Anonym (Annorlunda) skrev 2018-06-27 20:04:45 följande:
Jag kan bara tala ur egen erfarenhet.
Den där allra första seriösa kärleken, förhållande nummer 3 i ordning har jag aldrig kommit över ens idag. Ändå är det 15 år sen det bröts. Jag känner fortfarande mig som en del av själen saknas, en bit av hjärtat är föralltid lite grått och trasigt i kanten.
MEN det är skillnad med känslor och känslor.
Vi ses och pratas fortfarande som vänner. Men efter flera år av uppehåll av tystnad.
Jag har idag man, barn, hus ja hela svenssonlivet idag och även när jag ser Han så är det inte längre samma känslor, det är ingen kärlek där mer än vänskap.
Det är lite dubbelmoral som du hör men känslor är knepiga att förklara.
Ändå så hoppar hjärtat till ett slag extra när vi ses. Men de är av en annorlunda lycka, inte samma lycka som när jag ser min bästa väninna. Mer lycka att själen är hel för en stund och hjärtat är rött igen. Jag gläds över hans förhållande, hans liv, hans framgångar. Så som han med mina.
Det är en acceptans mellan oss att de kommer alltid finnas men aldrig bli vi och så vill vi båda också ha det.
Jag älskar min man mer än nått annat och skulle dö för honom. Han är halva mig, halva mitt hjärta och halva min själ. När vi dansar så är det som en väloljad motor, allt flyter perfekt. Och på nåt sätt var det menat att det där för 15 år sen skulle hända för att jag skulle hitta min äkta tvillingsjäl.
Hjärtat är stort, känslorna är större. Det räcker och ska ibland räcka till flera. Även när de gör som mest ont just då. När livet är ett svart hål med slemmiga väggar man tror sig omöjligt kunna komma upp över. När bara att andas gör ont och tänka är ännu värre. Man vill hålla om sig med armarna för de känns som annars går man sönder i tusen bitar.
Det blir bättre, snart slänger nån ner ett rep, eller så hittar du dig en väg att klättra upp för. Smärtan blir mer dov, som ett mummel. De kommer kanske alltid finnas där, eller så försvinner de helt. Men du kommer klara det, hur smärtsamt de än är just nu så är du starkare än du tror.
Precis det här kan jag skriva under på när dte gäller mitt ex.
Med den skillnaden att han fortfarande inte pratar med mig eller kan se mig i ögonen trots att det gått c:a 20 år.
Jag har inga problem med att prata med honom,medans han kan slänga ur sig ett kort hej. Men inget mer.
Jag är idag lyckligt gift med min tvillingsjäl och har barn med honom.
Mitt ex är,så vitt jag vet,också gift.
Jag är glad för hans skull,trots att han är gift med den han var otrogen mot mig med.
Jag hade gärna haft honom kvar som en vän.
Men jag får helt enkelt acceptera att han verkar ha det svårare än mig på den fronten.
Jag tycker bara det är svårt att veta vad man ska säga,hur man ska bete sig osv när man råkar på honom ute på stan eller så,när han inte verkar vilja prata med mig.
