En pappa som väljer bort sina barn.

Jag har förståelse för din situation då min make varit i liknande. 

I korta drag så hade han och barnets mamma en kortare relation och ett år senare får han ett samtal att hon fött barn. Det blir faderskapsutredning och mamman vägrar pappan umgänge, hon motarbetar och till slut orkar inte pappan kämpa mer.
Han hoppas att familjerätt och socialtjänsten gör rätt val för han barns bästa. 

Han kontaktade sitt barn sen när hen blivit myndig och deras relation börjar byggas upp. Det framkommer att uppväxten varit svår och att socialen varit inkopplad hela tiden utan att ingripa tillräckligt som barnet upplever. Han hjälper sitt myndiga barn med kontalt med socialen, de stöttar och efter gymnasiet får hen en hyresrätt via dem.
Vår hem har varit öppet för hen och vi har stöttat med skolgången.
Sen har relationen gått upp och ner, hen har jobbat, studerat, blivit sambo. 

Nu är pappan närmare 50 år och barnet närmar sig 30 år. Vi ses regelbundet och hen har god relation till sina bonussyskon som hen älskar högt. 
Barnet och dess sambo har börjat tala om att de vill bilda familj och jag kommer få äran att kalla ev barn för mina barnbarn.
Hen säger att jag gjort mer för hen med skolgång och stöd än hens mamma någonsin gjort. hen säger att hon är inte värd att få barnbarn.

Barnet och hens mammas relation är numera obefintlig, mamman har fullt upp med alla sina egna problem och hör bara av sig till sitt barn när hon vill låna pengar, klaga på sitt liv eller sina dåliga relationer.

Pappan har skrivit testamente där alla hans barn ärver lika delar. För min del så ärver mina barn mig med lika delar.

Det jag ville säga är att det finns hopp och att relationer kan byggas upp igen.