Inlägg från: pansarmärta |Visa alla inlägg
  • pansarmärta

    Vi som försökt med första barnet ca 1 år

    Hej,

    Hoppar in i tråden. Jag och min man är på försök 13 denna månad. Jag känner mig mest som den bittraste människan i världen och föll idag tillbaks i googleträsket som ledde mig hit. Det var väldigt skönt att få läsa de ni andra har skrivit, känns som att jag pendlat mellan alla känslolägen och tankar fram och tillbaks som nämnts här av er för att slutligen nu senaste månaderna ha landat i någon form av avgrundsdjupt bitterhetshål. Under tiden som vi har försökt har 4 vänner hunnit bli gravida och föda barn samt att 5 personer till annonserat sin graviditet senaste månaderna. Trots att ett par av dessa är mina närmsta vänner så har jag förvandlats till någon form otacksamhetsmonster och blir så ledsen varje gång någon berätta att de väntar barn, fast jag egentligen borde(är) glad för deras skull.

  • pansarmärta

    Hej,

    Hoppar in i tråden. Jag och min man är på försök 13 denna månad. Jag känner mig mest som den bittraste människan i världen och föll idag tillbaks i googleträsket som ledde mig hit. Det var väldigt skönt att få läsa de ni andra har skrivit, känns som att jag pendlat mellan alla känslolägen och tankar fram och tillbaks som nämnts här av er för att slutligen nu senaste månaderna ha landat i någon form av avgrundsdjupt bitterhetshål. Under tiden som vi har försökt har 4 vänner hunnit bli gravida och föda barn samt att 5 personer till annonserat sin graviditet senaste månaderna. Trots att ett par av dessa är mina närmsta vänner så har jag förvandlats till någon form otacksamhetsmonster och blir så ledsen varje gång någon berätta att de väntar barn, fast jag egentligen borde(är) glad för deras skull.

  • pansarmärta

    Hej,

    Hoppar in i tråden. Jag och min man är på försök 13 denna månad. Jag känner mig mest som den bittraste människan i världen och föll idag tillbaks i googleträsket som ledde mig hit. Det var väldigt skönt att få läsa de ni andra har skrivit, känns som att jag pendlat mellan alla känslolägen och tankar fram och tillbaks som nämnts här av er för att slutligen nu senaste månaderna ha landat i någon form av avgrundsdjupt bitterhetshål. Under tiden som vi har försökt har 4 vänner hunnit bli gravida och föda barn samt att 5 personer till annonserat sin graviditet senaste månaderna. Trots att ett par av dessa är mina närmsta vänner så har jag förvandlats till någon form otacksamhetsmonster och blir så ledsen varje gång någon berätta att de väntar barn, fast jag egentligen borde(är) glad för deras skull.

  • pansarmärta

    Hej,

    Hoppar in i tråden. Jag och min man är på försök 13 denna månad. Jag känner mig mest som den bittraste människan i världen och föll idag tillbaks i googleträsket som ledde mig hit. Det var väldigt skönt att få läsa de ni andra har skrivit, känns som att jag pendlat mellan alla känslolägen och tankar fram och tillbaks som nämnts här av er för att slutligen nu senaste månaderna ha landat i någon form av avgrundsdjupt bitterhetshål. Under tiden som vi har försökt har 4 vänner hunnit bli gravida och föda barn samt att 5 personer till annonserat sin graviditet senaste månaderna. Trots att ett par av dessa är mina närmsta vänner så har jag förvandlats till någon form otacksamhetsmonster och blir så ledsen varje gång någon berätta att de väntar barn, fast jag egentligen borde(är) glad för deras skull.

  • pansarmärta
    Hedblomster skrev 2018-03-15 08:43:52 följande:

    Förstår dig till 100%! Jag kan ofta känna mig arg på ALLA som fått barn eller är gravida och blivit det snabbt. Är ständigt rädd för gravidbesked. En vän har berättat att hon vill sluta med preventivmedel nu och jag blev ledsen direkt för jag bara vet att det kommer gå snabbt.


    Ja men visst man känner sig uppgiven som bara den. Så känner man sig elak för det är verkligne inte jag som person att vara bitter och otacksam. Konstig man blir alltså!
  • pansarmärta
    LillaLuna skrev 2018-03-15 16:21:15 följande:

    Förstår precis. Bävar inför varje kompis som ?ska berätta något?, inte för att jag inte blir glad för deras skull, utan för att jag blir så besviken över mig själv.

    För en månad sen kände jag ?jaja, vi har inte bråttom, än sen att det tagit ett år längre än väntat?, för att nu vara en rent ut sagt bitterfi**a över hela situationen. Är så otroligt less och ledsen. Känns som att det aldrig ska hända...

    Berättar för min chef och kollegor när jag absolut måste; har redan fått höra jobbiga skämt om hur inga mer får bli föräldraledig eller säga upp sig för då kollapsar verksamheten (är lärare) för att vara bekväm med något annat...


    Precis det är den där besvikelsen över sig själv! Det går väldigt mycket upp och ned för mig också, en längre period har det känts som att det blir när det blir. Jag vet att det är lika normalt att det kan ta uppåt 1,5-2 år för normalfertila par att bli gravida som det är för vissa att pricka på första försöket. Men inte nu senaste två månaderna då har det verkligen känts tungt. Idag vaknade jag och kände mig som en infertil ko haha alltså, min mentalitet har alltid varit obotligt positiv (och är förstås fortfarande på det stora hela) men just nu denna och förra månadaden så har jag gått in någon form av ?skaffabarnvägg?.

    Urs tråkiga skämt, om folk visste hur skev man blir av detta heh.
  • pansarmärta
    LillaAw skrev 2018-03-16 18:18:41 följande:

    Bim imorgon och vet redan att jag inte är gravid. Har bara den känslan som alltid innan mens :( de här dagarna när hoppat försvinner och mensen kommer är värst. Sjukt att man känner sig lika nere varje försök när man inser att det var en månad till när mensen kom. pMs som bara den, bråkat med pojkvänner för jag är så omöjlig och gnällig. Fy!


    Urs, känner med dig. Jag var likadan här om veckan när det var min tur att gå igenom detsamma. Jag har till och med tappat motivationen att ens föröska pricka in äl nu i dagarna. Känns meningslöst just nu. Kanske försöka göra något som du vet brukar göra dig glad i vanliga fall, kanske en bara du-dag imorgon och gör något snällt mot dig själv?
  • pansarmärta

    Alltså vet ni vad jag har märkt sedan detta bullbakande sjösattes?! Antingen har jag satt hormonsnurr på mig själv genom alla förväntningar och förhoppningar eller så har kroppen reagerat ändå. Jag har tex sedan ca 9 månader tillbaks börjat få sinnesjukt pmsont i brösten direkt 1-2 dagar efter ägglossning som sitter i ända tills mensen börjar, då menar jag tonnårsväxtvärksont i boobsen. Jag har alltid i hela mitt vuxna liv bara känt av brösten de närmsta dagarna innan mens fram tills dess. Jag har börjat få helsvajande fysiska pmssymptom som varierar kraftigt från gång till gång. Ibland extremt mycket mensvärk vilket jag inte brukar ha. Brukar som regel alltid svälla upp och samla vätska veckan innnan och har normalt sett bara lite värk precis första dagen, men nu kan jag ha ont 4-5 dagar innan redan men inre varje gång, ibland könner jag inget alls. För mig är det ovanligt då jag alltid haft en bombsäker menscykel nästan ända från början som aldrig varit avvikande innan.

    Jag har inga fysiska fel som ska orsaka detta enligt specialistgyn. Men när man börjar fråga om hormoner blir man avviftad med att så länge cykeln är regelbunden är där inga hormonproblem...

    Är det psyket som spelar mig ett spratt och sätter hormonerna på svaj eller är jag bara gammal....?!

    Är det någon av er som upplevt något liknande?

  • pansarmärta
    LillaAw skrev 2018-03-16 21:28:50 följande:

    Jag har också det så. Vet inte om det är för jag känner efter så mycket mer nu. Mina bröst är hårda som två stenar och nästan dubbelt så stora dagen innan bim som de är efter mens. Jag har även haft ett bröst som läckt(!?) och varit och fått göra mammografi och lämnat prov. Det va tydligen att jag hade många mjölkgångar som va styrda av hormoner, inget farligt. Men känns som min kropp bråkar med mig. På nyår fick jag mens och låg dubbelvikt hela dagen och kunde inte hitta på något på två dagar på grund av mensvärk. Tänkte jag skulle inleda 2018 med ett plus på Stickan men blev mens istället :/


    Men ja! Jag fick också läckande bröst i somras en gång. Jag kollade inte upp det då eftersom det bara var en gång och jag var inte orolig och antog redan då att det var psykologiskt, jag trodde verkligen vi skulle bli gravids vilken sekund som helst och gick runt och var lycklig kände mig smågravid hela tiden. Mina bröst är helt bisarra nu precis samma som du nämner, kan inte ens ha BH på mig när de flippar ur sådär?!

    Urs. Alltså vilket röveri vi tvingas genomgå. Men vet ni att nu känner jag mig inte lika knasig längre när jag hittat den här tråden! Känns som att det är normala onormala reaktioner jag genomgår! <3
  • pansarmärta
    LillaAw skrev 2018-03-16 21:30:29 följande:

    Ja imorgon ska jag ta sovmorgon, äta långfrukost och bara mysa. Inga måsten. Man måste få ha en sörjedag när mensen gör sig påmind om att man misslyckats en gång till :(


    Det låter klokt tycker jag. Ja visst, känna och låta vara vad det är för ett litet slag för att sedan ta nya tag igen.
  • pansarmärta
    Jooosen skrev 2018-03-16 21:41:30 följande:

    Samma här! Alltid 7 dagar innan mens svullnar mina bröst upp och blir stora. Aldrig varit så innan. Eller är det för ja könner efter? Ja vet precis några dagar innan att det inte tagit sig pga av känner som jag alltid känner. En annan sak sen vi började med bakeriet är att jag har öm livmodertapp vid sex och ibland annars också. Plus att det ömmar som fan under mens...


    Ja man blir inte klok på hur kroppen håller på ibland! Det är säkert en blandning av att man faktiskt könner efter och lägger märker till nyanser i kroppen. Det som känns svårt för mig att veta är om det är saker som alltid varit bara att jag lagt märke till dem eller om det blivit fabricerade av denna konstanta avelsinställning jag programmerat in mig på?! En del saker är som sagt nya mönster för min kropp, kroppens faser är ju inte konstanta och vi ändras ju äldre vi blir. Känner mig inte klok på min kropp den har hittat så mycket lustiga saker.
  • pansarmärta
    Snowflingan skrev 2018-03-17 09:45:34 följande:

    Känner igen mig i det ni skriver. Såg på en bekants Instagram att hon fått barn och började gråta.

    Jag tog ut min pstav nov 2016, just då gjorde vi inga seriösa försök för båda tyckte det vore en rolig överraskning att jag skulle bli gravid. Det hände inget på ca 6 månader och då började vi försöka på riktigt, skaffade natural cycles, tog 3 ägglossningstest per dag för att hålla koll men inget hände förutom att jag trodde jag var gravid jämt pga överanalyserande. Nu har vi köpt progesterall och ett glidmedel som ska hjälpa spermierna som vi tänkte testa fram till sommaren, efter det blir det att gå utredning.

    Har någon av er testat progesteronkräm?


    Jag har inte testat progesteronkräm ännu, men beställde också hem av ett annat märke i förra veckan. Får den i början av nästa vecka och skall också börja prova med det.

    Vad är det för glidmedel du köpt?

    Jag har tidigare ätit rosenrot under ett gäng cykler men inget där heller inte ens lite placebopigg el dylikt av det.

    Denna månad har vi tryckt i oss bisolvon, inte för att jag tror på det alls men det skadar inte att testa. Känns som att man är beredd att testa det mesta.

    Jag som trodde det räckte med att ha ett bra samliv och köra på efter det. Men icket. I övrigt pratar vi också en del om utredning, och har kollat upp mannens spermier som har normal kvantitet och kvalitet- vilket är bra! Men. Det får mig att känna mig som en infertil oduglig ko typ. Väldigt dumt att tänka och känna så men jag rår inte för det.

    Till saken hör att jag har barn sedan tidigare så jag vet ju att jag har kunnat bli gravid och det svindlande lätt de gångerna dessutom. Jag har även besiktat tjejmagen, gjort grundliga kontroller med UL, cellprover m.m. som alla sett bra ut. Därför har vi efter kontroll av mannens simmare bestämt att vänta ytterligare med en eventuell utredning.
Svar på tråden Vi som försökt med första barnet ca 1 år