Mannen måste sova i samma rum som bonusbarnet

Hej TS jag har (och är) i en liknande situation med bebis och barn och bonus barn i liknande ålder.

Det finns hur mycket tips som helst på nätet men det här har funkat för oss.

1. Skaffa en monitor till hans rum. En sån med kamera. Då kan han ropa på pappan när han blir rädd. Då vet han att pappan alltid hör honom och finns i närheten. (En trygghets känsla helt enkelt.)

2. När han vaknar på natten så kan pappan gå med honom och ligga bredvid tills han somnar.

3. Se till att han har en nattlampa OCH vitt brus (typ fläkt) så han slipper höra alla små ljud på natten.

4. Pappan kommer troligvis behöva gå in flera gånger per natt tills pojken vänjer sig men det är viktigt att vara konsekvent. Stannar han EN gång så vet barnet att han kan "vinna" om han bara tjatar tillräkligt länge.

5. Ge honom poäng för saker som han gjort bra. Typ poäng för att bädda sängen, poäng för att borsta tänderna och så vidare. Efter typ 20 poäng så får han godis eller en liten leksak. Så fort han är med på noterna så ge ni han typ 5 poäng för att sova i sin säng själv.

Vi brukar dock säga att har dom ont, blivit sjuka eller har en mardröm så är det naturligtvis okej att komma över (men vi går alltid tillbaka med dom). 

Synd att du fått så mycket kritik från kurlande föräldrar som tror att barnen måste komma först. Men vad dom glömmer är att funkar inte förhållandet mellan föräldrarna så kommer barnen att lida mångdubbelt mer. (Det vet mitt barn med skilda föräldrar liksom mitt bonus barn...) 

Lycka till!

Det är människor med attityd som många i tråden som orsakar separationer och otrohet. Närhet mellan två vuxna parter är LIKA viktigt som för barnet. Speciellt när barnet redan förlorat (?) En förälder eller en familj har splitrats. Ett barn ska inte behöva gå igenom det fler gånger.

Ts; ni får försöka hitta en lösning som passar för alla. Om det är sex och närhet du saknar så får ni försöka vid andra tidpunkter.

Är det bara att få sova ihop så får ni försöka göra så att barnet kan sova i ert rum också, så får barnet komma in till er om han vaknar på natten.

Man får ju testa lite olika saker Och se vad som passar bäst och framförallt prata mycket med barnet, men självklart utan att skuldbelägga.

Och det kommer komma många tillfällen där ts kommer märka att det hon tyckte då, innan hennes eget barn var i den situationen, kommer inte stämma överens med hur hon agerar och tycker när hennes eget barn är i samma situation.

Själv har det passerat tre pubertala ungdomar i mitt liv, varav två var sambons sedan tidigare.
Och jag lovar, jag har fått äta upp ett och annat i samband med att vår gemensamma kom in i puberteten.

Men DUMHUVUD!

Detta är en kvinna som nyligen fått barn, det är lång tid innan hon kan förväntas ha hormonnivåer i balans, utöver alla andra omställningar som en graviditet för med sig. Och alla graviditeter är olika, och vem är DU för den delen att säga att hennes behov inte är viktiga bara för att det finns ett barn med i bilden?

Hon uttrycker tydligt att hon bryr sig om barnet, och hur hon och pappan i flera år försökt hitta lösningar, så att alla kan må bra. Att säga att enda sättet att prioritera barn är att prioritera bort sig själv är DUMMA I HUVUDET! Kanske är det ibland, vid vissa tillfällen, men det är inte en generell sanning som kommer att ge BARNET det bästa livet.

Barn mår bäst i en trygg miljö där mammor och pappor (i alla de konstellationer de kommer) också har det bra. Jag mår i efterhand ganska dåligt av att veta att min mamma offrade otroligt mycket för att jag och min syster skulle ha det bra. Hälften hade räckt, mindre än hälften. Hon hade i princip inget eget liv under de 20-25 år vi bodde hemma. Dock gjorde hon och vår pappa en sak rätt. De gav oss sådan trygghet i allmänhet och en trygghet vid läggdags specifikt att vi aldrig hade problem att sova ensamma i våra egna sängar. Dock säger jag inte att detta är möjligt för alla barn.

Som många av er säger: barn är olika! Men om ni inser det, hur kan ni inte inse att det finns goda chanser att barn som uttrycker en önskan om att sova tillsammans inte kan bli tryggt att sova ensam efteratt det fått sin trygghet på ett annat sätt än samsovning? Barnet kanske uttrycker en önskan om att sova tillsammans, men det betyder inte att det GARANTERAT är vad barnet egentligen vill eller behöver. Kanske behöver det bara veta att det är älskat, prioriterat och lika viktigt som innan det fick ett syskon? Kanske kommer det inte vilja eller behöva samsova när de fått den tryggheten, på andra sätt!

Vi har alla olika behov och viljor. Jag sover gärna bredvid min partner, men absolut inte så att vi rör varandra, när det väl är sovdags. Det blir för varmt och jag vaknar av hans rörelser. Med andra ord: inga barn heöler i sängen om jag ska få sova! Och den som inte sover ordentligt blir inte en lika bra förälder...

Kanske är näringsbehovet hormonellt betingat just nu. Då skulle jag argumentera att barnets psykologiska otrygghet är lättare att jobba bort än bonusmammas fysiologiska behov...

Oavsett: skäms på er som inte har vett att tänka att en lösning som blir bra för ALLA är bättre än en som är bra bara för barnet, och dessutom i ett begränsat perspektiv. Jag säger: prioritera barnet i första hand (som de gör), men sluta inte söka efter en lösning som är bra för alla (vilket är det hon gör!).

Ursäkta det blev så långt.. jag blev upprörd.

Anonym metod tar i ordentligt här.

Citerar

"Din unge kanske var otrygg för att du nekat det trygghet med dina metoder?"

"Tragiskt att höra att du skilt dig på grund av att dina barn behövt mer än ert förhållande kunde mäkta med".

Han trivdes inte, men vi valde en bra sömn för samtliga istället för att strida.

Ja, för vi var nämligen sådana där hemska lata föräldrar, som valde bort vissa strider, för att vi prioriterade bra sömn och trygghet framför principer.

Ja, de har provat, det fungerade inte, då får man backa och avvakta ett tag till.

Om vi tre ska sova i samma säng blir det trångt:/ och barnet vill alltid sova i mitten. Jag känner att min man och jag har knappt tid för varandra så att få det här typen av närhet är viktigt. Vi har fått kämpa med att lära bonusbarnet att sova i sin egen säng. Vill inte att vi ska hamna på ruta 1 igen.

Du känner inte oss så sluta vara en idiot. Om någon som har fått offra för bonusbarnet så är det jag. Har varit där i vått och torrt medan andra har övergivit stackaren. Jag försöker komma fram till en lösning för alla. Barnet har haft en vuxen hos sig sen den föddes. Jag har sovit med ungen i flera ggr för trygghet när ingen annan kunnat eller velat.

Tack och lov säger jag (även om sonen var väldigt lätt och, kanske tack vare samsovning, sov väldigt bra på nätterna)

Nu har vi alltid haft tänket hemma, den som har mest behov är den som prioriteras, detta oavsett om man är vuxen eller barn. Så här har inte vårt barn gått före allt, men familjens behov av sömn har varit högt prioriterat.