Hur fixar man att bli bonusförälder med allt vad det innebär som att alltid ta hänsyn till jul, semester och dyl?

Du skriver att du är rädd att klampa in och sätta regler och vara en bitchig styvmamma. Det där är farligt, du riskerar att hamna i en värld av självcensur där du inte tror att du har rätt att ta plats. Du har lika stor rätt att leva i ditt hem så som du vill ha det, med skillnad att du har en vuxen och hans två barn att ta hänsyn till men de måste också ta hänsyn till dig. Det spelar ingen roll om det är du eller någon annan tjej, han måste ändå gå igenom det här med sina barn och en ny partner, antingen för dig eller för någon annan.

Jag håller inte med den som sa att du är "sist in" och måste ta att det är så, jag tycker att det är vanskligt att uttrycka sig så. Du och din man behöver skava mot varandra som alla par gör när de flyttar ihop. Det blir naturligtvis svårare när det är tre mot en men det är faktiskt inte majoriteten som avgör, du har rätt att få ha det så att du mår bra du också. Men vad man har rätt till i teorin och vad man får praktiken är inte alltid samma sak.

Jag tycker du är riktigt klok som går igenom allt det här innan ni flyttar ihop och ärligt talat så tycker jag det låter som ett för stort projekt för dig med tanke på vad du vill ha ut av livet, men det är ju inte jag som ska avgöra utan du som vet bäst vad du vill. Som ovanstående säger så kan allt hända som gör att ni får barnen på heltid. I vårt fall har mamman varken dött eller blivit sjuk men hon är väldigt förtjust i att resa och reser bort långa perioder. Då spelar det ingen roll att jag är utbränd och går in i väggen, hennes behov av resor går före. Det spelar ingen roll att pappan säger nej, hon har lärt sig att hon kan och att vi inte kan göra något åt det. Det har knäckt mig rejält kan jag berätta. 

Jag är ledsen om jag låter negativ men jag tror att din pojkvän försöker lova mer än han kan hålla. Han vill naturligtvis att det ska fungera men jag tror att du är mer realistisk. 

Tack för ett tänkvärt svar :)

Jo jag vänder ut o in på mig själv känns det som för att det inte ska bli fel. Det är ju hemskt om det inte fungerar om man testar och barnen hunnit fästa sig vid en. DÅ är det garanterat jobbigt tänker jag :/

3 veckors semester kan ju vänta eller så åker du med vänner.

Tvekar du, så gör det inte!! 
Du skriver att det är du som får flytta om ni ska flytta ihop, menar du då att flytta IN hos honom och hans barn?

Om du längre fram börjar fundera i banorna att flytta ihop med honom, gör det då på lika villkor. Dvs flytta till en ny gemensam bostad, där ingen redan har pinkat in sina revir.

Och varför kan inte han flytta?

Ni har ju barn båda två.

Jag hade inte lämnat mitt jobb, min bostad, min stad och ryckt upp mina barn för en man. En sån man existerar inte.

Gör dig inte till styvmor, det är mitt absoluta råd.

Egna barn och andras ungar, det finns inget talesätt som stämmer bättre.

När jag hade styvbarn... nej, det orkar jag inte ens tänka på. Det kommer ALDRIG hända igen. Någon bonus var det iallafall inte, milt uttryckt.

Tvekar du, så gör det inte!! 

Du skriver att det är du som får flytta om ni ska flytta ihop, menar du då att flytta IN hos honom och hans barn?

Om du längre fram börjar fundera i banorna att flytta ihop med honom, gör det då på lika villkor. Dvs flytta till en ny gemensam bostad, där ingen redan har pinkat in sina revir.