När krisade ni som värst efter otrohet

Till anonym Kram (vet ej hur jag svarar på enskilt svar ??????)

20 år. Barnen är mellan 7 och 15.

Ser att ni är många som kämpat. Tankarna går upp och ner.

Känns som att många offrar sig själva för barnens skull. Jag vill inte våra barn ska ha skilda föräldrar. Det vill inte han heller säger han. Men vet som sagt inte om jag någonsin kan lita på honom igen.

En tjej på jobbet.jag kom på dom tidigt genom en konversation. Han lovade stt det inte skulle hända igen och sen fortsatte de Flera månader. Han sa att han älskade henne och gjorde ett försök att vara med henne en kort period, men kom tillbaka till mig.

Jag är lite i samma sits. Min man blev påkommen med att han varit otrogen i knappt ett år, han blev kär säger han. Jag var då dessutom gravid med vårt andra barn. Vi har lagt allt på is, för bebisen och vår 5-åring. Jag vet inte vad jag ska tro om framtiden.

Är han fortfarande kär i henne tror ni? De hade pratat om en framtid. Är han endast med mig nu pga bebis?

Det är 6 månader sedan det avslöjades, tänker väl att det skulle gå över. Har läst så mycket här på FL om hur otrogna liksom inser att det är frun de egentligen älskar och att tjejen de träffat inte betydde nåt. Trots att de sa att de var kära. Kan det inte vara så då? Oooo, det gör så jävla ont...

De har inte kontakt nu, tror jag. Han kanske har vaknat upp?

Du har såklart rätt. Jag måste komma fram till detta själv. Men tror du att om han INTE har kontakt med henne så betyder det att han inte är kär?

Många som upplevt samma sak ser jsg och många som velar, att gå eller stanna. Risken är ju att det händer igen, att man blir totalt lurad. Många som valt att gå vidare där det händer igen väljer stt gå. Men som någon sa det har ju redan hänt om och om för mig. Jag önskar alla,slapp det här.

Det kan ju vara så att de som mår bra i sådana förhållanden inte engagerar sig i debatten.

Och hur många är det som lämnat och ändå mår skit?

Bra skrivet!
Jag har också gjort den observationen och jag tror att du har rätt i det mesta du skriver. Jag kan bara skriva för min egen del, men oavsett hur gullig och snäll min fru är efter att ha blivit påkommen, så är hon plötsligt någon annan. En som jag förmodligen inte hade blivit tillsammans med för 21 år sedan om jag visste hur benägen till detta svek hon nu visat sig vara. Jag märker också att allt fler småsaker hos henne, stör mig på ett helt annat sätt. Småsaker som kanske var gulliga egenheter innan, har nu blivit saker som får mig att se rött direkt. Det, tillsammans med sveket och att det inte längre finns någon tillit, gör det förbannat svårt att se att det ens går att "ge sig fan" på att klara det. För hur gör man det? Det är ju inga små hinder man ska ta sig över. De är ju de mest fundamentala sakerna i ett förhållande. Att man älskar sin partner för sina egenheter och att man känner en trygghet i att h*n delar ens syn på hur ert förhållande ska funka.

Jag håller verkligen alla tummar och tår för att TS reder ut det på bästa sätt.
Som sagt, så blir nog tyvärr mitt bästa sätt, att lämna.

Jag önskar ofta att jag kunde leva som jag lär. Jag sitter helt fast i ett stadie av det som hänt, som jag inte kan ta mig ur. Lider varje dag av vad min fru har gjort, ligger sömnlös, hatar, är vansinnig, blir allt mer en sämre och sämre pappa osv. Ligger ofta och planerar hur jag ska förstöra för honom, som inte kan hålla sig borta från min fru, som han vet är gift (det är han också...).

Jag kanske egentligen är helt fel människa att skriva detta till dig, eftersom jag inte själv kan intala mig att göra samma sak. Men det finns en något kosmisk logik i det och jag hoppas att du kan ta det till dig;

Om din man, sökte sig till henne och blev kär i henne för att hon är snygg och smart, så vet du vad som triggar honom. Han är fortfarande gift med dig. I min hjärna betyder det att DU är snygg och smart, annars hade ni kanske inte blivit ett par från början.

Jag gissar att det var nåt helt annat som triggade honom till att inleda ett förhållande med henne. Vad det var, är egentligen oviktigt. Men att han gjorde det bakom din rygg och så länge, det är svinigt. Men det beror varken på dig eller den andra tjejen. Det är för att han är egoist i ordets sanna bemärkelse. Han har övertygat sig själv om att han står över all andra och får göra som han vill. Han har överlagt med sig själv och kommit fram till att vad detta än orsakar, så är det värt det. Han "löser det" när/om det uppdagas. För han "behöver" detta. Han har inte ägnat en enda tanke på hur detta skadar dig, era ev. barn, ert liv eller något annat. Han vill ha och "behöver" nåt, och då är det ok att göra som han vill för att få det. Jag kan nästan svära på att han hemma, också brukar säga att han gör så mycket för alla, ställer alltid upp, tänker aldrig på sig själv utan bara på andra. Men att det är få som någonsin tänker på hans behov? Eller har jag fel?

Hur svårt det än är, så vänd inte skulden mot dig själv. Det finns INGENTING du kan ha gjort eller gör, som rättfärdigar det han har gjort. Kände han som han uppenbarligen gör, skulle han lyft det med dig först. Hade ni inte klarat ut det, skulle han brutit med dig först och sen gått vidare. Då först och aldrig annars, hade han tänkt på nån annan än sig själv. Och det är rimligtvis när detta går upp för den otrogne (om det någonsin gör det) som man som par ens kan börja prata om att gå vidare och lösa det.