ha kontakt med honom, han ignonerade mig totalt i nästan två månader (inga samtal, inga sms) frågade inte hur de hade gått eller något. Vi träffades igen, allt kändes som i början. Ett halvår senare blev jag gravid, var tveksam till att behålla för jag kände att jag inte kunde lita på honom, skulle han lämna mig igen. Kan tilläggas att han hade hotat att lämna mig vid minsta diskussion vi hade haft tidigare. Han brydde sig inte när ag blev ledsen, om jag gick ut mitt i natten för att jag blev sårad osv. Vi pratade med en kurator men det gav ingenting, han spydde endast galla över mig. Jag var orolig för att få hela ansvaret själv, han älskar att jobba. Då ansåg han att jag förbjöd honom att jobba för att jag sa att jag önskar att han jobbar som normala människor, alltså heltid, inte 15-16 timmar om dagen. Jag grät varje dag tills det var för sent att göra abort, inget jag ångrar så, barnet är fantastiskt! 

    Under graviditeten var han åter väldigt snäll mot mig, tog hand om mig väl. Fick mig att känna mig älskad, vilket gjorde att jag fick förtroendet och tilliten tillbaka. Mådde väldigt bra generellt sätt under graviditeten, minskad ångest och oro och han var snäll och omtänksam. 

    Jag hade en tuff förlossning där många trauman tyvärr väcktes till liv och det slutade med kejsarsnitt för förlossningen kom inte igång trots att jag gick nästan tre veckor över tiden. Blev illa behandlad på BB tyvärr då jag inte fick hjälp, kunde inte gå efter förlossningen, blev förlamad i ett ben. Min sambo hjälpte mig inte heller direkt, han hämtade mat men det var väl det. Amningen kom inte igång, jag hade fruktansvärda smärtor och sonen blev irriterad när han inte fick mat snabbt nog. Jag kunde inte sova för jag hade så ont och personalen på BB var överbelastade. Dag tre eller natt tre efter förlossningen bestämde jag mig för att jag ville hem, tog gåbordet och stapplade mig fram hela natten tills förlamningen i benet försvann, dagen efter åkte vi hem. Jag fick en förlossningsdepression i samband med allt, som min sambo ansåg att det var mitt eget fel, det anser han fortfarande. Han har hånat mig för det hela tiden. Kämpade med att människor runt omkring mig skulle förstå att jag mådde dåligt och särskilt att sambo skulle förstå. Men alla missuppfattade mig, vilket jag lider av ännu. Depressionen är bättre men ibland kommer det över mig att skaffa barn är det värsta jag kunde göra (åtminstone med honom). 

    Sambo förändrades totalt igen efter barnet kom. Nu är barnet det enda som är viktigt (tur det i och för sig) men jag är inte vatten värd. Jag får inte prata om något som jag anser är viktigt, han vill inte diskutera med mig. Jag får inte vara ledsen, då tycker han att jag är ett psykfall. JAg får inte vara orolig för något, särskilt inte hunden. Jag ska bara vara nöjd och tacksam och positiv hela tiden. Han skäller ut mig och tycker inte att jag gör något här hemma, fast jag gör massor. Jag tar hand om hunden helt och hållet, jag städar, jag tvättar, viker, plockar in tvätt, bakar, uppfostrar vårt barn (då han själv har noll förmåga till gränssättning), jag nattar barnet varje natt då han inte klarar av om barnet blir ledsen. Jag talar om för barnet vad som är rätt och fel, jag tar promenader med barnet och leker med barnet (något han sällan gör). Jag handlar alla kläder till oss alla. Han lagar mat när han är hemma (kock) men jag lagar alltid mat när barnet och jag är ensamma. Jag får höra det jämt att jag aldrig lagar mat, det blir inget gjort om han inte gör det (städ, tvätt) men det är helt tvärtom. Han blir vansinnig om det är lite vatten på köksbänken. Jag har fått nog och börjat säga ifrån. Men han vänder alltid allt till att det är mitt fel ändå. Om jag blir ledsen säger han typ att jag inte behöver vara ledsen!? Han tröstar aldrig, han ber aldrig om förlåt. Han säger bara att han inte har gjort något fel. Han blir vansinnig om jag ber om hjälp eller säger åt honom att göra något, men han kör gärna med mig. Han säger att det "bara är att göra" för mig. som härom kvällen när barnet vaknade sent, jag hade haft barnet i 16 tim, pluggat och dessutom feber o förkylning och han hade jobbat förvisso, jag bad honom ge barnet välling men då hjälpte jag minsann inte till med något, han gör allting, jag var lat och det ena med det fjärde. Så här är det alltid. Jag upplever att han har bristande empati, känslokall mot mig, fungerar som en strömbrytare själv, bara stänger av. Han kan inte diskutera om något alls och är oerhört lättstött. Han har svårt att hantera alkohol, dricker något mer eller mindre varje dag, blir inte full men aggressiv mot mig. Han vill att jag ska ställa upp och diskutera hans problem med arbetskamrater osv men låter inte mig få prata, då tjatar jag bara. Fråga något är totalförbjudet. Han har inga nära vänner alls och bristande analysförmåga. Det finns hur mycket som helst att ta upp men det är redan långt. Kan det här vara tecken på narcissism? 

  • Svar på tråden Är min sambo narcissist?
  • Anonym (Är han det? (Väldigt långt))
    AndreaBD skrev 2018-01-03 23:59:33 följande:
    Läs Robin Norwoods bok "Kvinnor som älskar för mycket". Det hjälpte mig. Självklart är det inte ditt fel att han är helt inkapabel att ha en vettig relation.
    Den ska jag kolla efter. Nää jag undrar ibland om han haft någon vettig relation, har ju frågat ibland hur hans tidigare relationer varit, har de kunnat prata osv. DÅ svarar han ju väldigt otydligt men jag förstår att de inte har kunnat det. Han har nog vart rätt ensam i sina relationer vad jag också förstått av det han och hans dotter har berättat (fast de två är väldigt lika). Jag är nog också tvärtemot de han tidigare haft längre relationer med, av det han berättar så verkar ju ingen tidigare ha brytt sig om vare sig att de får diskutera eller ej eller att han har problem med alkohol till exempel. Vad det beror på kan man ju fundera över.
  • Anonym (Kanske, kanske inte)
    Anonym (Är han det? (Väldigt långt)) skrev 2018-01-04 00:14:55 följande:

    Verkligen tack för dina inlägg, det hjälper mig mycket. Jo hans handlade får förödande konsekvenser för mig. Jag känner mig otrygg, kan än mindre lita på någon, jag känner mig hotad och kränkt. Han får mig att känna mig värdelös stundvis och ständigt ledsen. Hur länge levde du med ditt ex? Hur tog du dig därifrån? Har ni någon kontakt idag?


    Vad bra att det är till något stöd det jag skriver. Efter mitt förhållande med en narcissist så bestämde jag mig för att alltid försöka stötta andra som hamnat i liknande situationer...

    Ja jag tänker att du behöver fundera på det, är det värt att leva i en sån relation, där man mår så pass dåligt? E relation ska ju berika ens liv, tillföra en massa fint och bra till ens liv... inte dränera en på kraft.. Numera tänker jag att en relation måste vara riktigt bra och energigivande i alla fall ca 80% av tiden. Annars kan jag lika gärna vara singel. Man klarar sig själv jättebra.

    Jag var med mitt ex i bara ca 4 år, som tur är. Det räckte dock för att jag hade hunnit bli gravt hjärntvättad av allt hans prat och hur han förvrängde allt till att bli mitt fel.. Mitt självförtroende var på den absoluta botten, i slutet. Jag tvivlade på mitt eget omdöme väldigt mycket i slutet. Trodde aldrig jag skulle klara att bryta, så värdelös som jag var etc. Men när jag väl vaknade upp ur dimman och bröt mig loss, så gick det ju faktiskt!

    Hur jag tog mig ifrån var helt enkelt att jag insåg att jag skulle hamna i en slags extrem är djup depression, om jag stannade. Jag gjorde en kraftansträngning och tog mig därifrån, för jag insåg att jag var på väg att bli totalt nedbruten som människa. Och jag insåg nånstans djupt inom mig, att jag inte förtjänade att leva så där som jag gjorde. Att jag förtjänade att få känna äkta kärlek nån gång igen. Och att känna mig fri, utan nån som ständigt såg ner på mig...

    Vi har i princip ingen kontakt idag. Han är blockerad av mig. Det händer enstaka ggr att vi ändå har kontakt men det är ovanligt. Jag vet vad han är, och jag vet att jag måste hålla mig borta, för att kunna må bra...
  • Anonym (Är han det? (Väldigt långt))
    Anonym (Kanske, kanske inte) skrev 2018-01-04 00:34:22 följande:
    Vad bra att det är till något stöd det jag skriver. Efter mitt förhållande med en narcissist så bestämde jag mig för att alltid försöka stötta andra som hamnat i liknande situationer...

    Ja jag tänker att du behöver fundera på det, är det värt att leva i en sån relation, där man mår så pass dåligt? E relation ska ju berika ens liv, tillföra en massa fint och bra till ens liv... inte dränera en på kraft.. Numera tänker jag att en relation måste vara riktigt bra och energigivande i alla fall ca 80% av tiden. Annars kan jag lika gärna vara singel. Man klarar sig själv jättebra.

    Jag var med mitt ex i bara ca 4 år, som tur är. Det räckte dock för att jag hade hunnit bli gravt hjärntvättad av allt hans prat och hur han förvrängde allt till att bli mitt fel.. Mitt självförtroende var på den absoluta botten, i slutet. Jag tvivlade på mitt eget omdöme väldigt mycket i slutet. Trodde aldrig jag skulle klara att bryta, så värdelös som jag var etc. Men när jag väl vaknade upp ur dimman och bröt mig loss, så gick det ju faktiskt!

    Hur jag tog mig ifrån var helt enkelt att jag insåg att jag skulle hamna i en slags extrem är djup depression, om jag stannade. Jag gjorde en kraftansträngning och tog mig därifrån, för jag insåg att jag var på väg att bli totalt nedbruten som människa. Och jag insåg nånstans djupt inom mig, att jag inte förtjänade att leva så där som jag gjorde. Att jag förtjänade att få känna äkta kärlek nån gång igen. Och att känna mig fri, utan nån som ständigt såg ner på mig...

    Vi har i princip ingen kontakt idag. Han är blockerad av mig. Det händer enstaka ggr att vi ändå har kontakt men det är ovanligt. Jag vet vad han är, och jag vet att jag måste hålla mig borta, för att kunna må bra...
    Superstarkt! Hur länge gick du och verkligen fundera på att lämna, för jag antar att det inte gick från en dag till en annan? Man blir helt trasig, jag är inte alls den jag en gång var märker jag. Jag känner inte igen mig själv. Trots ett tungt bagage av annat har jag alltid vart väldigt stark och tagit mig igenom allt möjlgt men jag känner mig inte stark längre. Jag blir ledsen för småsaker och kan gråta för att slå i fingret, jag tror det är för att jag är så trött. Trött på allt tjafs, trött på den här tävlan med honom hela tiden vem är bäst vem är sämst som han håller på med. Och att jag inte kan få vara mig själv, jag känner mig ständigt övervakad när han är hemma. När han jobbar kan jag andas ut lite. Känner igen det med självförtroende, vad är det? Existerar inte längre. Jag har tappat fokus helt och hållet sedan barnet föddes och allt har blivit total kaos. Studerar men det är svårt för hjärnan är upptagen av allt som har hänt och jag blivit utsatt för. Hade han problem med alkohol eller liknande?
  • KlunsSmurfen

    Det kan ju vara bra att förstå din sambo men det är också viktigt du försöker förstå dig själv, varför du stannar kvar och hur du ska kunna lämna.

    Har inte kollat upp om det finns motsvarande information på nätet.













    Läs på om grej rock eller kolla videon jag länkade
    En kortare video




  • Anonym (Kanske, kanske inte)
    Anonym (Är han det? (Väldigt långt)) skrev 2018-01-04 00:44:56 följande:

    Superstarkt! Hur länge gick du och verkligen fundera på att lämna, för jag antar att det inte gick från en dag till en annan? Man blir helt trasig, jag är inte alls den jag en gång var märker jag. Jag känner inte igen mig själv. Trots ett tungt bagage av annat har jag alltid vart väldigt stark och tagit mig igenom allt möjlgt men jag känner mig inte stark längre. Jag blir ledsen för småsaker och kan gråta för att slå i fingret, jag tror det är för att jag är så trött. Trött på allt tjafs, trött på den här tävlan med honom hela tiden vem är bäst vem är sämst som han håller på med. Och att jag inte kan få vara mig själv, jag känner mig ständigt övervakad när han är hemma. När han jobbar kan jag andas ut lite. Känner igen det med självförtroende, vad är det? Existerar inte längre. Jag har tappat fokus helt och hållet sedan barnet föddes och allt har blivit total kaos. Studerar men det är svårt för hjärnan är upptagen av allt som har hänt och jag blivit utsatt för. Hade han problem med alkohol eller liknande?


    Jag funderade länge, åtminstone ett år, innan jag gjorde slag i saken. Så det var inte lätt...

    Nej han hade inga alkohol- eller drogproblem (Även om jag läst att det kan vara vanligt hos narcissister, för att de måste fylla tomrummet inom sig).

    Mitt ex hade/har sitt "beroende" i nåt helt annat: att ständigt ha åtminstone 10 tjejer eller mer, som trånar efter honom...

    Tyvärr ledde allting som jag gick igenom, till att jag själv mer eller mindre fick "alkoholproblem". Inte så att jag är helt inne i det eller nåt sånt, men det händer då och då att jag tvingas dränka bort all smärta som varit, genom att dricka ibland. Försöker jobba bort det och tror inte att jag kommer "fastna" i det. Men det är ju ändå så klart väldigt osunt. Och det måste upphöra. Men ändock, om jag jämför med hur jag mådde när jag var i relationen, så är det ändå hundra ggr bättre nu.

    All den psykiska misshandeln har ju upphört. Men spåren efter det är otroligt djupa och det tar nog flera år till, innan jag jobbat mig igenom det. Därför uppmanar jag alltid ngn som är i liknande situation, att lämna snarast möjligt. För en återhämtning kan ta åratal........
  • KlunsSmurfen

    Om man är/varit medberoende så ska man försöka vara social, prata av sig och försöka skriva ner sina tankar så man får ut det ur huvudet gör man mer tvärt om så upprepas samma tankar om och om igen så att misshandeln fortsätter i  huvudet. Richard Grannon och Ross Rosenberg har olika tips på youtube.

  • AndreaBD
    Anonym (Är han det? (Väldigt långt)) skrev 2018-01-04 00:18:06 följande:
    Den ska jag kolla efter. Nää jag undrar ibland om han haft någon vettig relation, har ju frågat ibland hur hans tidigare relationer varit, har de kunnat prata osv. DÅ svarar han ju väldigt otydligt men jag förstår att de inte har kunnat det. Han har nog vart rätt ensam i sina relationer vad jag också förstått av det han och hans dotter har berättat (fast de två är väldigt lika). Jag är nog också tvärtemot de han tidigare haft längre relationer med, av det han berättar så verkar ju ingen tidigare ha brytt sig om vare sig att de får diskutera eller ej eller att han har problem med alkohol till exempel. Vad det beror på kan man ju fundera över.
    Om man tittar på hur det har gått tidigare för en person, det kan man dra slutsatser av. Folk ändrar sig inte grundläggande. Det han berättar om tidigare relationer kan förstås också vara ganska vinklat.
  • KlunsSmurfen
    AndreaBD skrev 2018-01-04 08:47:52 följande:
    Om man tittar på hur det har gått tidigare för en person, det kan man dra slutsatser av. Folk ändrar sig inte grundläggande. Det han berättar om tidigare relationer kan förstås också vara ganska vinklat.
    Anonym (Är han det? (Väldigt långt)) skrev 2018-01-04 00:18:06 följande:
    Den ska jag kolla efter. Nää jag undrar ibland om han haft någon vettig relation, har ju frågat ibland hur hans tidigare relationer varit, har de kunnat prata osv. DÅ svarar han ju väldigt otydligt men jag förstår att de inte har kunnat det. Han har nog vart rätt ensam i sina relationer vad jag också förstått av det han och hans dotter har berättat (fast de två är väldigt lika). Jag är nog också tvärtemot de han tidigare haft längre relationer med, av det han berättar så verkar ju ingen tidigare ha brytt sig om vare sig att de får diskutera eller ej eller att han har problem med alkohol till exempel. Vad det beror på kan man ju fundera över.
    Hur skulle en manipulativ person svara om han vill göra dig osäker och tro att problemet ligger hos dej?

  • Anonym (Samma här)

    TS. Lämna, det blir inte bättre. Har själv som sagt varit med en man med samma personlighet, och när barn kom blev de värre.. som jag nämnde och jag har nyligen lämnat. Jag älskar honom fortfarande och känner sorg över att jag aldrig kommer få leva mitt liv med honom så som jag hade hoppats på. Hur sjukt är inte det efter allt han gjort? Fast det är personen man träffa i början som man drömmer om och håller fast vid. Men han kommer inte tillbaka och det måste du förstå. Stannar du kommer du må ännu sämre än du gör idag för relationen kommer säkerligen bli värre. Snälla du, lämna bara.. det låter lätt men det är det inte men ett måste! Jag gjorde det. Du förtjänar ett tryggt lyckligt och förutsägbart lugnt liv!
    Jag har lämnat och på så sätt är jag tryggare/lugnare just nu, men han påverkar mig fortfarande på vissa sätt och försöker göra livet surt för mig. Jag ska börja bearbeta detta med samtalshjälp av kunniga personer. Jag hoppas du finner kraft och bara gör det, jag vet hur svårt det är. Jag känner fortfarande hur ska jag kunna lämna honom i mina tankar? Mina hopp mina drömmar om vi som familj, den jag älskar. Men samtidigt tror jag att det är processen som talar, speciellt när man aldrig fått ett riktigt avslut på relationen. Jag vill veta vad riktigt kärlek är och hur den känns, när denna kärlek endast känts bra vid tillfällen och mörkret har tagit över.
    Ge inte upp, kolla upp boende, eget nytt? Föräldrar? Vänner? Sen berätta om din situation och be om hjälp till alla du känner, vänner, släktingar, få hjälp att packa/flytta dina saker och sen när du kommit ifrån så får du ta det därifrån.. Du ska vara en glad tjej/mamma och räcka till! Jag hoppas du vågar för det kommer vara värt det alla gånger!

  • Anonym (låter så)

    Jag kollar för skojs skull på en YouTube kanal som heter "Knowing the Narcissist". Det är en person som påstår sig själv vara en " greater Narcissist". Han menar att det finns 3 typer av narcissister, av vad du beskriver så passar din man in som en "mid range Narcissist".

    Du låter också som en vädjan kallar " empath", någon som är extra empatisk, tror väl om andra människor och står därmed ut med mer än vad andra hade gjort i tron om att narcissisten i sin närhet är god innerst inne. Vilket inte betyder att det är ditt fel, du är bara en extra snäll människa och blir därför lättare att vara elak mot tyvärr.

    Han beskriver att narcissister lever för att samla "fuel". Alltså att narcissister får bränsle av andra människors känslomässiga reaktioner på det narcissisten gör. T ex beröm och beundran men ännu hellre upprördhet, ilska och sorg. Han beskriver att för att hålla kvar sin " main fuel provider" så överöser narcissisten sitt offer med gåvor och bra saker i perioder, för att sedan vända om och egentligen plåga offret för att få starka emotionella reaktioner. Detta stämmer bra överens med det du beskriver att din man varit bra i korta perioder för att sedan bli sitt rätta jag igen.

    Kolla på några av hans videos om du vill, det kanske hjälper dig.

  • Anonym (l)

    Varför inte börja gå i egenterapi? Har jag gjort med bra resultat. Att skriva en tråd på FL är ju en bra början, men sen att ta det vidare kan man behöva hjälp med.

  • Anonym (Samma här)

    Du kan dessutom kontakta tidigare tjejer för att där få bekräftat att han var samma man i de relationerna. Då kommer du förstå att han inte kommer bli den du vill att han ska vara. Det finns ingen väg tillbaka när man börjar lätta på hjärtat för andra och pratar om det. Det är svårt men gör det omöjligt för dig att fortsätta er relation med att prata, ta hjälp.

  • Anonym (Är han det? (Väldigt långt))

    Jag går hos en psykolog men det är för det jag vart med om tidigare i livet. Men ag vågar inte riktigt prata med psykologen hur jag har det nu, är rädd att det ska vändas mot mig. JAg har svårt att prata om det som verkligen händer i mitt liv eftersom att jag blivit sviken tidigare i livet. Det har alltid straffat mig om jag har pratat om något. Därför är jag nog lite rädd också. 

  • Anonym (Kanske, kanske inte)
    Anonym (Är han det? (Väldigt långt)) skrev 2018-01-04 12:25:58 följande:

    Jag går hos en psykolog men det är för det jag vart med om tidigare i livet. Men ag vågar inte riktigt prata med psykologen hur jag har det nu, är rädd att det ska vändas mot mig. JAg har svårt att prata om det som verkligen händer i mitt liv eftersom att jag blivit sviken tidigare i livet. Det har alltid straffat mig om jag har pratat om något. Därför är jag nog lite rädd också. 


    Om du har gott förtroende för psykologen så tycker jag du nog ska prova att öppna upp dig för honom eller henne. De är vana att höra alla möjliga konstiga saker. Psykologen kommer högst troligt inte att "döma" dig, utan vill nog gärna stötta dig och vara ditt bollplank i hur du ska komma framåt/vidare.
  • Anonym (Kärlek till dig)

    Spelar ingen roll vilken etikett vi sätter, det är vad det är och det är ju för jävligt. Jag vill bara krama dig och skydda dig!! Ring kvinnojouren och be om samtal, det är gratis och även för psykisk misshandel.

    Du behöver inte oroa dig över att det inte skulle vara tillräckligt allvarligt, det är det.

    <3

    Från ett annat maskrosbarn i samma ålder som lämnat en tyrann.

  • Anonym (Är han det? (Väldigt långt))
    Anonym (Kärlek till dig) skrev 2018-01-05 01:58:02 följande:

    Spelar ingen roll vilken etikett vi sätter, det är vad det är och det är ju för jävligt. Jag vill bara krama dig och skydda dig!! Ring kvinnojouren och be om samtal, det är gratis och även för psykisk misshandel.

    Du behöver inte oroa dig över att det inte skulle vara tillräckligt allvarligt, det är det.

    <3

    Från ett annat maskrosbarn i samma ålder som lämnat en tyrann.


    Åh tack! Är det inte märkligt att man borde ha lärt sig vad man ska se upp med men ändå så kommer "idioterna" till en? 
  • KlunsSmurfen
    Anonym (Är han det? (Väldigt långt)) skrev 2018-01-04 12:25:58 följande:

    Jag går hos en psykolog men det är för det jag vart med om tidigare i livet. Men ag vågar inte riktigt prata med psykologen hur jag har det nu, är rädd att det ska vändas mot mig. JAg har svårt att prata om det som verkligen händer i mitt liv eftersom att jag blivit sviken tidigare i livet. Det har alltid straffat mig om jag har pratat om något. Därför är jag nog lite rädd också. 


    "för det jag vart med om tidigare i livet"
    Det hänger antagligen ihop med ditt förhållande.

    "JAg har svårt att prata om det som verkligen händer i mitt liv eftersom att jag blivit sviken tidigare i livet"
    Vissa är väldigt öppna av sig men de visar ju också sina svagheter, öppnar de sig för fel person så kan den försöka utnyttja det.
    En del av grey rock är att bara berätta för de man har förtroende för eller de som man vet att man kan hålla på avstånd.

    Fundera på om psykologen kan leva upp till förtroendet.
    Skulle psykologen utnyttja det?

    Anonym (Är han det? (Väldigt långt)) skrev 2018-01-05 14:55:51 följande:
    Åh tack! Är det inte märkligt att man borde ha lärt sig vad man ska se upp med men ändå så kommer "idioterna" till en? 
    De gör ju det men du kanske också dras till dem.

    Den som har en medberoende personlighet har en otrygg anknytning och har lärt sig att få villkorlig kärlek, försöker ofta bygga upp själv hitta sitt eget värde genom att hjälpa andra. Medan narcissisten gör tvärt om, vill bli beundrad (har inte klippt navelsträngen och söker bekräftelse om ett litet barn ) och trycker ner för att få narcissistic supply. De har också ofta en liknande bakgrund och kan identifiera sig med varandra.
    Den medberoende har en tendens att ta på sig skulden för allt möjligt, ser mycket av sig själv i N och försöker hjälpa och förändra medan N projicerar den del av sig som de föraktar på andra (andra klippet jag länkade) så de dras till varandra. Ross Rosenberg kallar det för "human magnet syndrome".

    Det de pratar om det och effekten av psykisk misshandel, reframing, gaslighting i fjärde klippet jag länkade.

    Narcissistic Abuse and the Symptoms of Narcissistic Abuse Syndrome - Neuroscience and Relationships
    blogs.psychcentral.com/relationships/2017/03/narcissistic-abuse-and-the-symptoms-of-narcissist-victim-syndrome/

    Narcissism: Multiple Personality Disorder/Dissociative Identity Disorder? : Sam Vaknin
    archive.org/details/NarcissismMultiplePersonalityDisorderdissociativeIdentityDisorder

    Man kan nog lära sig att se varningssignalerna hos de man faller för men du kan också hitta dem hos dej själv om du sugs in känslomässigt och idealiserar personen.

    Alkoholister och missbrukare kan ha en liknande copingstrategi som N men när det handlar om att lämna förhållandet spelar det ingen roll. Om någon får en att må dåligt ska man lämna.


Svar på tråden Är min sambo narcissist?