Hur fixar man att bli bonusförälder med allt vad det innebär som att alltid ta hänsyn till jul, semester och dyl?

Det låter som att du behöver fortsätta fundera och processa allt, och som att du redan börjat med det vilket ju är jättebra! :)

Det är en superstor omställning att bli bonusförälder, jag tycker du sätter fingret på många viktiga grejer som är utmaningar för många i början speciellt. (jag är nokus sen min bonus var åtta, hon är nu snart sexton, och det har veeerkligen varit tärande och tungt för mig, behövt jobba en massa med mig själv. Och då kommer vi ändå jättebra överens hon och jag, har fin personkemi sen dag 1 osv. Jag Har även två egna mindre barn)

Det första jag tänker på när jag läser ditt inlägg är detta med att din mans ex kommer påverka din vardag - ja det kommer hon. Så är det. Ni kan inte bara flytta, resa länge spontant osv. Såklart. Men också att det hypotetiskt kan bli så att hon blir svårt sjuk eller utvecklar missbruk eller avlider osv. Allt kan hända - och då kommer barnen först. (En sån grej hände oss efter några år, och vi blev heltidsfamilj plötsligt) Det är ju såklart jätteovanligt, men den premissen är bra att tänka på överlag. Barnen kommer komma först, och de är föräldrarna till barnen. Dvs de kommer tillsammans bestämma över det som väldigt mycket dikterar er vardag - barnen.

Och du skriver att det inte kommer vara "bara ni". Så är det också. De viktigaste personerna i barnens liv är mamma och pappa, som team. Kommer en utmaning (tonårsrevolt, mobbing, depression) så kommer föräldrarna behöva ha ett väldigt tight samspel. (Det vet ju du som har egna barn att det är så det är att var föräldrar ihop, varken mer eller mindre, men det känns rätt konstigt att se sin älskade vara i det djupa engagerade samspelet med en annan kvinna, i början!!)

Och som bonusförälder är du alltid sist in. Du kommer in i deras familj. Så är det faktiskt. Sen varannan vecka kan ni ju leva som nyförälskade baea ni och bada bubbelbad och allting, men när barnen är med er så är du ny i deras familj, deras rutiner och dynamiker.

Allt det här skriver jag alltså inte för att avskräcka dig, utan för att du verkar vilja förbereda dig och navigera !!

Jag hade avvaktat med att flytta om jag var du, sett till att ses så mycket som möjligt och verkligen stärka och njuta av er relation. Men att bli familj är ett stort steg, när det redan finns en familj.

Jag älskar min bonus av hela mitt hjärta, hon är en underbar människa som jag är lycklig över att ha i mitt liv!!

Men jag har verkligen behövt växa som person, troligen för att jag var ganska naiv och självcentrerad i början, tänkte mest på hur det skulle bli för mig och vad hon skulle tycka om mig och hur jag skulle bete mig. Det tog tid och ansträngning att verkligen komma förbi jag-jag-jag-tänker (även om det inre var illa ment såklart, tvärtom!)

Sen är man ju självcentrerad när man är nyförälskad också, upptagen och uppsvept i sin underbara känsla och fantasier om hur underbart allt ska bli :) och det är ju fantastiskt!!!! Njut av det så länge det går och ta allt det familjära sen!!

Och lycka till och grattis till kärleken!!