Min 17-åriga dotter har ingen kompis

Vilka idioter i den här tråden!

Dottern är 17 år i Stockholm. NEJ ingen kan identifiera henne.

Min mamma skaffade hela tiden kompisar till mig. Det funkade jättebra. Då var vi på neutral mark båda två och blev vänner utan något tryck från skola eller andra människor.

Mamman gör helt rätt.

Sen tycker jag att i Stockholm måste det finnas massor av gymnasieskolor.Här i Malmö har vi flera stycken.

Din dotter borde lätt kunna byta skola.

Det finns/fanns cybergymnasiet där man läser på distans. Då kan hon få bra betyg för eventuella framtida högre studier som även de finns på distans och hon slipper mobbare.

Sen finns hundungdom, kaninhoppning, musik, sporter, schack, handarbete ja alla möjliga föreningar hon kan prova på.

Sen är inte gymnasiet obligatoriskt men en stor bromskloss för högre studier.

Så fort hon hörde talas om någon i bekantskapskretsen som hade ett barn i ungefär min ålder frågade hon mig och bjöd sen hem mamma och dotter. Nästan bara döttrar, kanske gör att själv var flicka. Hon själv presenterade oss och tog upp nåt ämne vi kunde diskutera. Vi åt middag och efterrätt. Sen satt hon och tjattrade med mamman och jag och dottern pratade och lekte eller gick på stan m.m. när jag var äldre. Vi fick pengar till buss och bio. Sen efteråt frågade hon vad jag tyckte om henne. Om jag gillade henne bjöd hon in de fler gånger.

Hon kunde bjuda in en väns vän. En arbetskamrat. En gång flyttade vi.Då såg hon att vår nya granne en bit bort hade en dotter i min ålder.Så då gick hon dit och pratade med föräldrarna.sen släpade hon dit mig.Vi blev bästisar.

Jag gick i simskola.Om hon såg att jag blev kompis med någon bjöd hon hem barnet och förälder till oss.

Utan hennes kamp för vänner hade jag varit helt ensam och utan social förmåga.

Tråkigt för dig.

Senaste gången min mamma "gav" mig en vän var jag 22. Vi hade jättekul ihop sen flyttade hon till Norge.