Ensam och gravid - lämnad

Att älska och vara kär är två olika saker...

Du behåller väll barnet för att du verkligen vill ha det? Låter mer som du är rädd att han ska lämna dig, han verkar stötta dig/finnas där för dig och dessutom älskar dig men det är tyvärr inte samma sak som att han är kär i dig. Tycker du ska fundera på om det är barnet eller honom du vill ha, för om det är barnet kanske du ska låta honom gå och fokusera på dig och barnet. Försöka må bättre osv.

Säger som föregående, och själv hade jag aldrig någonsin velat ha barn med en man som inte längre älskar mig, inte ser oss som ett framtidsmål och inte ser mig som den självklara mamman till hans barn. Aldrig. Man vill väl att ens partner ska se en på det sättet? Och att denne ska VILJA bilda familj med en mer än allting annat. Nej fy, skulle aldrig vilja behålla det barnet. Det är inte konstigt att göra abort så tidigt, det är bara ett minimalt litet embryo och inget barn, så jag hade gått på abort och sedan försöka bilda familj med en som verkligen vill och älskar en mer än allt annat, framföralllt för barnets skull.

Om du behåller barnet så ska du ha i åtanke att han kommer på något sätt alltid finns i ditt liv. I alla fall minst dem närmaste 18 åren. Barnet kommer fråga om sin pappa, vilja veta vem han är hur han var osv. Jag är varken för eller mot abort men jag har barn med en man som inte är särskilt delaktig i barnets liv. Känn efter vad som blir rätt för dig och det eventuella barnet. Det är ett livslångt beslut du tar. 
Önskar dig lycka till i vad du än väljer.

Det är verkligen ett jätte svårt beslut, och jag vet inte vad som är vad.
När jag tänker på att jag ska bli mamma och ha en liten bäbis blir jag alldeles varm. Men sen tänker jag på att pappan inte kommer finnas där, och då känns det helt förtvivlat, ångestfyllt och ledsamt.
Jag vet inte om jag känner extra starkt för att behålla för att killen har lämnat mig, och på det viset har jag ändå kvar en bit av honom.. själviskt att tänka så? Eller så vill jag inte göra abort för att jag verkligen inte vill och för att jag tror att jag skulle fixa det alldeles bra utan honom.
Jag har verkligen ingen aning... och jag vet inte hur jag ska ta reda på hur det är heller.... känner mig fruktansvärt förvirrad. Jag har inte barn sedan tidigare, så jag har inte så mycket koll vad som väntar heller.

Vill du ha en kärnfamilj? Vill du ha en närvarande och kärleksfull pappa till dina barn? Vill du att barnen ska få börja dagis lite senare och slippa långa dagar? Vill du gå på ultraljud, klappa mage och längta tillsammans med en man som älskar dig och också längtar? Kämpa genom förlossningen med den du älskar?

Du väljer bort dessa saker i ditt liv om du behåller.

Du väljer däremot att ensam behöva ta några år av extrem sömnbrist, ensam med ekonomin, vara extremt låst(!) och inte kunna dela glädje och bördor med någon som älskar barnet som du. I bästa fall så dyker han upp med barnets bonusmamma och vill vara pappa om några år.

Det är faktiskt skitjobbigt att ha barn,

Du kommer älskar barnet oavsett, MEN att vara ensam är otroligt tufft. För mig låter det som att du mer vill ha en bit av honom än just detta barnet. Läs mycket, och framförallt kanske du ska kontakta en bm och prata med henne. Finns mycket stöd att få i ett sånt här beslut.

Jag vill ju inte gå igenom alla svåra stunder själv , och inte heller de fina stunderna. Det är så det kommer bli om jag behåller. Kanske är det så att jag mer vill ha kvar en bit av honom. Men tänk om jag väljer att göra abort och inser att jag gjort mitt livs misstag . Jag är så förtvivlad och känner mig så ledsen .. så det känns som jag aldrig kommer komma fram till ett beslut

Fy fan...

Jag blir verkligen ledsen av att läsa vad du har gått igenom. Jag förstår att det måste vara oerhört tungt med alla dina känslor och tankar om abort och ensamhet och förlorad kärlek. Får jag fråga vad du bestämde dig för till slut? Och hur det har gått mellan dig och pappan till barnet?

Är i en liknande situation. Tog testet i söndags efter att ha gått och väntar på mensen en vecka. Förberedde mig och frågade min sambo kring hans tankar om barn (jag älskade barn, alltid velat bli mamma och jobbar på förskola bland 1-2 åringar) och han sa att han inte vill ha barn. Att han kanske aldrig vill ha barn och vi ifrågasatte om vi skulle stanna kvar. Vi älskar varandra så mycket att vi bestämde oss för att se vad framtiden har att ge.. ALLTSÅ 3 POSITIVA TEST.

Gråtit hjärtat ur mig sen dess, vill verkligen inte göra abort men jag ser på honom hur dåligt han mår. Hur han är helt tom och borta, även om han sagt att han stöttar mig oavsett så vet jag att han ser sitt liv som över om han får barn.

Ska till en kurator på fredag för att reda ut mina känslor, får ångest av att tänka mig göra abort men samtidigt är det inte rätt att tvinga honom till ett liv han inte vill ja. Är inte rätt för barnet att den får en pappa som inte önskat hen heller.. Men jag är så vilsen och ensam i mina känslor. Är bara 25 så har ju chans till familj i framtiden, men vill ändå inte görs mig av med det lilla livet

Gör inte abort om det känns fel.Känn dig inte tvungen.Kram.