• Anonym (Orkar man?)
    Äldre 12 Feb 21:30
    4266 visningar
    23 svar
    23
    4266

    Hur fixar man att bli bonusförälder med allt vad det innebär som att alltid ta hänsyn till jul, semester och dyl?

    Som rubriken säger. Att gå in i ett förhållande där det finns två barn i lågstadieåldern. Har själv snart ungdomar som flyttar ut. Fixar man detta? Jag är så jäkla rädd för den biten. Att man alltid, i många år måste ta hänsyn till en tredje part, dvs exet. Att från år till år kolla av med hur hon ska ha semester för att det ska passa så vi får nån vecka ihop själva( givetvis även med barnen) .

    Är inte rädd för att jag inte kommer kunna komma överens med barnen. Men det blir en stor omställning..Snart har man lixom ett "eget" liv några år innan ev barnbarn. Jag skulle kunna resa hur mkt som helst vilket är nåt jag älskar.

    Men börja om nästan från början men ändå inte och att ta massa hänsyn :/. Vet inte om jag klarar det. Trots att jag älskar honom.

    Han är arg o ledsen att jag ens funderar i andra banor och tycker jag ska ge honom en chans.

    Men vi bor även två Tim från varandra och jag vill inte flytta just nu. Inte än på kanske fem år. Så länge mina egna barn bor hemma vill jag finnas där.

    Vad blir det då? Vissa helger och några vardagar när jag är ledig..

    Är det värt det? Jag älskar att vara i hans famn o vara i hans sällskap. Men jag tror fortfarande inte jag har hela biten klar för mig.

    Hur klarar man att han o exet måste höras ofta pga allt det innebär med små barn? Utvecklingssamtal och ja allt som hör till.

    Inte för jag tror jag blir svartsjuk men däremot trött på att aldrig känna att det är vi bara.

    "Suck nu ringer hon igen" Att alltid veta att det blir inte tre veckor ensamma utan att ungarna ska va med. (Vill poängtera att jag givetvis skulle göra allt för att de skulle tycka om mig så även semester lmed dem, men det känns så hopplöst :()

    Som man vart van vid innan. Tre veckor till Thailand tex.. Kommer det nånsin bli så om exet inte ställer upp?

    Ni ser, många frågor...

    Finns nån som vart/är där i liknande sits och vill berätta?

    Är det hopplöst för oss med min inställning? Eller kan man övervinna allt om kärleken finns där?

  • Svar på tråden Hur fixar man att bli bonusförälder med allt vad det innebär som att alltid ta hänsyn till jul, semester och dyl?
  • Anonym (...//­/)
    Äldre 12 Feb 21:33
    #1

    Fortsätt som särbos tills barnen är stora, alternativt bryt nu.

  • Anonym (Vi)
    Äldre 12 Feb 21:40
    #2

    Fortsätt vara särbo!

    Resa kan du göra själv eller med vänner.

  • Anonym (mmm)
    Äldre 12 Feb 21:45
    #3

    Här fungerar det bara bra men alla har ju olika situationer med barn som är i olika åldrar och ex som är mer eller mindre lätta att ha att göra med.

    Det är bara du själv som kan bestämma vad som är bäst just för dig/er. Om du och mannen vill olika så kommer det nog inte hålla tills de där 5 åren har gått, det tror jag du får inse. Men samtidigt kan man förstås inte flytta om man inte är säker. 

    Vi flyttade ihop för ca 1,5 år sedan och det kändes bara totalt helrätt för oss båda och det har funkat bra med alla inblandade barn, trots att det ena exet inte riktigt är av denna värld, men vi försöker att inte låta det ta för mycket energi. 
    Men jag skulle ju aldrig flyttat om jag hade varit tveksam eller känt att jag ville vänta längre. Det är en stor sak att flytta, att barnen får nytt boende, ny familj osv. Bara allt det praktiska var svinjobbigt inför flytten, så bara det för mig att undra hur jag ens orkade Glad 
    Ångrar det inte en sekund men som sagt, allt kändes rätt och funkade för barnen. 
    Du måste fundera tills du är helt säker, är du inte det - flytta inte

  • Anonym (Orkar man?) Trådstartaren
    Äldre 12 Feb 22:16
    #4

    Tack för era svar :)

    Anonym mmm:

    Skönt det funkar :) Fan va jobbigt detta är..

  • Anonym (Ingen bråtto­m)
    Äldre 12 Feb 22:22
    #5

    Vilka fördelar skulle det vara för dig om du flyttade ihop med honom?Nackdelarna har du redan skrivit.Jag hade väntat lite med att flytta.Blir livet verkligen bättre då.

  • Anonym (123..­.)
    Äldre 12 Feb 22:36
    #6

    1 Blir ditt liv bättre om ni bor ihop? Mer än att ni just bor ihop?

    2 Hur gamla är hans barn om 5 år?

    3 Hur har de semesttarna nu? Finns tankarna att han och exet kan ha 3 v i stöten under semestern?

    4 Hur ser han på din roll i familjen? Kommer du att få vara med i planeringarna eller kommer han och exet att planera och så får du acceptera läget?

    5 Hur ser umgänget ut idag? Fasta tider eller svängdörrar? Kan du må bra i svängdörrsumgänge om det är så nu eller blir så i framtiden?

  • Anonym (Orkar man?) Trådstartaren
    Äldre 13 Feb 00:49
    #7
    Anonym (Ingen bråttom) skrev 2018-02-12 22:22:14 följande:

    Vilka fördelar skulle det vara för dig om du flyttade ihop med honom?Nackdelarna har du redan skrivit.Jag hade väntat lite med att flytta.Blir livet verkligen bättre då.


    Fördelarna: Jag skulle älska att få vakna upp med honom. Att vara där när han kom hem och jag hade lagat mat och vi åt, umgicks, utövade den sport han gör tillsammans..

    Finns nog många fler. Vet att han hade gjort allt för mig.

    Nackdelar: Tja, är som sagt rädd att det mer vänder upp o ner på livet än gör det lättare. Är rädd för irritationen som kan uppstå när han o exet måste prata ihop sig om än det ena än det andra. Och ja jag vet.. man får ta det. Är rädd jag inte fixar det bara :(.
    Anonym (123...) skrev 2018-02-12 22:36:12 följande:

    1 Blir ditt liv bättre om ni bor ihop? Mer än att ni just bor ihop?

    2 Hur gamla är hans barn om 5 år?

    3 Hur har de semesttarna nu? Finns tankarna att han och exet kan ha 3 v i stöten under semestern?

    4 Hur ser han på din roll i familjen? Kommer du att få vara med i planeringarna eller kommer han och exet att planera och så får du acceptera läget?

    5 Hur ser umgänget ut idag? Fasta tider eller svängdörrar? Kan du må bra i svängdörrsumgänge om det är så nu eller blir så i framtiden?


    1. Vet faktiskt inte förutom att jag hade fått ha honom nära mig jämt.

    2. De är runt 12 och 14 år om fem år.

    3. Semestrars har sett olika ut. Ibland varannan vecka och ibland två v i stöten. Går säkert med 3 v nån gång men är osäker.

    4. Han säger att han kommer göra allt för att jag ska känna mig delaktig och kommer att ge mig mycket tid och uppmärksamhet. Betvivlar jag inte en sekund. Att vi måste strukturera upp livet om det blir vi så där litar jag hårt på honom.. Vet att han aldrig skulle köra över mig där men faktum kvarstår.. De är föräldrarna och är det nåt måste de ju ha kontakt. Så är det ju.

    5. De har varannan vecka men de hjälps åt om nån behöver barnvakt över natt eller så. Ibland kommer de och vill sova över och ingen har gjort nån nog deal av det. Vilket är bra för barnen.

    Men är kanske rädd att det blir ltrlttsamt om ungarna plötsligt dyker upp när det inte är väntat. Inte bli irriterad på ungarna men kanske på exet om hon bara lät de komma utan att höra av sig.

    Detta har vi diskuterat och även här säger han att sånt måste vi såklart ha regler för om det blir vi två på allvar.

    Men jag vill verkligen inte klampa in och va en bitchig styvmor som plötsligt bestämmer reglerna.

    Blir det sambos så vill jag helhjärtat gå in för att bli vän med exet och barnen vilket är ett måste tror jag. Jag skulle göra allt för att de skulle gilla mig och trivas utan att ta över mammarollen.

    Men shit vilken omställning. Och som sagt. Är inte svartsjuk men är så jäkla rädd att jag ändå inte fixar att de har kontakt kanske flera dagar i veckan. I många år. Som om det aldrig riktigt är bara vi.

    Det värsta är att han inte tror jag älskar honom längre för att jag är sån här ;(

    Usch va svårt ;(
  • Anonym (Bonus­)
    Äldre 13 Feb 01:32
    #8

    Det låter som att du behöver fortsätta fundera och processa allt, och som att du redan börjat med det vilket ju är jättebra! :)

    Det är en superstor omställning att bli bonusförälder, jag tycker du sätter fingret på många viktiga grejer som är utmaningar för många i början speciellt. (jag är nokus sen min bonus var åtta, hon är nu snart sexton, och det har veeerkligen varit tärande och tungt för mig, behövt jobba en massa med mig själv. Och då kommer vi ändå jättebra överens hon och jag, har fin personkemi sen dag 1 osv. Jag Har även två egna mindre barn)

    Det första jag tänker på när jag läser ditt inlägg är detta med att din mans ex kommer påverka din vardag - ja det kommer hon. Så är det. Ni kan inte bara flytta, resa länge spontant osv. Såklart. Men också att det hypotetiskt kan bli så att hon blir svårt sjuk eller utvecklar missbruk eller avlider osv. Allt kan hända - och då kommer barnen först. (En sån grej hände oss efter några år, och vi blev heltidsfamilj plötsligt) Det är ju såklart jätteovanligt, men den premissen är bra att tänka på överlag. Barnen kommer komma först, och de är föräldrarna till barnen. Dvs de kommer tillsammans bestämma över det som väldigt mycket dikterar er vardag - barnen.

    Och du skriver att det inte kommer vara "bara ni". Så är det också. De viktigaste personerna i barnens liv är mamma och pappa, som team. Kommer en utmaning (tonårsrevolt, mobbing, depression) så kommer föräldrarna behöva ha ett väldigt tight samspel. (Det vet ju du som har egna barn att det är så det är att var föräldrar ihop, varken mer eller mindre, men det känns rätt konstigt att se sin älskade vara i det djupa engagerade samspelet med en annan kvinna, i början!!)

    Och som bonusförälder är du alltid sist in. Du kommer in i deras familj. Så är det faktiskt. Sen varannan vecka kan ni ju leva som nyförälskade baea ni och bada bubbelbad och allting, men när barnen är med er så är du ny i deras familj, deras rutiner och dynamiker.

    Allt det här skriver jag alltså inte för att avskräcka dig, utan för att du verkar vilja förbereda dig och navigera !!

    Jag hade avvaktat med att flytta om jag var du, sett till att ses så mycket som möjligt och verkligen stärka och njuta av er relation. Men att bli familj är ett stort steg, när det redan finns en familj.

    Jag älskar min bonus av hela mitt hjärta, hon är en underbar människa som jag är lycklig över att ha i mitt liv!!

    Men jag har verkligen behövt växa som person, troligen för att jag var ganska naiv och självcentrerad i början, tänkte mest på hur det skulle bli för mig och vad hon skulle tycka om mig och hur jag skulle bete mig. Det tog tid och ansträngning att verkligen komma förbi jag-jag-jag-tänker (även om det inre var illa ment såklart, tvärtom!)

    Sen är man ju självcentrerad när man är nyförälskad också, upptagen och uppsvept i sin underbara känsla och fantasier om hur underbart allt ska bli :) och det är ju fantastiskt!!!! Njut av det så länge det går och ta allt det familjära sen!!

    Och lycka till och grattis till kärleken!!

  • Anonym (Orkar man?) Trådstartaren
    Äldre 13 Feb 01:39
    #9
    Anonym (Bonus) skrev 2018-02-13 01:32:45 följande:

    Det låter som att du behöver fortsätta fundera och processa allt, och som att du redan börjat med det vilket ju är jättebra! :)

    Det är en superstor omställning att bli bonusförälder, jag tycker du sätter fingret på många viktiga grejer som är utmaningar för många i början speciellt. (jag är nokus sen min bonus var åtta, hon är nu snart sexton, och det har veeerkligen varit tärande och tungt för mig, behövt jobba en massa med mig själv. Och då kommer vi ändå jättebra överens hon och jag, har fin personkemi sen dag 1 osv. Jag Har även två egna mindre barn)

    Det första jag tänker på när jag läser ditt inlägg är detta med att din mans ex kommer påverka din vardag - ja det kommer hon. Så är det. Ni kan inte bara flytta, resa länge spontant osv. Såklart. Men också att det hypotetiskt kan bli så att hon blir svårt sjuk eller utvecklar missbruk eller avlider osv. Allt kan hända - och då kommer barnen först. (En sån grej hände oss efter några år, och vi blev heltidsfamilj plötsligt) Det är ju såklart jätteovanligt, men den premissen är bra att tänka på överlag. Barnen kommer komma först, och de är föräldrarna till barnen. Dvs de kommer tillsammans bestämma över det som väldigt mycket dikterar er vardag - barnen.

    Och du skriver att det inte kommer vara "bara ni". Så är det också. De viktigaste personerna i barnens liv är mamma och pappa, som team. Kommer en utmaning (tonårsrevolt, mobbing, depression) så kommer föräldrarna behöva ha ett väldigt tight samspel. (Det vet ju du som har egna barn att det är så det är att var föräldrar ihop, varken mer eller mindre, men det känns rätt konstigt att se sin älskade vara i det djupa engagerade samspelet med en annan kvinna, i början!!)

    Och som bonusförälder är du alltid sist in. Du kommer in i deras familj. Så är det faktiskt. Sen varannan vecka kan ni ju leva som nyförälskade baea ni och bada bubbelbad och allting, men när barnen är med er så är du ny i deras familj, deras rutiner och dynamiker.

    Allt det här skriver jag alltså inte för att avskräcka dig, utan för att du verkar vilja förbereda dig och navigera !!

    Jag hade avvaktat med att flytta om jag var du, sett till att ses så mycket som möjligt och verkligen stärka och njuta av er relation. Men att bli familj är ett stort steg, när det redan finns en familj.

    Jag älskar min bonus av hela mitt hjärta, hon är en underbar människa som jag är lycklig över att ha i mitt liv!!

    Men jag har verkligen behövt växa som person, troligen för att jag var ganska naiv och självcentrerad i början, tänkte mest på hur det skulle bli för mig och vad hon skulle tycka om mig och hur jag skulle bete mig. Det tog tid och ansträngning att verkligen komma förbi jag-jag-jag-tänker (även om det inre var illa ment såklart, tvärtom!)

    Sen är man ju självcentrerad när man är nyförälskad också, upptagen och uppsvept i sin underbara känsla och fantasier om hur underbart allt ska bli :) och det är ju fantastiskt!!!! Njut av det så länge det går och ta allt det familjära sen!!

    Och lycka till och grattis till kärleken!!


    Wow vilket toppensvar! Tack snälla okända människa som tar dig tid att svara så fint mitt i natten <3

    Kommer att läsa ditt svar flera gånger känner jag :)

    Så skönt med nån som förstår! Kram på dig!
  • Anonym (hylle­)
    Äldre 13 Feb 09:53
    #10

    Du skriver att du är rädd att klampa in och sätta regler och vara en bitchig styvmamma. Det där är farligt, du riskerar att hamna i en värld av självcensur där du inte tror att du har rätt att ta plats. Du har lika stor rätt att leva i ditt hem så som du vill ha det, med skillnad att du har en vuxen och hans två barn att ta hänsyn till men de måste också ta hänsyn till dig. Det spelar ingen roll om det är du eller någon annan tjej, han måste ändå gå igenom det här med sina barn och en ny partner, antingen för dig eller för någon annan.
    Jag håller inte med den som sa att du är "sist in" och måste ta att det är så, jag tycker att det är vanskligt att uttrycka sig så. Du och din man behöver skava mot varandra som alla par gör när de flyttar ihop. Det blir naturligtvis svårare när det är tre mot en men det är faktiskt inte majoriteten som avgör, du har rätt att få ha det så att du mår bra du också. Men vad man har rätt till i teorin och vad man får praktiken är inte alltid samma sak.

    Jag tycker du är riktigt klok som går igenom allt det här innan ni flyttar ihop och ärligt talat så tycker jag det låter som ett för stort projekt för dig med tanke på vad du vill ha ut av livet, men det är ju inte jag som ska avgöra utan du som vet bäst vad du vill. Som ovanstående säger så kan allt hända som gör att ni får barnen på heltid. I vårt fall har mamman varken dött eller blivit sjuk men hon är väldigt förtjust i att resa och reser bort långa perioder. Då spelar det ingen roll att jag är utbränd och går in i väggen, hennes behov av resor går före. Det spelar ingen roll att pappan säger nej, hon har lärt sig att hon kan och att vi inte kan göra något åt det. Det har knäckt mig rejält kan jag berätta. 
    Jag är ledsen om jag låter negativ men jag tror att din pojkvän försöker lova mer än han kan hålla. Han vill naturligtvis att det ska fungera men jag tror att du är mer realistisk. 

Svar på tråden Hur fixar man att bli bonusförälder med allt vad det innebär som att alltid ta hänsyn till jul, semester och dyl?