Jag ger PAPPAN barnet OCH ansvaret
Alltså, jag ska försöka svara seriöst...även om betackar jag mig för sånt här prepubertalt dravel (dessutom är den här tråden en kopia av en annan tråd).
Som man är det lättare att lämna en gravid kvinna med barn än det är för en gravid kvinna att lämna man och foster. Detta eftersom barnet sitter fast i kvinnans livmoder. Det är ren biologi. Det gäller till förlossningen (och behöver väl inte sägas egentligen).
Vill kvinnan efter förlossningen inte ha sitt barn behöver hon antingen komma överens med mannen om att han ska ta hand om det (hon bör då även överväga om han är fysiskt/materiellt/ känslomässigt kapabel att ta hand om det ensam) eller adoptera bort det. Hon kan dock inte bestämma att pappan ska ta hand om det.
Har man bestämt sig för att skaffa barn tillsammans har man dessutom också ett solidariskt ansvar att se till att barnet inte far illa. Om den ena vägrar har den andra också lika mycket moraliskt ansvar. Man löser inte något genom någon slags chicken race to the bottom genom att överge sitt barn för att visa på konsekvenser för sitt ex.
Den med störst samvete får således den tyngsta bördan, om man nu väljer att se ett litet barn som en börda. Om ingen kan ge sitt barn en ljus framtid, ja då är det bara att hoppas att barnet ges en kärleksfull familj någon annanstans.
Med det sagt är det givetvis även fel av en far att överge ett planerat barn och bara flytta (om det inte finns legitima skäl som är till allas bästa). Det handlar inte om kön. Men om en förälder hinner överge ett barn först löser man som sagt nada för barnet genom att göra det samma tillbaka.
Kort och gott. Man måste skilja på vuxenrelationen och barnet. Aldrig använda ett barn som en spelbricka för att skipa "rättvisa" i sin vuxenrelation. Det enda som betyder något är istället att den övergivna föräldern sätter alla oförrätter åt sidan när det kommer till barnet och fattar beslut som är till barnets bästa.