Hur är man lycklig?

Det åldern har börjat lära mig är att man inte blir lycklig av samma saker vid 25 som vid 45.

Den fina bilen och allt det där kan vara kul för stunden, men i längden brukar det vara en brist på relationer och mänsklig kontakt som de flesta människor ångrar när de blivit gamla (säkert jag också).

Att skapa något som finns kvar kan kännas viktigt för en del, oavsett om det är en släktförening, ett hus i skärgården, fem barn eller en stiftelse till ens minne.

Det finns också de som verkligen inte kan vara nöjda, även om de har presterat imponerande saker. Jag brukar säga att "om våra förfäder hade gillat läget hade vi fortfarande suttit i en grotta och käkat rå mammut". Lusten att inte nöja sig utan söka nya utmaningar tror jag är lika stark hos människan som driften att fortplanta sig, även om den varierar mellan individer.

Någonstans lite senare kommer också insikten om att mycket få av oss kommer att bli ihågkomna tre generationer efter vår död. Man tycker måhända att man är oersättlig just nu men det är man oftast inte. Man tycker att arbetslivet känns så långt om man tittar från 21 till 67- och det är det ju!

Vila emellanåt och var då också nöjd med det du har presterat, men gilla inte läget permanent- sök nya människor och nya uppgifter att brinna för.

Jobbar man däremot för mycket under lång tid så kan den där gnistan att göra och tänka nya saker helt försvinna, och det är en sak att se upp med om du känner så.