Gränsen att förlåta våldsamhet????

Lång historia kort, min sambo och jag varit ihop i nästan 3 år. Vi separerades 1 gång pga. att det blev för destruktivt med bråk, skällsord från han, jag var osäker, velig och provocerande (hade relations och tillitsproblem), jag var dumt nog otrogen, han ville ej göra slut men efter det blev allt på en grövre nivå, de var okej då att fritt kalla mig hora, slyna m.m om han blev arg på mig oavsett sammanhang. Han hade aldrig slagit mig, men kunde låsa in mig på rummet, ej låta mig gå ut, stå i vägen, hålla hårt om mina armar och händer när vi bråka (så att de gjorde riktigt ont). Sista tillfället dunka han till mig på ryggen när jag satt på en barstol, så jag flyger fram pga ett missförstånd på en bar, men menar efteråt att de skulle va en klapp som "hade bra".

Så flyttade till en vän som hörde i telefon (ringde i smyg när han var som galnast) så hon tveka inte att ta mina saker därifrån. Jag älskar fortfarande honom 2 månader efter och inser att jag måste ändå ha sårat han väldigt mkt, kanske df han varit sådär, för annars är han världens bästa pojkvän!

Vi blir tsm igen trots att alla mina vänner säger nej! Men lyssnar på mig själv och blir tsm i smyg med han, vi båda lovar ett sunt förhållande, jag lovar att vara en riktig flickvän till 110% och han ska börja ha respekt för mig och ej göra mig illa mer o skrämma mig när han blir arg.

Iaf, allt flyter på, jag börjar lära mig att visa hur man älskar någon på riktigt, visar och öppnar allt för han! Vi flyttar ihop till en ny lägenhet som ny start. Börjar verkligen älska han på djupet, vågar ge ut mig själv som aldrig förr, engagerar mig som tex att ordna en stor överraskningsfest när han fyller år! Får/motiverar alla mina vänner att ge han en chans, vilket de gör, och alla börjar gilla han! Vi är lyckliga, jag känner mig så förälskad, kunde börja tänka banor att skaffa familj med han, sen kom det tyvärr små motgångar där han inte kunde hålla sin ilska mot mig och ändå fick ut ord som hora, psykfall och många nedvärderande ord mot mig. Men vi löste det.

Sen åker vi som vi längtat utomlands i 2 veckor. Till den här resan har jag sen innan bokat en lyxvillla som överraskning åt honom som skulle ske efter nästan halva resan.

1:a scenariot: (första dagarna)

Vi ska gå ut i nattlivet, men jag får kalla fötter när vi nästan är där och tänker att de ej bra idé, tanke på hur mkt missförstånd det blev en gång på den baren hemma då han dunka mig på ryggen, jag säger det, han får ett utfall och skriker högt inför folk att jag är en jävla psyko bitch m.m. jag går därifrån och han ångrar sig snabbt och ber omursäkt! Motiverar mig att gå in i baren, väl där 5 min efter träffar vi ett par och han blir arg på mig för han tror att tjejens kille ragga på mig :( så åter igen börjar jag bli nere o vill hem, men han bad omursäkt igen och vi hade faktiskt trevligt!

2: scenario

Han är sur på mig en hel dag, pratar inte med mig, jag försöker va gosig och prata men får ingen respons, tillsist gör jag som han, blir tyst, på hotellet får han då utfall och menar att det är fel på mig och hur jag beter mig, bla ba sen att jag ej ska tro att vi ska gå och klubba jämt (då jag hade frågat om vi kunde gå ut o tilll en bar och han sa nej, vilket jag tyckte var tråkigt då han så gärna ville det när jag ej ville). Jag går därifrån för jag inte orkar bråka för jag var inte ens sur över det där, men allt blir bara värre, han är så jävla ilsken och sedan slriker igen på mig inför folk utanför hotellet för att jag hade gått ut från rummet och undvek han, jag försöker fortfarande undvika honom, tillsist försöker han be omursäkt och vi blir sams, men han blir arg igen på balkongen o rusar ut. I slutändan blire ändå jag som måste gå ner o lösa det

3: scenariot

Nu är vi i villan jag har överraskat han med, vi haft lugna och mysiga nätter, näst sistsista natten tänkte vi gå ut o fira, vi drack vid vår egen pool och hade jätte kul! Sen drog vi till en bar och hade hur trevligt som helst tills han får fflipp och bara drar ( 1, han har nyckeln till villan, 2, det är långt till villan som är uppe högt på ön, 3 det är mörkt och jag är ensam tjej bland tusen fulla män) tur nog är jag med ett par som hjälper mig att leta efter han, vi hittar han ej, de skussar mig till villan via moppe, väl där så är han hemma och jag blir jätte glad, men han var inte det.

Han börjar direkt gå emot mig som en attack så vi hamnar vid polen vid kanten (vi är på ett berg typ), han står och skriker allt han har bröstat ned på mig och undrar hur många killar jag knullat med, att jag var en jävla äcklug och vidrig otrogen hora, jag lyckas flytta på mig så vi hamnar inne i villan, jag gör allt i min förmåga att lugna ner han, ska krama han men när jag krama han, så börjas det, han kastar mig bakåt så jag flög bak, så slog i mig hårt i ryggen, försöker komma upp, går snabbt mot toaletten men man kan inte låsa!! Det är en skjut dörr, och jag tjuter, han föesöker ta sig in och lyckas, jag föeöwkee ta mig ur och han slår till mig så hårt på ryggen så jag faller illa, då det är som en betonggolv trappa vid toan, jag har så ont i min armbåga/handled, att jag klarar inte ta mig upp, tillist lyckas jag nästan, men han är galen, de svart i hans ögon, precis när jag nästan tagit mig upp, tar han tag i min nacke o dunkar ner mig igen, faller igen hårt och illa på betong golvet och nu är jag i ren panik, han är så äckligt stark o jag har ingen chans, så jag ålar på golvet mot utgången och tänker med fullaste terror att han kmr döda mig, han står över mig när jag halv kryper mot utgången, och slår mig inte men "leker med mig" typ står o små sparkar mot mig vid sidan av höften/låret som förnedring, och står över mig medan han säger " ojoj stackars lilla horan, äre synd om lilla horan" och forrsätter, jag tjuter och ber allt jag har att han ska sluta, jag kmr ut från villan, han går längre inte efter mig, ser via fönstret att han gick till sängen o lägger sig, av ren instinkt går jag in försiktigt o tar en kniv, går mot han o försöker skrämma han o få ut han ur villan, han reagerar mot att jag har en kniv o tyvker jag är sjuk i huvet men han går!!! Men han kme sedan tillbaka efter 10 min och har fortfaranede svart i ögonen, så jag säger att jag ringer polisen, vilket jag gör!!!! Då går han med alla sina saker snabbt!!! Jag pratar emd polisen och berättar allt, dessutom var min väska med pass och pengar oxå borta (så var helt förtvivlad) men det hittades för han hade lagt de högt uppe på ett räcke (upp mot taket, de var högt i tak).

Sen lugnar allt ned sig, men jag sitter i chock på en solstol i flera timmar och hamnar sedan i någon förnekelse, så jag skriver att han ska snälla komma tillbaka, men somnar sedan, vaknar sen och han ligger och sover i sängen, vi pratar inget om det, jag har så fruktansvärt ont i min handled, armbåge och rygg, speciellt ryggen, så de var ohållbart, fullt med blåmärken och svullnader, han är den snälla pojkvännen igen och ska gå o köpa smärtlindring, efter de förstördes hela min själ, ena minuten tjöt jag andra sekunden var jag i förnekelse, han sa att hade jätte mkt ångest men de syndes inte. två dagar efter ska vi åka hem och jag är helt förstörd inombords, typ i sorg och chock, på flygplatsen får jag igen ett gråtanfall och han trösta mig och vi pratade hur länge som helst, han sa att han skämdes och hade brutal ångest och att han fått ett wake upp call, då han blev rädd för sig själv, jag försöker tro han.

Vi kmr tillbaka till Sverige och jag vill bara glömma resan samtidigt som alla vänner, jobb kamrater frågar om resan och jag bara märker hur jag mer och mer känner mig ovärdig, äcklig och värdelös, började få ångestattacker, tänkte att jag inte var värd ett lyckligt liv, då detta hände mig även när jag var liten med min mamma som gjorde mig extremt traumatiserad.

Hemma sen dag 1 är sambon som vanligt låtsas som inget har hänt, säger precis vad han tkr och är inte rädd för att dela med sig sina åsikter gällande mig, pikar. Jag bara försvann mer och mer, och han jag älskade försvann med! Så kunde inte prata med han på 5 dagar, tills han bönade och bedde att han aldrig skulle kränka mig, ge mig pikar eller något! Men varje dag är kamp, börjadee bli djupt deprimerad. Vissa stunder är jag mig själv till att bara stängas av, för hela omvärlden.

Nu 4 veckor efter har han glömt bort igen, såfort han blir sur, gör han som han vill, tjaffsar, pikar, i helgen efter flera men och om hängde jag med o grilla o spela spel med han och vänner och jag drack, men såren inombords läker inte, de gör så ont! Så den natten vart jag helt besluten och ta mitt liv, satt ute och kände ingenting bara ville bort, min sambo ringer 100 gånger och är orolig, han ringer en bra killkompis till mig som även ringer min andra vän, tillsist efter flera timmar svarar jag och övertalas och min pojkvän tar hem mig, tar en dag så glömmer han allt och undrar vf jag skriver så mkt med mobilen och blir sur o ska gå o lägga sig pga det, jag förkllarar kort att jag pratar med "killkompisen" och han blir sur igen och tkr jag är konstig som gör det men jag säger att jag måste förklara för han vad som hänt eftersom han ringde han och gjorde han orolig, slutar med att han smäller till sovrumsdörren, jag har sån ångest igen, att jag kvävs, sover bara 3 - 4 h och ska gå på min bästa väns babyshower, han vaknar och är sur igen över att jag ska gå dit (han hade tänkt o skussa mig) jag svarar inte, bara går, o han öpppnar dörren och pratar högt i trappen o säger" är du allvarlig!!!? Ska du göra såhär mot mig igen efter allt jag fått va med om!!!" men jag bara går, och låtsas vara glad på babyshowern, sen försöker jag tänka att jag inre vill ha bråk o skeiver till han att vi kan hitta på nått efter, han hämtar mig, men jag känner direlt igen obehag av honom, känns som jag ej älskar han mer, väl hemma sätter jag mig i soffan med mobilen, då blir han ledsen/sur för jag inte vill göra något med honom o säger att jag är anti honom hela tiden, att han försöker, föesökwe ha ett liv med mig men att han ser bara hat i mina ögon, sen går han till balkongen, jag kmr dit o säger att jag ej vill bråka, men då börjar han tjaffsa, och jag vill gå ut från lägenheten, då blir han arg och säger att jag SKa bara våga gå, att jag är egoistisk, att jag skapar kaos, att jag hatar mig själv att de är det som är problemet, att han SKa visa mig oxå att han ska göra som han vill!! Att jag ska vänta o se!! Att det är inte synd om mig, O innan jag går säger han gå ut o sup då, det är ju det du lever för!!! Jag gick en kort promenad, kom hem sen suttit och kollat på TV hela dagen, kvällen, natten han har varit ett annat rum, jag har snart varit vaken ett dygn..

Vad SKa jag ta mig till? :(