Inte överens med sambo

Jag betalar hyra till honom.

Så jo, jag är hans hyresgäst så att säga.

Finns det ingen annan hon kan byta rum med? Att få ta hem kompisar kan ju vara ett vägande skäl. Var ser hon på tv, använder dator mm? Annars får väl din sambo stänga in sig i ert sovrum och hon får låna ert vardagsrum, så hon kan umgås.

Tack och lov är vi inte där än, vi har två barn, vh tre barn som delar rum, men då har de en del lekhörnor i t ex kök och vardagsrum också, så alla inte behöver vara på samma yta.

Ni har bott ihop i 7 år? 

Nej tyvärr så finns det inga andra rum, det som han har är det som är det största. Min sambo vill inte sitta i sovrummet utan han tycker att barnen ska vara på sina rum så han kan få lugn och ro.

Det är bara att acceptera att han inte vill byta rum.

Tack igen för tips och råd, ibland är det inte helt lätt att veta vad som är rätt på egen hand.

Ja 7 år har vi bott ihop.

Knäckfrågan i det här är väl om han/ni ser er som en familj eller som en familj med en inneboende familj. Tyvärr verkar det ju som att din sambo ser det som att du och dina barn är inneboende och får hålla till godo med det sämsta.

Jag skulle aldrig acceptera ett sånt upplägg som du beskriver, jag skulle inte vilja att mina barn levde så. Det handlar ju om principen att fördela för- och nackdelar jämnt i en familj eller tillskansa sig på andras bekostnad.

Det upplägg som du beskriver hade jag hos min pappas fru. Pappa och jag flyttade in hos henne och hennes två barn. Jag fick ett litet "rum" som egentligen var en klädkammare, utan fönster. Där ställdes en 80-säng in (jag var 16 år) och i övrigt fick det plats en liten hylla och ett sängbord. Garderob fick jag på nåder ha i ett av fruns barns rum. I mitt rum förvarades också strykbrädan när jag inte var där, men det vara ofta suck och stön var den skulle stå när jag var där. Fruns barn hade vanliga rum med vanliga möbler, det var aldrig tal om att omfördela. Utan fruns 10-åring hade ett stort fint rum medan jag bodde i en skrubb. Det dröjde naturligtvis inte länge innan jag slutade vilja komma till pappa. Både han och frun blev väldigt sura över det och tyckte att jag var bortskämd och krävande. 

Jag undrar vad du och din sambo har för relation där ni väljer att ha det såhär? Hur ser ni på varandra och varandras barn? Hur gick diskussionerna när ni valde att flytta ihop?

Både ts och din pappa skulle aldrig flyttat in hos någon, de skulle insisterat på ett nytt gemensamt boende med plats för egna likvärdiga krypin åt alla. Det funkar oftast dåligt att flytta in i ett redan revirpinkat boende.

Jag är tyvärr helt utpinkad ur deras revir vid det här laget. På bekostnad av min relation med pappa, hans relation med mig och mina barn. Men för honom var det viktigt att vara frun till lags och inte på något sätt riskera relationen till henne. hans val. Jag är inte så säker på att det skulle blivit annorlunda i ett gemensamt boende, jag hade ändå varit utbölingen som inte hörde hemma.

Att de ska byta rum tycker jag inte man kan "begära" om de inte är överrens. Däremot kan sambon såklart inte kräva att halva familjen ska hålla sig undan eller att ta ska känna att hon bor där på andra villkor.

Eftersom det uppenbarligen finns "bra rum" och "dåliga rum" så är det inte alls orimligt att man växlar rum varje år. Att de nyinflyttade barnen alltid ska hålla tillgodo med de sämre rummen visar effektivt att man klassar familjerna i A-lag och B-lag.

Och det går visst att se till att barnen byter rum trots att den med det fina rummet inte vill. Varför skulle ett normalt egoistiskt barn vilja ta det dåliga rummet bara för att skona sitt styvsyskon från att leva i en skrubb utan riktig värme?

Det är trångt. Vilka som får lida för trängseln behöver varieras. Eller så får de barn som har små rum andra förmåner. Rejäla sådana.

Jag kan tycka att det är så dags att ta upp detta efter SJU ÅR!!
Du skulle aldrig flyttat ihop utan att ställa kravet på ett nytt boende, där ni flyttat ihop på lika villkor.

Nä ett nytt boende löser ju inte alla problem som finns. 

Jag anser nästan att ni borde flytta till nytt. Därmed från dig förklaringen att dina barn trivs inte i sina rum och något måste göras. Annars flyttar du med dina barn och lever särbo en tid framöver. 

För jag anser faktiskt att hans barn har 'rätt' till sina rum. Det kan bli en himla fight och irritation från de barnens håll mot dina om de tvingas ge upp sina rum/hem de växt upp i på grund av dig och dina barn. 

Å andra sidan ser jag även från ditt håll att dina barn måste känna att hans barn favoriseras grovt när de har de bästa rummen. 

Så egentligen anser jag att den bästa situationen är att flytta till nytt, alternativt att DU gör det med dina barn. Så får din sambo välja om han ska med eller ej. Om inte, tycker jag faktiskt att hans barn ska få bo kvar i sina rum/ha de kvar. Sådant är också känsligt. 

Däremot ska inte du behöva känna dig som en hyresgäst i ditt hus och därmed kunna få bestämma om kök och sånt ska bytas. Det ska du få bestämma minst lika mycket som honom, och då förutser jag ju såklart att ni båda är ägare av huset/delar på kostnaden. 

Vad har du och sambon för rum? Ni får kanske ta ett sämre om ni ändå inte är i sovrummet förutom för sömn.

Vilket rum hade din 18-åring som flyttat ut? Där har ju blivit ett ledigt?

Jag förstår att din dotter vill ha ett bättre rum men det känns ju lite konstigt om hon nöjer sig med det hon har om styvbrödeena byter rum?

Jag vet att det råder delade meningar om allt det här men jag kan ju bara se det med mina och mina barns ögon.

Det rummet som min utflyttade 18-åring hade var inget riktigt rum, det är ett öppet loft med väldigt lågt till tak och man får bara plats med en säng och det finns ingen dörr att stänga.

Anledningen att min tjej kan tänka sig att den yngre får det ?bästa? rummet är att hon ?vet? så väl att hon aldrig kommer att få det pga den som har rummet nu och pga min sambo. Däremot så kan lillebror kanske få rummet eftersom de är riktiga syskon och att då kanske pappa måste ge sig in i diskussionen.Det är ju ändå de som äger huset. Han kör sitt race fullständigt och deras pappa säger att barnen får byta sinsemellan OM de kommer överens.

Saken är den att inget av barnen i huset, vare sig mina eller hans barn är speciellt känsliga så att vi skulle gå in och ta deras rum är bullshit.

Och handlar allt då bara om hans barn.. än mina barn då som måste tassa på tå för att göra hyresvärdarna i plural nöjda?

Man är väl naiv som tror att allt går att lösa med kärlek och ömsesidig respekt men det lutar alltmer åt att vi flyttar härifrån eftersom det mesta bygger på att vi är mer hyresgäster än sambos och visst försökte jag övertala honom till att vi skulle skaffa ett helt nytt boende för ALLAS bästa för att sätta nya rutiner mm. Men han månar ju så om sitt hus och vill prompt behålla det. Så jag gav mig.

Och jag vill inte trampa någon av er på tårna för visst är det barn vi pratar om men har vi inte också att ansvar att lära dem att livet går ut på att prata med varandra, diskutera och kanske ibland dela på saker och ting så att det blir rättvist, det börjar ju med uppfostran.

Låter ju tyvärr inte som att det är varken kärlek eller ömsesidig respekt som råder i ert förhållande eller er boendesituation.