Nu har jag kommit till den punkten att jag måste ha en älskare!!
Jag har en sambo och vi är ihop av bekvämlighetsskäl.
Men jag saknar kärlek, passion och åtrå. Har inte kysst en man på 6 år!! Har 6 med min sambo utan att kyssa honom!! Lång historia! Men nu börjar jag känna igen.
Jag är 35 år, glad och ser ok ut. Har bra arbete och inkomst. Är en vettig person men haft lite otur.
Skulle du kunna ha ett förhållande med en sån som jag?
Menar nog inte förhållande utan mer kk.
De flesta i min ålder har barn liksom jag och jag är inte ett dugg intresserad av att involvera mig i andras barn eller att någon blir involverad i mina barns liv.
När barnen flyttat hemifrån och har egna liv kommer jag kunna ta andra beslut.
Men Varför försvinner respekten för mig som några av er säger? Finns det inte förståelse för att livet ibland inte blev som man tänkt sig?
Men om vi vänder på det hela...du träffar inte någon som har låga tankar om sig själv utan någon som vill ge barnen den trygghet det innebär att växa upp med två föräldrar som är goda vänner och lever ett bra liv.
Du träffar inte någon som inte bryr sig om sitt mående utan bryr sig mer om barnens mående.
Skönt att det finns fler i samma sits! Och att livet inte är kört för det blev som det blev ????
Våra barn är förskolebarn och för små för att veta om det. Min man vet om det ha
Gubben hemma har inte riktigt kommit dit än att han vill att vi delar på oss. Jag har inte hjärta att såra honom utan vill att ett uppbrott ska vara i samförstånd. Påkommen otrohet skulle också såra såklart..
Min förhoppning är att han också ska vilja att vi går skilda vägar.
Men håller ni inte med om att detta med barn gör saken värre??
Vad är värst?? Att följa sina lustar och jaga sin lycka eller att barnen får växa upp med två närvarande föräldrar? Vi är inte så kärlekslösa tänker jag. Mest vänskapliga bara.
Jag har flera arbetskamrater som flörtat men jag har aldrig svarat på det just pga respekten! Eftersom mitt jobb är viktigt för mig och jag vill bli respekterad skulle jag aldrig riskera den bilden av mig.
Skulle mina barn få reda på att jag har varit otrogen mot deras pappa skulle jag hellre dö.
Skulle jag bli kär i min kk skulle jag jubla av glädje om det var ömsesidigt och lämna min man.
Jag vilk bara ha EB hemlig kk utan risk för att bli påkommen. Tills ungarna är stora.
Herregud så hemskt.
Jag har diskuterat ett öppet förhållande och han har sagt nej till det.
Jag är rädd för att bli ensam ja. Rädd för att inte hitta någon som jag blir kör i och som blir kär i mig. Rädd för att inte leva lika bra på en inkomst och rädd för vad alla andra ska tycka.
Finns det ingen möjlighet att man träffar en man på fel sätt men som slutar på rätt sätt?
Vaf gäller ålder så skulle jag sortera ut alla under 30 av olika anledningar och självklart skulle jag aldrig inleda något med någon som vill skaffa barn eller vilja hitta sitt livs kärlek.
Bästa hade ju varit att hitta någon i liknande situation och som man blir kär i och som blir kär tilllbaka. Som kan ha tålamod och har så mkt erfarenhet av lycka, sorg mm att de inte tar några förhastade slutsatser.