Jag arbetar på gymnasiet och jag orkar inte dra allt för det skulle bli en hel uppsats men ja, det är mycket som är annorlunda idag. Vårt betygssystem bygger på en massa olika "nya" saker som inte fanns i tidigare system. Förr var det enklare att få ett högre betyg om du kunde faktakunskap i tex historia och liknande ämnen (men det här är komplext, det är inte det enda som är annorlunda), idag ska du kunna analysera, dra slutsatser osv i väldigt unga år, samtidigt som hjärnforskarna försöker få politikerna att förstå att man kanske helt enkelt inte är mogen för vissa mer avancerade tankesätt, och då kan det bli ganska förödande om du är ett barn som inte klarar det, samtidigt som läraren ska "driva fram" detta. Å andra sidan är det naturligtvis bra att få öva på saker i tid så det finns lite olika syn på detta.
Det problem som jag ser med betygsskalan vi har idag är att man fokuserar på elevens svagaste punkt istället för att fokusera på deras starkaste sidor, En bra lärare kan bortse från detta och inse vad som är viktigast och sätta rätt betyg ändå men det kräver att man har lite erfarenhet och jag vet många yngre lärare som är osäkra vid betygssättning och inte vågar lita på att de faktiskt kan bedöma utan fastar i de fyrkantiga rutorna i bedömningsmatrisen. Här är lösningen sambedömning med kollega som har samma ämnen och det görs på de flesta skolor men kanske inte så bra som det kan vara, överallt.
Om det finns tex 4 målområden i ett ämne och eleven hamnar tex på E inom ett område men tex C eller A på de andra, och inte klarar att arbeta upp det lägsta, ja då får eleven ett D. Det här upplevs som väldigt orättvist av många elever och läraren har ett viktigt jobb i att förklara hur det fungerar samt att stötta varje elev så att de då får jobba mer med den svagaste delen. det är ju inget fel i det, men det blir lite som att de där bra sakerna jag gjorde på hög nivå inte blir lika mycket värda. I det gamla betygssystemet var det inte lika hårt. Skolverket säger att vi lärare har mandat att givetvis bedöma detta utifrån vår expertis. Tex är kanske inte alla rutor i matrisen värda lika mycket, men vem bestämmer det? Det går inte säkert att säga att de 4 områdena är 25% av betyget.
Det forskningen nu börjar ropa allt högre om är att vårt nya betygsystems fokus på centrala förmågor som att planera, genomföra, analysera, dra slutsatser är precis de förmågor som många med diagnoser ADHD eller autism är sämre på. Deras funktionsnedsättning innebär ofta att just det här är svårt att få till. Jag menar inte att det är omöjligt, och det finns många oerhört intelligenta elever med. diagnoser, men de behöver stöd i att genomföra, att driva fram ända till slutet osv. Går man på gymnasiet och har svårt med just detta kan det leda till att man får lägre betyg i alla teoretiska ämnen, jämfört med i det gamla betygssystemet där detta inte var lika framträdande krav. Har eleven hamnat lågt i betygsmatrisen pga dessa inskränkningar i förmågor kanske det inte går att öva upp så mycket som andra elever klarar av. Lärare har rätt att använda undantagsparagrafen som man tex gör vid dyslexi (tror inte någon anser att en elev med dyslexi ska få lägre betyg när det uppenbart inte alls handlar om intelligens eller något annat) men denna paragraf får man också använda vid alla funktionsnedsättningar, men det verkar inte alltid göras.
Om man då samtidigt funderar över varför diagnoserna ökat så mycket sista decenniet - det kanske delvis är en annan fråga men inte helt - kan det för vissa elever handla om vad man kallar "skolstress" , som kan framkalla symptom som påminner om ADHD men inte säkert att barnet faktiskt har diagnosen men att skolans miljö stressar fram ett beteende för att man inte helt klarar av kraven. (och skola och föräldrar vill gärna få "papper" på vad som ev. är fel Jag vill inte skapa en debatt om diagnoser eller inte, men det finns mycket forskning även om detta och tex jämförelser mellan olika kommuner som har olika många fall av diagnoser osv. Det finns inom vissa kommuner eller län, en kultur av att sätta fler diagnoser än i andra, det kan man ju också fundera över. (tex har Gotland tydligen oerhört många fler ADHD-diagnoser än i andra kommunen, procentuellt sett, och de flesta går att spåra till en enda läkare)
Det finns mycket bra som görs i skolan också. tex verkar allt fler ha förstått att det mest effektiva arbetssättet är processer med tydliga instruktioner om mål och varför, kamratbedömningar, samarbeten (medvetna så klart, inte gammal tids grupparbete där man ibland tog en bit var och sen tyckte man att man var klar) utan verkligen processa. All forskning är ganska unison i att det viktigaste är processer ihop med andra, tex att "prata matte", inte att bara sitta ensam och räkna med näsan i boken hela tiden. Jag skulle som sagt kunna skriva mer men ni som är intresserade får läsa på skolverket tex.
Kan rekommendera en vetenskaplig artikel Av Gårlin (Karlstad Uni) som man hittar om man googlar, som handlar om hur betygsstemet drabbar elever med diagnoser. Den heter: Elever med AST-diagnoser i den målstyrda skolan ? konsekvenser
av utbildningspolicy i svensk kontext
Den här är bra om någon vill läsa om undantagsparagrafen:
hejlskov.se/skolan/om-pys-och-undantagsparagrafen-i-skollagen/
