Varför stigmat?

BRA inlägg!

Istället för att blåsor och smitta som munsår fast på könet kan smitta och att ha det som en dealbreaker, så borde dealbreaker för att möta människor handla om andra ämnen mer som hur folk dricker, röker, tar droger, socker/ porr/ sex - beroende och otrohet och ägande vibbar och våldsam kommunikation och psykiskt och fysiskt våld.

Det är inte en dealbreaker att någon har psoriasis eller eksem eller munsår eller nagelsvamp asså... Folk fokuserar på myror när det klampar in elefanter.

Jag tänker inte vara ett offer för att mitt eksem hamnade längre ner på kroppen eller för att jag har munsår ibland.

Jag kommer vara självsäker och känna mig attraktiv och värdefull för jag är en fin människa jag är värd kärlek som alla andra och med den inställningen kommer jag garanterat möta likasinnade som tycker jag är stark som inte låter mig ingå i sekten "jag är bättre än dig för jag är fri från munsår" och för att jag sätter exempel!

Så hur gör vi? Vi är stolta över vem vi är! och vi skäms inte över vår historia, det finns ju en miljon värre saker att skämmas över som är rent av hemskt beteende, jag är inte min herpes, den är en bakterie i min kropp precis som alla mina andra naturliga bakterier enda skillnaden är att jag får utslag ibland so what vem fan bryr sig? Den som skräms av det är ingen attraktiv människa ändå jag vill inte ha fega översittare runt om mig jag vill ha människor som ger mig samma chans som.alla andra som är fina personer! And I Will Fucking get what I want.

Alltså förlåt men är ni knäppa eller?

Visst att folk med herpes (jag inräknat) inte ska må dåligt eller gå runt och skämmas men att jämställa det med acne och snacka om att folk som väljer bort herpessmittade inte är bra människor? Kom igen. Herpes kan göra folk infertila, det kan varken eksem eller acne göra mig veterligen. Sedan är det självklart allas rätt att välja bort en partner oavsett anledning. Däribland att de själva inte vill få herpes.

Skäms på dig du som har haft herpes hela tiden och inte sagt något till din partner.

Bra inlägg!

Jag är 30+ och första gången jag fock munsår gick jag i sjätte klass. Det var plågsamt att få dessa utbrott och jag blev retad för detta som barn ( trots att 80% av befolkningen bär på HSV1 viruset). Som om detninte räckte fick jag dessutom herpes i underlivet för 3 år sedan ( första utbrottet) och det var typ 2 eftersom jag tog prov. Gjorde så ont och mådde både psykiskt och fysiskt ont. Sedan dess har jag haft utbrott flera gånger och senaste utbrottet varade länge, tog lång tid att läka. Jag lever varje dag med en slags ? rädsla? att det ska poppa upp. Min sambo vet inte om att jag har det i underlivet. Vi träffades precis när jag hade fått mitt primärutbrott ( inte han som smittade mig) eftersom det kom innan vi haft sex. Så vitt jag vet är han ej smittad eftersom han ej fått något utbrott och vi har varit ett par sedan feb 2016. Har aldrig sex vid känning ar utbrott och ser alltid till att vara helt läkt där nere.

Gynekolog och barnmorska har sagt att jag inte behöver berätta eftersom det ej lyder under smittskyddslagen men att det är mer en ? samvetsgrej? eftersom det KAN smitta även när man ej har ett pågående utbrott. Jag har ost inte orkat att säga detta och vill inte bli hatad för detta. Det som gör mig så arg är att man testar i princip bara för klamydia, gonorré som kan leda till sterilitet ovh som luder under smittskyddslagen. Aldrig att det någonsin pratats om herpes. Men herpes är jäkligt jobbigt att leva med vid utbrott och jag känner mig äcklig som bär på det ( även om det är vanligt).

Hur ofta får ni utbrott som lever med herpes i underlivet?

De senaste gångerna har jag fått det i samband med mens ( äter p-piller). Jag försöker leva sunt och väljer bort sådant som inte är bra för viruset som mat med högt arginininnehåll som tex nötter, choklad, gelatin.

Sömn är jätteviktig vid herpes men ibland lättare sagt än gjort att ej slarva med. Alkohol dricker jag sällan.

Kram till alla människor som lider av detta.

Min önskan är att detta snart skall komma ett botemedel.

Vet det forskas på detta i USA, men sådant tar tid...

När jag är inne här på Familjeliv och läser i forumet om könssjukdomar, handlar på riktigt varannan tråd om att någon fått könsherpes och känner sig ensam och deprimerad. Va i helvete, vi är ju uppenbarligen inte ensamma när våra diskussioner utgör typ hälften av all aktivitet här? Statistik visar att ca 30% utav Sveriges befolkning har könsherpes, och troligtvis är detta en för låg siffra eftersom så otroligt många fall inte dokumenteras p.g.a att det knappt testas för inom vården, samt sällan visar symptom som skulle kunna orsaka folk att testa sig.

Men självklart känner jag igen mig i oron och det verkar som om nästan alla med herpes gör det, trots att få faktiskt lider fysiskt av det. Det är det sociala stigmat och okunskapen som orsakar det främsta lidandet, eftersom man därav är rädd för omvärldens bemötande. (Trots att den stor del av omvärlden troligtvis också har det, men det vet de ju inte själva.) Och dethär börjar göra mig så jävla trött och arg, jag är så trött på att känna alla demhär känslorna trots att det rationellt sett egentligen är orimligt. Och när jag ser att vissa konstant plågas av dåligt samvete eller till och med har självmordstankar, då blir jag på riktigt upprorisk.

För det är faktiskt inte rimligt att de människor som lever med vetskapen av att vara drabbade, ska vara dömda till en så plågad existens på grund av något som är så otroligt vanligt. Samhället har inte alls samma inställning till exempelvis exem, acne eller vattkoppor. Trots att dessa är hudåkommor, vilka generellt sett ger mer markanta symptom (även om jag förstår att exem och acne såklart inte smittar).

Inte heller har man samma inställning till munherpes eller körtelfeber, trots att dessa är åkommor vilka ger minst lika allvarliga symptom och precis som könsherpes är förknippade med närhet och intimitet.

Precis som könsherpes kan de dessutom i extremt sällsynta fall ge upphov till allvarligare symptom, men när det gäller alla åkommor utom könsherpes, verkar folk förstå att det finns mindre risker förknippat med allt och att man inte kan utfärda budskap om nationell kris av den anledningen. Precis som könsherpes, kan obehandlad körtelfeber hos en person med redan nedsatt immunförsvar ge allvarligare symptom än vanligt. Människor kan till och med bli sängliggande i månader: Ingen drar i nödbromsen för det. Acne kan ge upphov till smärtsamma sår, om cystor blir infekterade: Ingen drar i nödbromsen för det. Obehandlad könsherpes hos en person med nedsatt immunförsvar kan ge upphov till allvarligare utbrott än vanligt: Världen får panik. Allt måste dessutom fotograferas och hamna på google, medan jag sitter här med mitt utbrott som påminner mer om ett myggbett än värlens undergång.

Jag menar självklart inte att vi ska börja skambelägga dessa övriga åkommor, däremot menar jag att vi skulle behöva skambelägga könsherpes mindre eftersom det egentligen är jämförbart med allt det jag nämnt ovan (både i frekvens och symptom), och trots det skapar det så otroligt mycket mer skam hos dem som drabbas. Det är inte rationellt, men det är extremt psykiskt skadligt. Som sagt blir vissa självmordsbenägna, på grund av ett helt obefogat socialt stigma som närs utav okunskap, skrämseltaktik och skamkultur kring sex. Och av någon anledning verkar folk vara helt nöjda med att detta är det rättmätiga straffet för 30% utav befolkningen, för att de...hade sex? Därför att det är på riktigt det enda du behöver göra, 1/3 bär på viruset, det är inte direkt svårt att bli smittad. Dessutom testar de inte för herpes när man går och testar sig på Ungdomsmottagningen, så även den ansvarsfulle som ser till att deras partner testar sig innan, löper lika stor risk att smittas som alla andra.

Trots det behandlas vi med herpes som om vi begått tidernas misstag. Och den stämpeln börjar jag få nog utav nu, jag vill bli behandlad med respekt precis som alla andra och jag ångrar inte för en sekund det beslut som gjorde att jag smittades. Det beslutet tog jag i vetskapen om att min nuvarande pojkvän hade herpes, och jag tyckte faktiskt fortfarande att han förtjänade att behandlas som en människa. Tro det eller ej, och det vill jag också bli.

Därav är det dags att bryta stigmat, det är dags att börja undervisa i skolorna och att sluta använda könssjukdomar som ett sätt att slutshamea och skrämma unga till rädsla och skam. Visst ska vi skydda oss, men att avhumanisera människor med könssjukdomar för att använda oss som ett slagträ i den kampen, är inte rätt väg att gå. Så alla ni där ute som vet hur det känns att stigmatiseras och gömmas undan vart ni än vänder blicken, hur ska vi göra? Vad är eran önskan? Jag vet iallafall att måste sluta bidra till det internaliserade hatet som präglar diskussionen kring herpes, sluta bete oss som om livet är över och att det är vad vi förtjänar. För det är det inte, vi är precis samma människor som vi alltid varit. Låt oss göra det klart för omvärlden också. Mitt första steg är nog att börja prata mer om det, att sluta bete mig som om jag bär på en smutsig hemlighet, för det är exakt vad jag skapar när jag beter mig så. Vad är ert första steg?

Kram!

Till att börja med så är frekvensen av förekomsten irrelevant. Herpes är inte jämförbart med eksem, acne eller vattkoppor. Dina jämförelser är därför också irrelevanta.

Det spelar ingen roll hur vanligt det är med följdsjukdomar. Det räcker med att risken finns. Det går inte att prata bort det. Och du har de facto begått tidernas misstag när du i så unga år drog på dig könsherpes. Något som absolut borde ingå i anmälningsplikten för könssjukdomar.

Att du inte ångrar att du hade sex med en smittad och själv smittades antar jag är positivit. Men var finner du alla som skambelägger just dig? Berättar du för allt och alla att du har herpes i underlivet? Varför gör du det i så fall? Den enda gång du faktiskt behöver berätta är då du ska ha sex med en ny partner! 

Sjukdomen sänker inte ditt människovärde. Dock sänker den min syn på dig om du hemlighåller det för en potentiell sexpartner. Jag skulle inte välja att ha sex med en partner med denna smitta, oavsett om han har ett aktivt utbrott eller inte.

Jag själv har munherpes och har haft i över 30 år. Jag har i vuxen ålder aldrig kysst en partner utan att berätta detta. Alla som velat och vetat har kysst mig ändå när jag INTE haft utbrott. Några har kysst mig trots utbrott men då har de vetat om risken.

En klen tröst för en ung människa är ändå att det brukar lugna ner sig med åren. Jag själv har t ex inte haft ett enda utbrott på 3-4 år. Mitt tirggades i stort sett endast av frekvent solande. Jag har inte dragit ner på solandet så det har inte med saken att göra.

Om det är samma med genetial herpes vet jag dock inte.

Vadå ?alltså förlåt?? Håll god ton eller skriv inte alls, det är så ledsamt att läsa det du skriver.

Jag förstår inte heller vad du tror att du gör för nytta genom att upplysa folk om saker de redan vet. Tror du inte att kvinnan ovan redan skäms över att hon inte berättat? Det är ju uppenbart, hur osympatisk måste man vara för att fortsätta spä på det? Det hade varit så mycket effektivare att stötta henne till att berätta istället.

Därför att, hur många människor är vi inte som blivit smittade därför att partnern inte berättade? Visserligen borde det vara självklart att berätta, men ska vi se på det rent objektivt sett så är det uppenbart att om stigmat skulle minska, så skulle fler våga göra det. Du verkar tro att jag bara har smittade personers bästa i åtanke, men saken är den att om stigmat minskar, gynnas alla av det. Vi kommer ingenstans med att peka finger och skamma, vare sig du tycker att det är daltande eller inte så är det så det tenderar att funka. Mindre skam och mer information, ger alltid resultat. Det går till exempel att se om du jämför Tyskland och USA:s sexualundervisning, och sedan antalet tonårsföräldrar i respektive länder.

Och om du inte tycker att folk ska skämmas över sin herpes, varför bidrar du aktivt till det då? Det är väl jättehärligt för dig att du inte vill ta livet av dig pga din herpes, men dem som faktiskt sitter och överväger det behöver inte stigmatiseras mer, höra fler skämt på sin bekostnad (det är detta jag syftade på när jag pratade om respekt, samt andra väldigt förnedrande saker jag har hört människor säga), känna sig helt ensamma därför att ingen vågar prata om det, vara livrädda för att dejta pga okunskapen de kommer mötas av. Dethär handlar om mer än att få ligga, och att du verkligen inte verkar ta det på allvar utan istället fokuserar på saker som är självklara: till exempel att alla har rätt att avstå från sex av olika anledningar, eller att acne inte är att likställa med herpes, det är så otroligt onödigt.

Självklart förstår jag att man inte kan bli infertil av acne, och det var inte det jag syftade på. Jag syftade på att de båda ger symptom på huden, eftersom det är just de symptomen vilka ofta framställs som äckliga när man pratar om herpes. Sedan tänkte jag återigen påminna om det jag skrev i texten, eftersom du inte riktigt verkar ha förstått min poän med det jag skrev:

Ja, det finns risker med herpes. Dock är inte infertilitet en av dem, herpes är inte förknippat med infertilitet, så det förstår jag faktiskt inte varför du tar upp. De risker som finns är:

Att kvinnor som får utbrott vid förlossningen löper en liten risk att föra över viruset till sitt barn. Dock går kvinnor med herpes generellt sett på antivirala läkemedel under graviditeten, vilket eliminerar den risken. Får kvinnan ändå ett utbrott brukar man göra kejsarsnitt istället. Sedan finns det även en extremt liten risk för hjärnhinneinflammation vid herpesutbrott, detta förekommer då generellt sett hos personer som redan har nedsatt immunförsvar eller andra komplikationer sedan innan.

Andra åkommor som i sällsynta fall kan leda till allvarliga komplikationer är: Förkylning (hjärtstillestånd i samband med träning), feber, körtelfeber, vattkoppor, munherpes och så vidare. Förstår du min poäng nu? Det finns mindre risker med otroligt många saker vi kommer stöta på här i livet, och den objektivitet vi behåller när vi resonerar kring dessa risker, bör vi också behålla när vi diskuterar könsherpes. Det är inte representativt att framhäva undantagsfall när det gäller herpes, lika lite som det är representativt att framhäva risken för hjärtstillestånd när man pratar om förkylning och därmed skapa rädslor som egentligen är obefogade.

Vilket för mig till avslutet på det hela. Jag tycker inte att man är en dålig person om man avstår från en relation med någon för att den har herpes, men jag tycker att det är irrationellt om man ser till statistiken. Dock har alla människor har rätt till sin egen irrationalitet, och jag känner ingen ilska då jag exempelvis pratar med mina vänner om detta och de säger sårande saker, därför att de har helt enkelt inte tillräckligt med kunskap. Men, jag skulle uppskatta om vi kunde bygga ett samhälle där människor inte saknade denhär kunskapen eftersom den ändå är ganska viktig, då de flesta kommer stöta på någon med herpes någon gång i sitt liv. Om så inte för människors egen skull, så vore det bra att sprida informationen, så att den som vill undvika herpes åtminstone förstår hur vanligt det är så att denne är mer försiktig.

Det är ingen känslomässig propagandakampanj i självnyttans namn jag försöker föra här, jag är ute efter en mer kunskapsbaserad och objektiv syn på det hela. Men självklart gör det mig trött att det finns en total avsaknad av det i samhället idag, vilket du säkert märker.

Man kan för sjutton inte strunta i att berätta att man har en smittsam sjukdom för att man "mår dåligt" eller att det är jobbigt att berätta. Jag tycker det är förfärligt elakt att inte berätta så jag struntar faktiskt i om hon blir ledsen över den vetskapen.

Jag är säker på att du menar väl men att jämföra herpes med eksem och acne är bara fel. Herpes är inte bara mindre vackra hudutslag, det kan göra förfärligt ont och kan ge många problem som följd, och det kan du inte vifta bort bara för att det är ovanligt.

Vad gäller infertilitet så var det den information jag fick i de foldrar som skickades med mig av sjukhuset när jag fick veta att jag hade munherpes i underlivet. När jag läser på 1177 står det nu att det inte påverkar ens förmåga att bli gravid så den uppfattningen verkar inte förmedlas längre av svensk sjukvård däremot finns det definitivt andra källor som säger motsatsen fortfarande. Man får helt enkelt vara källkritisk och försöka bedöma på egen hand.

Jag svarade allihop i tråden inte bara dig, alltså var inte allt jag skrev riktat till dig. Den samlade stämningen i den här tråden innan jag svarade var ganska illa enligt mig. Därför kände jag ett behov att vara en motpol.

Jag hoppas ni allihop kan förlika er med att ni har herpes och att ni inte mår dåligt av det. Och jag hoppas verkligen att ni inte riskerar andras hälsa för att det är jobbigt att berätta att ni bär på herpesviruset för det är inte ok. Låt era partners själva avgöra ifall de vill riskera att bli smittade.