Mannen måste sova i samma rum som bonusbarnet

Jag protesterar mot likhetstecken mellan samsovning och kärlek/trygghet. Huvudsaken är att barnen är trygga, antingen i föräldrarnas rum, i deras säng, med en förälder hos sej, ihop med syskon, trygga i egen säng. Det kan bli bakslag och förändringar men har man svårt att sova med barn i sängen,som jag, så vill man helst undvika det för att vara utsövd. Våra barn har aldrig sovit i sängen utom morgongos men däremot länge sängen inne i vårt sovrum. Samsovning är väl bra där alla är nöjda men för andra är det bara dålig sömn.

Ts;försök se att det troligen bara är några månader. Inte mkt att göra just vid nytt syskon, härda ut nu bara.

sextiotalist skrev 2018-02-21 18:40:24 följande:[/quote-nick]De flesta av mina vänner har samsovit och även haft familjesäng, våra ungdomar är nu utflugna och klarar att sova själva.[/quote]

Det var intressant, vi är jämngamla och ingen jag känner har samsovit utom att barn kommit in ibland vid behov typ mardrömmar. Jag har tänkt att det kanske beror på att vi var hemma längre då än nu och att storasyskon var hemma när de fått småsyskon, alltså närhet mera uppfyllt under dagtid, men då hade jag fel och det fungerar väl bara olika i olika familjer helt enkelt.

]sextiotalist skrev 2018-02-22 07:16:11 följande:[/quote-nick]Kan inte hålla med dig där, en familj, som har familjesäng, den kvinnan långtidsammade alla sina barn och var mycket föräldraledig och en mycket fysisk familj.

Sonen har aldrig varit en närhetstörstande barn, endast när han sov, redan som nyfödd. Ville aldrig sitta i famnen eller bli buren vaken.

Nja, jag tror mer på föräldrainställning, många av mina vänner anammade mycket av AP (attechement parenting).[/quote]

Du håller inte med mej om att familjer fungerar olika? Eller om mina teorier som jag just själv insåg var fel eftersom vi är jämngamla? Eller vad håller du inte med om, och vad har den långtidsammande mamman med saken att göra?

*förvirrad*

Du är orättvis mot ts, det är klart hon kan sova själv men att man och hustru sover ihop bygger inte på mörkrädsla. Det bästa för bonussonen är på sikt att vara trygg oavsett om pappa är förkyld eller bortrest, trygg i sej själv. Om det går att fixa eller bara härda ut är osäkert men ts är inte grym eller mörkrädd bara för att DU samsov med ditt barn. Du hade inte en bebis samtidigt heller .

Mycket tjafs i denna tråd. Egentligen är alla överens om att barn ska vara trygga och att barns behov är viktiga. Det som skiljer är att vissa som ts gärna ser att barnet är tryggt i egen säng och gärna vill ha tips för att underlätta detta för barnet medan andra tycker att samsovning är det absolut bästa. Det kan man tycka olika om utan att antyda att önskan att sova med sin man i sitt eget rum skulle vara oerhört egoistiskt. Är man en ännu bättre förälder om man sover riktigt dåligt med barnen i sängen och guldstjärna om parrelationen tar stryk?

Det är svårt nog att hantera barns alla behov och faser utan att vi föräldrar behöver trycka till och skuldbelägga varandra för olikheter.

Anonym metod tar i ordentligt här.

Citerar

"Din unge kanske var otrygg för att du nekat det trygghet med dina metoder?"

"Tragiskt att höra att du skilt dig på grund av att dina barn behövt mer än ert förhållande kunde mäkta med".

Varför går jag någonsin in i trådar om barnuppfostran, jag tappar bara tron på mänskligheten . Kvinnor kommer aldrig bli jämställda så länge ett stort nöje är att trycka till andra kvinnor för att må bra.

Bara för att jag fått upp mina ungar till vuxna vettiga människor så tror jag inte att mitt sätt är det ENDA rätta och barn är olika.

Är det så svårt att tänka att det finns flera bra vägar till samma mål? Måste mammor som diskuterar barnuppfostran vara den otrevligaste delen på hela fl?

Sextiotalist, bra för din sambo att han trivdes på soffan i många många nätter. Det är helt irrelevant för ts dock. Om du läser ts så ser du att de båda två tillsammans har provat sätt att få barnet att sova tryggt själv. Pappan också.

Deras önskemål uppfylls inte av er lösning.