Har du ett barn som slåss och svär i skolan?

Det som jag har observerat (jobbar i skolans värld) är att de dels får det ifrån äldre ungdomar (syskon ofta), eller ifrån TV eller internet. Och det räcker att EN i klassen har en storebror som vräker ur sig sånt.  Det sprider sig snabbt. Min äldste son snappade upp såna grova ord redan på dagis. Men där kan man lättare övertyga barnet om att det är ett dumt ord.

Min son var precis som du beskriver det, slogs och svor i skolan. Han fick sin adhd-diagnos när han var 6 år gammal och innan dess så bemötte vi och andra inte honom på rätt sätt vilket tyvärr förstärkte hans dåliga beteenden.

Min son var extremt livlig och aktiv redan i magen faktiskt och fortsatte så från start. Han lärde sig gå vid 10 mån och från och med då var det full fart rätt ut i vägen, upp på en hög sten, nerför trappan... efter sprang vi och försökte hejda honom - och när vi försökte hejda honom blev han vansinnesarg och slogs, bet, sparkade vilt omkring sig.

Han blev lite äldre och det blev lite mer krav på att han skulle sitta stilla, lyssna på förskolan, vara med andra barn. Det gjorde han inte. Vi fick ofta höra att vi skulle sätta mer gränser, vara hårdare mot honom, inte låta honom hålla på. Men det ledde bara till värre konflikter, mer sparkar och slag. Även på förskolan försökte de med hårdare gränser, men det blev bara värre.

När han var 4-5 år hade han förstått att fula ord satte fart på vuxna omkring honom och han valde dem med omsorg för att reta upp alla som försökte hålla honom inom gränserna. Vi har aldrig lärt honom att säga fula ord, men han har väl snappat upp om vi svurit hemma och sen märkt att det provocerade vuxna omkring honom. 

Så fick han äntligen sin diagnos och vi fick lite bättre redskap att hantera honom. Vi fick lära oss att hans beteende kom från stress och oförmåga att inpassa sig i kraven som andra barn klarar. Vi började sätta mjukare gränser, han fick mer utrymme för sin hyperaktivitet, fick hjälp att strukturera sig och vuxna omkring honom hjälpte honom att hitta balansen istället för att skälla på honom eller hålla fast honom när han tappade greppet. De fula orden började försvinna, han slutade slåss och sparkas, han kunde mer och mer uttrycka sig som vanliga barn. 

Väldigt kortfattat, så var det för oss. Vi har ett barn till som inte har dessa bekymmer så jag tror inte att det är något vi som föräldrar skapade genom att vara slappa, kanske förvärrade vi det genom att försöka vara för hårda, men vi skapade inte hans beteende. Jag är jätteledsen för hans och vår skull att han har de här svårigheterna. Många gånger har jag gråtit för vad han gjort och sagt, vad skolan tycker om honom och oss, vad andra föräldrar tycker om honom och oss. men han är en liten människa, han är mitt barn som jag har som uppgift att lotsa genom uppväxten och numera har jag hopp om att det ska gå bra för honom. Han är 12 år nu och det går bra i skolan, han har vänner, han beter sig inte illa mot någon längre. 

Det kan jag tänka mig. Fast alla barn använder ju inte sådana ord ändå. Sonen och hans kompisar gjorde inte det. Vad tror du är avgörande för om ett barn är mottagligt för ett sådant språk? Jag har svårt att tro att det finns föräldrar som tycker att det är ok, bortsett från föräldrar som uttrycker sig så själva inför barnen men de är nog i minoritet. 

Tack så mycket för ditt inlägg! Det är både rörande och intressant att läsa om era erfarenheter.
Jag har ofta tänkt på de föräldrar som får alla dessa samtal från skolan och hur jobbigt det måste vara med andras (oinsatta) synpunkter.
Tänk vilken skillnad det gör när man äntligen förstår varför vissa situationer uppstår och hur man kan hantera dem. Det påminner om min sons kamp med dyslexin innan den upptäcktes. I hans fall tog det sig uttryck i mental trötthet, (utöver svårigheterna med skrivning), men jag kan förstå lite av den frustration du måste ha känt när inget man gör hjälper.
Jag blir verkligen glad för er skull. Det är så det ska fungera - mindre fokus på uttrycken och mer på själva orsaken.    

Lite ot men jag bor i närheten av en förskola och blir ofta chockad över va dom små kan vräka ur sig. Hora fitta osv osv man undrar ju lite var det kommer ifrån. Känns så fel när en liten en som knappt kan prata rent vrålar ge mig bollen din fitta!!

Många testar att använda orden, framför allt om de är ganska små och inte riktigt förstår. Annars är det egentligen bara de vars föräldrar också använder såna ord, eller åtminstone accepterar att deras tonåringar använder dem och att även yngre barn lär sig. Och det finns pappor som uttrycker sig så här. Inte när de kommer till skolan förstås. Men ibland får man höra av barn t.ex. till skilda föräldrar att pappan har kallat mamma för h.ora. Det förekommer tyvärr och ibland berättar barn sånt för lärare eller fritids-fröknar.

Ibland kan barn få för sig som tonåringar att ha en ganska ful jargong inom sitt kompis-gäng. Min dotter gjorde lite så, när hon var tonåring. Men då håller de det verkligen i den gruppen och kan vara helt seriösa i andra sammanhang. Då brukar det vara begränsat till puberteten, men det kan även vara barn till föräldrar som aldrig säger sånt. De vill ju avgränsa sig. Men de vill inte höra till den världen ändå, så de är noga med att beter sig ordentliga när det behövs.

Jag kommer ihåg att mellansonen  också hade en "svär-fas". Då var han runt 9 eller 10 år. Ibland blir det också modernt i en klass. Och där var det en tv-serie som triggade. Vad hette den nu igen.... "Hem till Midgård", med Markoolio och andra som bara svor och äcklade sig. En fånig vikingar-serie. Deras lärare tittade en gång på serien för att se om de härmade beteendet därifrån. Och så var det. Sonen fick då inte se den på ett tag. Sedan fick han igen om han inte upprepade beteendet i skolan. ;)

Lite som AndreaBD är inne på... barn är som svampar, generellt sett. Mina barn har ett ganska bra språkbruk anser jag, men ibland så rinner det över, speciellt när det uppstår en konflikt, eller när de leker i grupp och energinivån blir lite för hög.

Nu har jag aldrig hört just orden f****a, eller h**a, men mer vanliga "svärord", under en period så användes ordet b*g en del, vilket jag ansåg lika illa speciellt om det följs av ett prefix eller suffix... F***k, eller F***k you var poppis ett tag också...

Det räcker att det finns någon i umgänget som börjar, och som gör det till en del av sitt "vanliga" språkbruk. Min barn har, en del, kompisar som jag uppfattar som lite "grova i mun".

MEN, jag har nolltolerans på allt jag hör. Dvs, hör jag mina barn svära, använda för mycket av "förstärkningsord" så säger jag ifrån, direkt. Gärna så att även deras kompisar hör det.

Varför? Tja, inte så mycket för att jag har svårt med "svordommar" (jag kan nog svära ibland), men det jag har svårt för är människor som hela tiden, i sitt normala språkbruk, säger - skit, helvete, jävla det, jävla något annat, fuck. Var sig man är vuxen eller 7-8år... Det låter liksom illa.

Slåss gör inte mina barn, vare sig i skolan eller hemma. Det har jag också nolltolerans mot. Så länge det inte handlar om rent självförsvar, men det har aldrig uppstått någon sådan riktig situation, vilket jag är glad för.

Jag hoppas att mitt barn inte gör det! I alla fall har jag inte hört något sådant. Men man vet aldrig. Vi hade en kompis till honom här hemma nyligen som var oerhört ful i munnen. Jag känner hans föräldrar lite grann och har svårt att tro att det språket används hemma hos dem. Kanske vågade han testa när han var i en främmande miljö. Kan bara hoppas att min son inte gör detsamma!

Tror dessutom som ovanstående att det räcker att ett barn i skolan kan orden, för att de ska spridas.

Sonen har snappat upp mycket ord i ettan. Hemma hör han vanliga svärord ibland, tex när vi vuxna slår oss eller liknande. Men han har blrjat använda ord och uttryck som jag aldrig skulle ta i min mun så det känns så där när han blir jättearg på ica och börjar vräka ur sig sånt...

En av mina ungar både slogs och svor under en kort period. Hon hade varit en sådan där försiktig och lite tyst tjej, men så hade vi ett dödsfall som tog henne hårt. Hon flippade ut i skolan och slog ner varenda kille i klassen, en efter en. Svor och härjade. Efter några veckor lugnade hon sig, men hon blev aldrig så där riktigt välartad som hon varit.

Min son har använt mycket fula ord, mycket för att testa tror jag. Men det har blivit bättre det där att använda i vanligt tal.

Men, en grej är att när han är väldigt trött eller hungrig och då blir arg, då bara forsar de fula orden ur honom. I fredags skulle han och pappan gå hem från en rolig kvällsaktivitet och det var efter läggdags och sonen ville inte gå hem osv. Och då får pappan höra så många fula och grova saker att man blir helt galen och arg och ledsen. Förstår inte hur man ska få spärrarna hos sonen att sitta kvar lite i de lägena? Så att man inte säger "jag aka mörda dig" till sin pappa...

Tips någon?