Forum Psykisk ohälsa - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Är det någon som förstår en ensamstående mamma?

    Tor 18 jan 2018 22:47 Läst 6746 gånger Totalt 25 svar
    Anonym (ensam­ståend­e)
    Visa endast
    Tor 18 jan 2018 22:47

    Jag känner mig på riktigt som att ingen riktigt förstår. Ingen riktigt kan leva sig in hur det känns att ha allting på ens egna axlar. 


    Folk tror att det är det fysiska jobbet, disken och tvätten som är det som är jobbigt. Det är inte det. Det är alla tankar. All oro man som föräldrer har då och då och alla beslut som ska fattas kring barnen, deras bäste, tankar om framtiden, planerna för att det ska bli det bästa för barnen. Alla dessa tankar som man bollar runt i sitt huvud helt ensam eftesrom det inte finns någon annan som genuint bryr sig lika mycket som en älskande förälder gör. Och om det finns det, säg en morbror eller mormor så finns inte tiden för morbrorn har sina barn och sin familj som också tar dennes tid. Så kvar är man ensam med alla tankar. Alla problem som uppstår ska man lösa själv. Se till att barnen blir godkända i skolan. Vara kontakten med skolan och gå på möten. Allt ansvar, det riktiga ansvaret som handlar om att se till att barnen ska få en trygg och bra framtid och en bra grund att stå på.

    Tankarna är de som periodvis gör mig helt slut. Kanske är det jag som tänker ovanligt mycket, inte vet jag. 

    Men jag känner att ingen riktigt förstår även om man förklarar. Det kanske har att göra med att man är inte har någon ny man eller sambo heller som finns där att lyssna och som bryr sig. 

    Känner någon mer så här? Är jag helt ensam i det här att känna mig som om jag är 20 personer i ett? Jag känner mig som mamma framförall men sen är jag kock, städare, psykolog, kurator, pappa, kompis, läxhjälp, sjuksköterska, taxichaufför, nattvakt, polis, dietist, simlärare, mattelärare, studie- och yrkesvägledare, frisör, sångpedagog, resebyrå, konditor, bibliotekarie, rörmokare, målare, möbelsnickare, sömmerska, bank, tvättmaskin, diskare...... 

    Å det är väl alla men de som är två får stöttning av en partner och jag tror inte det är lika tufft då. Men jag kan ju ha fel också jag har inget att jämföra med. 

  • Anonym (Absol­ut)
    Visa endast
    Lör 20 jan 2018 15:27 #12

    Ibland blir man förvånad. Stödperson??? Nä, att vara ensam på heltid innebär att vara på tårna jämt och det tar på krafterna. Att ständigt vara den som ska fixa allt gör att oron alltid finns där, man har ju ingen att dela allt ansvar med. I ditt fall känns det ju ändå som att du har släkt nära dig och det är bra. Våga fråga om hjälp och du upptäcker att det finns många som kan stötta. Se till att försöka ha en ekonomisk buffert så gott det går, det är ju ofta där det blir extra tufft med ensamheten - förutom nätterna med magsjuka och sånt. Jag är ensam på heltid med ett sjukt barn, har ingen släkt och oroar mig jämt över det mesta. Men jag vet att jag fixar det i slutändan, fryser vattnet ordnar en rörmokare det och startar inte bilen får jag be en kompis om skjuts till jobbet och sen ringa verkstaden. Men det är jäkligt jobbigt, det är en sån oändlig skillnad mot att vara två. Förstår dina tankar till fullo. På Facebook finns gruppen Ensamstående på heltid och där kan du möta människor i samma sits. Jättebra stöd!

  • Anonym (Faceb­ook)
    Visa endast
    Sön 21 jan 2018 20:16 #13

    Är det någon aktivitet i gruppen Ensamstående på heltid? Jag försökte bli med för tre veckor sedan men har inte blivit insläppt?

    //Ensamstående pappa

  • Anonym (Absol­ut)
    Visa endast
    Sön 21 jan 2018 22:45 #14
    Anonym (Facebook) skrev 2018-01-21 20:16:10 följande:

    Är det någon aktivitet i gruppen Ensamstående på heltid? Jag försökte bli med för tre veckor sedan men har inte blivit insläppt?

    //Ensamstående pappa


    Det är massor av aktivitet där och en jättebra grupp. Märkligt att du inte blivit insläppt. Kan du försöka igen?
  • Anonym (ensam­ståend­e) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 21 jan 2018 23:00 #15
    Krux skrev 2018-01-20 14:15:39 följande:

    Jag förstår precis hur du menar! Jag har varit ensam med barnen sedan yngsta var 3 och äldsta 5 och uppfostrat dem själv. Att stå ensam med och inte kunna bolla tankar och problem och dela alla beslut, konfrontationer, val, planering men även glädje, förhoppningar och skratt över barnen med den andre föräldern är faktiskt tuffare än vad många kan förstå. Oron över vad som ska hända med barnen om jag av någon anledning skulle förolyckas och de sedan i sin tur skulle stå som minderåriga utan någon vuxen person och bara ha varandra, Saknaden av att inte ha någon där som ger en kram och säger "det gjorde vi bra", eller "det ordnar sig". Saknaden av någon som inte älskar ens barn lika mycket som man själv gör, att man är den enda i hela världen som är beredd att hugga av både sina armar och ben för barnens skull.


    Det är inte några problem att klara barn, jobb, hus osv själv (det är betydligt lättare att fixa det själv än att försöka göra det med en frånvarande närvarande andra förälder) utan det är just känslan av att vara ensam ansvarig för barnens väl och ve som är lite tung på axlarna. Tyngden blir lättare och lättare och nu när barnen är vuxna klappar jag mig själv på axeln och säger "det gjorde du bra!" :) 


    Precis!!!!!!
  • Anonym (ensam­ståend­e) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 21 jan 2018 23:02 #16
    Anonym (Absolut) skrev 2018-01-20 15:27:43 följande:

    Ibland blir man förvånad. Stödperson??? Nä, att vara ensam på heltid innebär att vara på tårna jämt och det tar på krafterna. Att ständigt vara den som ska fixa allt gör att oron alltid finns där, man har ju ingen att dela allt ansvar med. I ditt fall känns det ju ändå som att du har släkt nära dig och det är bra. Våga fråga om hjälp och du upptäcker att det finns många som kan stötta. Se till att försöka ha en ekonomisk buffert så gott det går, det är ju ofta där det blir extra tufft med ensamheten - förutom nätterna med magsjuka och sånt. Jag är ensam på heltid med ett sjukt barn, har ingen släkt och oroar mig jämt över det mesta. Men jag vet att jag fixar det i slutändan, fryser vattnet ordnar en rörmokare det och startar inte bilen får jag be en kompis om skjuts till jobbet och sen ringa verkstaden. Men det är jäkligt jobbigt, det är en sån oändlig skillnad mot att vara två. Förstår dina tankar till fullo. På Facebook finns gruppen Ensamstående på heltid och där kan du möta människor i samma sits. Jättebra stöd!



    Tack för tipsen! Ska kolla den gruppen! Det visste jag inte att den fanns! 


  • Anonym (Hmm)
    Visa endast
    Sön 21 jan 2018 23:37 #17

    Hmm, jag var ensamstående i 9 år med min äldsta men känner faktiskt inte igen mig... Det enda jobbiga var det logistiska med jobb - skola osv.

    Jag funderar inte så mycket utan har alltid tänkt att mina barn är kapabla personer som inte behöver en perfekt mamma för att utvecklas på bästa sätt. Det löser sig helt enkelt.

    Jag gissar att du kanske är en grubblande personlighet som hade oroat dig lika mycket även om du hade haft sambo?

  • Anonym (Faceb­ook)
    Visa endast
    Mån 22 jan 2018 06:25 #18
    Anonym (Absolut) skrev 2018-01-21 22:45:00 följande:

    Det är massor av aktivitet där och en jättebra grupp. Märkligt att du inte blivit insläppt. Kan du försöka igen?


    Provade igår igen efter jag skrev här men har inte blivit insläppt än? Väntar någon dag till, sen får jag se om jag kan skriva ett meddelande till någon där.
  • Anonym (ensam­ståend­e) Trådstartaren
    Visa endast
    Mån 29 jan 2018 21:45 #19
    Anonym (Facebook) skrev 2018-01-22 06:25:00 följande:
    Provade igår igen efter jag skrev här men har inte blivit insläppt än? Väntar någon dag till, sen får jag se om jag kan skriva ett meddelande till någon där.
    Vad hette gruppen? Blir gärna medlem jag också.
  • Tis 30 jan 2018 14:16 #20

    Jag känner igen mig. Jag har en partner men han jobbar borta och när han är hemma tar han noll ansvar så jag är I praktiken ensamstående.
    Det är tufft och jag tycker du ska ha massa cred. Du verkar vara en jättefin mamma. Kram

  • Anonym (ensam­ståend­e) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 30 jan 2018 14:49 #21
    amad17 skrev 2018-01-30 14:16:05 följande:

    Jag känner igen mig. Jag har en partner men han jobbar borta och när han är hemma tar han noll ansvar så jag är I praktiken ensamstående.
    Det är tufft och jag tycker du ska ha massa cred. Du verkar vara en jättefin mamma. Kram


    Tack vad snälllt sagt av dig <3 Skönt när folk förstår. Ibland känner man sig helt ensam. 
  • Anonym (Faceb­ook)
    Visa endast
    Tis 30 jan 2018 19:31 #22
    Anonym (ensamstående) skrev 2018-01-29 21:45:46 följande:

    Vad hette gruppen? Blir gärna medlem jag också.


    Gruppen heter Ensamstående på heltid. Jag blir dock inte insläppt, så återkoppla gärna om du blir insläppt.
  • Mån 24 sep 2018 12:46 #23

    Jag är mamma till två barn, en dotter på 9år och en son på 17år... Det är inte samma far.. Pappan till dottern blev jag misshandlad av så vi gick isär när hon var 1år, vi har delad vårdnad och allt går som det ska. Sonen har jag på heltid sen två år tillbaka.. Pappan har sagt av sig ansvaret pga att sonen ställer till det för sig själv och oss. Så jag får ingen som helst hjälp från pappan fast jag skulle behöva det som mest nu.. Jag lider av psykisk ohälsa samt utmattningsdeprisionen.. Det händer så mycket runt sonen att det tar upp tiden till dottern. Jag känner mig helt själv i kampen även om jag får viss hjälp av "Ungdomsgruppen".. Jag orkar inte mer, har ingen att prata med som förstår eller som hjälper mig ordentligt.. Sonen utsätter även mig och dottern i fara med dom han gör sig ovän med. Många års kämpande har gått och orken tar slut ????

  • Anonym (G)
    Visa endast
    Mån 24 sep 2018 13:10 #24
    Anonym (Hmm) skrev 2018-01-21 23:37:33 följande:
    Hmm, jag var ensamstående i 9 år med min äldsta men känner faktiskt inte igen mig... Det enda jobbiga var det logistiska med jobb - skola osv.

    Jag funderar inte så mycket utan har alltid tänkt att mina barn är kapabla personer som inte behöver en perfekt mamma för att utvecklas på bästa sätt. Det löser sig helt enkelt.

    Jag gissar att du kanske är en grubblande personlighet som hade oroat dig lika mycket även om du hade haft sambo?
    Samma här
  • Anonym (ensam­ståend­e) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 25 sep 2018 22:43 #25
    FallenÄngel skrev 2018-09-24 12:46:22 följande:

    Jag är mamma till två barn, en dotter på 9år och en son på 17år... Det är inte samma far.. Pappan till dottern blev jag misshandlad av så vi gick isär när hon var 1år, vi har delad vårdnad och allt går som det ska. Sonen har jag på heltid sen två år tillbaka.. Pappan har sagt av sig ansvaret pga att sonen ställer till det för sig själv och oss. Så jag får ingen som helst hjälp från pappan fast jag skulle behöva det som mest nu.. Jag lider av psykisk ohälsa samt utmattningsdeprisionen.. Det händer så mycket runt sonen att det tar upp tiden till dottern. Jag känner mig helt själv i kampen även om jag får viss hjälp av "Ungdomsgruppen".. Jag orkar inte mer, har ingen att prata med som förstår eller som hjälper mig ordentligt.. Sonen utsätter även mig och dottern i fara med dom han gör sig ovän med. Många års kämpande har gått och orken tar slut ????


    Usch vad trist att höra....:( så tråkigt att en ensam mamma ska få bära allt på sina axlar. Har du någon mamma eller bror som kan hjälpa till och stötta och ge dig råd angående sonen?
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll