Min älskade, vidriga tonåring
(Snälla, orka läsa till slutet <3)
Min förstfödda, min äldsta dotter, mitt älskade barn.
Alltid så duktig och förståndig. Hjälpsam. Pålitlig. Omtänksam. Ambitiös. Snäll. Familjär. Kärleksfull.
Var tog du vägen?
Just nu vill jag bara gråta. Jag saknar mitt barn så otroligt mycket att det värker i hjärtat. Min lilla flicka som gick vilse någon gång för ett par år sedan...
Egentligen är hon här, hemma under mitt tak, nyss fjorton år fyllda, men det känns som ett helt annat barn. Ska det verkligen vara så här när de blir tonåringar, eller är det bara hon?
Det är som om hon genomgått en total förvandling. Stilen, kläderna, skolan, språket. Hon lyssnar på en musik med tveksamma texter, pratar som om hon kom från något ghetto (och svär allt oftare) fast vi bor så långt ifrån ett sådant man kan komma. Har bara smink och kompisar i huvudet, missköter sig inte direkt i skolan (än) men verkar inte ha några större ambitioner och hon har anammat någon "blåstbrud -stil" som hon verkar stolt över (eller har hon på riktigt kanske tappat massa iq någonstans längs vägen?). Har slutat med ridning som hon alltid älskat och inte hittat något annat att intressera sig för. Vi tjafsar dagligen om magtröjor, mängden smink och telefonen. Hon bryr sig knappt om sin (två år yngre) lillasyster som hon tidigare stått så extremt nära och ibland är hon inte ens trevlig mot henne och lillasyster är förtvivlad. Överlag känns det som vi (familjen) inte är viktiga för henne längre, vilket känns så otroligt tungt och sårande.
Jag försöker vara förstående, ha tålamod, sätta mig in i hennes ålder och generation, men det är fan inte lätt. Jag fick barn hyfsat tidigt och minns ungdomen så väl, men (nu kommer jag låta så som jag lovat mig själv att inte låta) det är annorlunda nu. På riktigt. Inte bara detta med telefoner och sociala media, utan språket och hur unga rent generellt är mot vuxna. Den där respekten vi ändå kände, för lärare och andra vuxna, tycks knappt existera.
Än så länge håller hon sig inom gränserna. Hon lyssnar hyfsat på oss och gör inga stora utsvävningar. Jag har kommit på henne med att ljuga för mig (om småsaker) och det värsta hon gjort är att beställa en vattenpipa (utan nikotin) vilket hon mådde dåligt över. Hon har ännu aldrig kallat oss för något fult (inte ens "dum") eller stuckit hemifrån eller ngt liknande, men det känns (och detta gör mig så jäkla panikslagen) som det är en tidsfråga innan hon spräcker den gränsen och inser att hon faktiskt kan...
Det känns som vi kommer ifrån varandra mer och mer för varje dag.
Det känns som att jag älskar min dotter ... men jag tycker inte om henne just nu.
Det här går upp och ned. Vissa dagar är bra. Andra mindre bra.
Idag gjord jag något som jag vet är fel. Jag VET det. Men det har hänt lite saker som gjorde att jag kände min tvungen. Bland annat har hon fått kontakt med en (jämngamma) kille i en annan del av landet via en instagramsida. Och denna relation har varit intensiv och av olika anledningar oroväckande för oss.
Jag gick in i hennes telefon (Instagram, sms, chattar) efter att hon gått och lagt sig.
Och det var ingen kul erfarenhet.
Språket.... alltså SPRÅKET dessa barn använder.... jag vill bara gråta.
Det är absolut inte bara hon. I princip alla hon skrivit med (mest klasskompisar) svär i var och varannan mening och det är fucking, bitch och kuk och jävlar och damp och kåta och jag vet inte vad. Ingen tycks kunna stava heller, det är en svenska som på riktigt är bland det hemskaste jag sett. Inga fullständiga meningar,
Jag förstår att tonåringar pratar annorlunda med varandra än med oss. Jag förstår att de spelar ut lite mer när de skriver än i verkligheten. Hon är inte heller elak mot någon (av det jag läst och jag läste en hel del) men hennes språk är av sådant slag att jag inte ens klarade av att visa hennes pappa.
Jag skämdes över min dotter. Så otroligt mycket. Över hur satans blåst och korkad hon framstår. Min lilla flicka som alltid ansetts som den "smarta och duktiga" tjejen....
Och jag känner att den här nya bekantskapen (killen) inte är vad hon behöver just nu. De har någon sorts konstig relation. Han kallar henne för blåst och iq-befriad i varannan mening och hon bryr sig inte (och det gör mig så jäkla arg för hon är ju egentligen en rätt smart tjej!) De verkar ha kommit varandra nära och ligger på någon gräns mellan att vara vänner och göra anspelningar på sex (och min dotter är inte direkt blyg har det visat sig Det som oroar mig, utöver det vidriga språket, är att den här killen inte verkar må bra. Alls. Ångest och dödstankar.
Jag vet inte vad jag ska göra med den här vetskapen :(
Jag kan ju inte berätta för henne att jag läst hennes meddelanden och chattar (eller?) men jag känner att hon rinner mig ur händerna.
Ska jag acceptera att det är så här det är nuförtiden, att hon växer ur detta? Eller är det bara hon (och hennes kompisar)n som är såna? Jag vet inte... jag har aldrig haft tonåring förut och känner mig så rådvill just nu, och frustrerad och maktlös och ...rädd. Kan någon bara tala om i fall detta är normalt?
Vad jag vill är att ruska om henne, slänga alla telefoner och datorer och låsa in henne tills hon fyller 18. Men det kan man (väl?) inte göra.
Jag är så rädd att det värsta inte kommit än. Att detta bara är början.
Jag saknar min lilla tjej så mycket att det ibland känns som jag redan förlorat henne.
Vad hände?
Help.
Tänker och ska absolut inte generalisera nu.
Din upplevelse skiljer sig inte nämnvärt från vår situation, men en tonårsdotter på 15.
Vi bor i Storstockholm där trenden (för vissa) verkar vara att prata med brytning eller s.k. förortssvenska (Obs! Vi är inte helt svenska i familjen, men vi pratar rikssvenska utan brytning trots detta, med det sagt så har jag förståelse för att det ser olika ut i olika familjer och respekterar det till fullo), klä sig ?rackigt? använda det mesta en sminklåda kan innehålla och bete sig som skit. Det är en fas, ett sätt att leta/bygga identitet och distansera sig från Stenåldersfolket ( läs föräldrar).
Vi har alltid varit öppna mot varann, en kärleksfull familj som håller hårt på vissa regler och rutiner.
Respekt, hur vi tilltalar varandra, att vi äter middag tillsammans och luftar problem eller glada händelser under middagstiden. Det har fungerat relativt bra.
Försök att bryta sig loss har funnits, men mitt ansvar är tyngre, dvs att fostra detta liv till dess att hon är myndig.
Inte alltid utan gråt och skrik, men det hör till.
Varje dag så får hon veta att hon är älskad, saknad och uppskattad för att hon är hon. Hemma så delar vi på vissa ansvarsuppgifter så att hon känner sig delaktig i familjen.
Frustrerat har jag ibland flippat ur när hon försökt bryta sig loss och hitta på egna regler (om att vara ute sent, inte hjälpa till, att vara otrevlig, ohyfsad och prata förortssvenska hemma), men skam den som ger sig, det är mitt ansvar och plikt som förälder att visa vägen.
Hittills har vi Stenåldersmänniskor vunnit de flesta segrar, och jag ger mig inte, jag ska vinna fler.
Jag älskar mitt barn och vill ge henne allt ( om jag kunde), men respekt är det viktigaste.
Kommunicera om respekt hela tiden.. det är mitt tips, och jag är rätt nöjd med vad vi åstakommit, trots att vi härstammar från en annan levnadstid tydligen.