Mitt ex vägrar ge en förklaring

Tack :)

Han har gjort mig väldigt besviken så egentligen kanske han inte är värd en andra chans, men jag älskar ju honom fortfarande. Tanken på att nu tvingas leva utan honom är fruktansvärd. Det kanske ändras med tiden, men just nu är jag absolut inte sugen på att dejta någon ny. Känner mig helt förstörd och var hemma från jobbet i två dagar för att jag inte ens orkade upp ur sängen. Vet inte heller om jag vågar öppna upp mig för någon igen. Tror jag hellre vill leva ensam resten av livet än att riskera att bli utsatt för något liknande igen. 

Tyvärr har jag inte så många vänner kvar.

Håller med. Jag skrev på ett forum som dessutom var speciellt för misshandlade kvinnor om att jag mådde fruktansvärt dåligt och inte kunde förstå hur min dåvarande kunde vara så grym mot mig. Självaste administratören på sidan skrev ett jättedömande svar till mig om att jag var otroligt omogen som inte gjort slut och att jag var på ett barns nivå som ältade varför han gjorde som han gjorde, att jag fick skylla mig själv som inte gjort slut. Till alla andra skrev hon tvärtom att det var helt normalt och att skulden inte låg hos dom. Dom flesta var dessutom äldre än mig (jag var bara 23 och flera i övre medelåldern) så jag kände mig så kränkt av att se alla andra få stöd. Jag blev jätteilla berörd och det satt i i flera år. Familjeliv är nog väldigt farligt att skriva hos om man går igenom något traumatiskt. Det finns såna hökar här som är inloggade dygnet runt och bara väntar på att någon i en riktigt utsatt situation ska öppna sig så dom får börja hacka.

Jag brukar faktiskt inte vara elak, men däremot känner jag mig ibland tvungen att lämna min åsikt - jag tror att det kallas "åsiktsinkontinens"? Tror att man kanske måste vara lite åsiktsinkontinent för att skriva elaka inlägg.

Åsiktsinkontinensen i sin tur hänger väl ihop med ett bekräftelsebehov, man vill bli bemött av andras inlägg och antingen höra hur rätt man har, eller gotta sig åt hur fel andra har.

Och så kan man inte riktigt leva sig in i att någonstans vid en annan dator sitter en annan tänkande, kännande människa och mår genuint dåligt av alla påhopp. Kanske har man blivit avtrubbad av frekvent skrivande på olika forum, som familjeliv t ex??

I alla inlägg jag har läst så är det ingen som säger att exet har rätt eller en schysst attityd. Det är ingen som försvarar exet. Däremot påpekar många (syster y, sextiotalist, ace m. fl. ) att nu är så har exet en skyldighet att förklara sig/TS har ingen rättighet att få en förklaring, och att det bästa TS kan göra är att backa och låta gårdagens sopor stanna på soptippen.

TS kommer inte bli lyckligare av att kontakta exet en, två, tre ggr om dagen (eller hundra ganger om dagen, vilket jag inte tror hon gör med tanke på hennes post) när hon inte får någon givande respons.

Kontakten med familjen är bra, men jag har inte berättat något för dem än. Kanske är tragiskt men jag sitter fortfarande här och väntar på honom. Han var både mitt livskärlek och bästa vän på samma gång. Vi delade allt med varandra. Jag hade hellre förlorat min ena arm än att förlora honom.

Precis.

Och det har varit samma sak för mig.

Jag gick också igenom ett väldigt jobbigt uppbrott med mitt ex och jag trodde aldrig att jag skulle kunna må bra igen eller träffa någon ny.

Men jag levde några bra år som singel innan jag träffade min nuvarande man och fick våra två underbara barn.

Så det är inte alls omöjligt.  

Han gav dig en förklaring, men den dög inte. Det är det jag menar. De som vill ha en förklaring är ofta inte nöjda med det svar de får.

För mig är en förklaring som "det fungerar inte mellan oss" en fullt tillräcklig orsak till att man bryter upp.

Hade du tyckt det var bättre att han hade sagt att jag är tillsammans med NN istället.

Ljög han när han sa att det inte fungerade mellan er?

Förvisso tycker jag det är jättetaskigt att inleda ett förhållande med tjejens bästa vän (båda två). Men var det de du ville höra istället

Precis. 

Jag tog de åren jag var singel för att hitta tillbaka till mig själv och börja älska mig själv igen.

Jag insåg till slut att felet inte låg hos mig utan att jag är bra som jag är.

Det var mitt ex som gick miste om något bra. Inte jag.

Han gav mig inte ens ett riktigt avslut utan hittade bara på en massa ursäkter till att det inte fungerade mellan oss.

Så till slut så var det jag som avslutade det hela.

Sen fick jag veta att han hade inlett ett förhållande med en av mina bästa vänner bakom min rygg och att det fortfarande pågick när jag fick veta det c:a ett halvår efter att det tog slut.

Och det tog mig väldigt hårt. Framförallt att det var med en av mina bästa vänner.

Det kändes som dubbla svek.

Men samtidigt så insåg jag vilka människor jag ville ha i mitt liv. 

Och de två hörde inte dit.

Och idag lever jag,som jag skrev, lyckligt gift med en underbar man och vi har två barn tillsammans. 

Och jag inser att uppbrottet med mitt ex var det bästa som hade kunnat hända mig.

Han verkar ha kommit över mig fort för nu berättade en vän att hon sett honom aktiv på en dejtingsida...

Sant, men det har knappt gått två veckor än så det känns väldigt tidigt att börja titta efter någon annan oavsett tycker jag. 

Trodde det skulle kännas bättre nu, men för varje dag blir det bara jobbigare. Känner mig helt slutkörd. Har verkligen ingen energi alls och känner nästan för att bara ge upp allt för om livet ska vara såhär hårt är jag inte sugen på fortsättningen.

Har inga aktiva tankar på självmord, men det känns verkligen mörkt nu och vem vill leva på det sättet? Känns inte som ett värdigt liv. Jag har aldrig reagerat på det här sättet tidigare när relationer tagit slut. Självklart har det varit jobbigt då med, men mest ett par dagar och inte alls såhär intensivt.

Hur lång tid kommer det ta tror du innan det känns iallafall lite bättre?