Han älskar mig inte längre.....

Det fanns faktiskt en kort, kort stund idag som jag kände mig inte nedstämd, det kändes bra i min kroppen jag hade en bra känsla. Men den varade bara i några sekunder men det kändes så jävla bra!

Jag går runt dagligen och känner mig nedstämd. Det är tufft. Men antar det hör till när någon gjort slut med en? Jag känner mig liksom inte lycklig och glad längre som förr. Det är fan jobbigt...

Idag var jag och klättrade. Något som jag har älskat och göra. Tyckt har varit så kul och verkligen sett en utveckling hos mig själv. Jag började faktiskt klättra med mina kompisar. Det var de som fick mig att börja.

Sen träffade jag han, mitt ex och han klättrade också. Så det blev typ vår grej, att klättra. 

Men nu känns det bara så jobbigt att ens ta mig till en klätterhall. Det tar verkligen emot. Jag känner ingen motivation som förr. Jag tycker det är så tråkigt att det kan bli så. Man verkligen gillar något sen bara slutar man...

Hoppas jag hittar tillbaka till klättringen någon dag....Vad tror ni?

Jag känner ingenting längre. Det känns som jag vet varken ut eller in längre med mitt liv. Jag har inte lust med något. Allt tar emot. Jag känner mig liksom tom på något sätt.

En tomhetskänsla där jag inte längre vet vem jag är. Vem är Jag? Vad tycker Jag om? Vad vill Jag med mitt liv? Jag vet inte ärligt talat. Någonting förlorade jag när jag förlorade honom. Något dog inom mig. Kan det vara glädjen och lyckan?

Jag vill inte ha tillbaka honom längre. Nej, jag vill ha tillbaka min glädje och lycka.

Jag vill känna hoppet inom mig. Skratta och känna fan vad glad jag är. Jag är så otroligt nedstämd dagarna i enda. 

Det tär fan på mig. Det gör mig slut på energi. Jag är så jävla tom just nu. Fan. 

Jo jag är en bit på väg och hoppas på att den där bra känslan blir längre och längre. För just nu som du skriver känner jag mig bara tom. En tomhetskänsla som tär på mig.

Jag tänker på honom varje dag och saknar honom. Hoppas på att det någon dag ska minska.

Jag måste tyvärr också en dag träffa honom eller kontakta honom angående nycklarna. Jag vet att min kompis kan ställa upp och hjälpa mig med det. Men på något sätt känns det som att det är min uppgift och jag som måste göra det.

Jag är en vuxen människa och måste kunna byta ett par nycklar. Men det kommer jag först göra när jag är stabil med mig själv och känner att jag har kommit över honom.

Mitt lås till dörren idag gick sönder. Så jag lär få ett nytt lås med nya nycklar men tyvärr inte underlåset som var lite synd. Annars hade jag inte behövt ha tillbaka mina nycklar av honom.  Fast Han måste ju ändå ha sina....

Det är ju precis det jag gör just nu. Försöker andra för att komma över mitt ex. Det har bara slutat med tårar, tårar och illamående. Fy fan!!!

Jag vill bara ha en person och det är mitt ex. Jag är så jävla kär i honom än. När ska dessa känslor avta? Jag trodde de hade avtagit något. Men nej.

Jag kommer inte kunna dejta någon kille på ett bra jävla tag känner jag. Det känns som jag måste försöka hitta mig själv först. Och framförallt komma över exet innan jag börjar träffa nya killar,

Men hur lång tid tar det att komma över sitt ex?

Fast är det inte så det känns när man inte får vara med någon man älskar? Är det inte så det känns när någon man älskar har gjort slut med en?

Man känner sig otroligt tom inombords. Jag känner att jag inte har känslor för något längre. Jag har inte energi till att bry mig om något känns det som. Typ inget gör mig glad längre.

Men det är väl precis så man känner när någon man älskar har gjort slut med en?

Ja, det är närheten och att få skriva med någon varje dag som jag saknar. För jag hade det där en gång i tiden varje dag. Men plötsligt har man inte det längre. Så nu försöker jag finna en ersättare snabbt som attan. Men självklart kan ingen ersätta killen man fortfarande älskar. Det går ju inte.

Jag trodde jag var redo att träffa andra killar. Mest för min syrra sa att hon gjorde det så tätt inpå efter att hennes kille dumpade henne efter 2 månaders förhållande. Men nej det hjälpte mig inte alls.

Jag har insett en massa saker nu efter 1 månad sedan han dumpade mig:

Han vill inte ha mig men jag vill ha honom. Men jag kan aldrig tvinga honom att vilja ha mig. Det kan jag verkligen inte göra! Självklart kan jag få sakna, gråta, älta och vara ledsen. Det är faktiskt okej att jag får vara det. 

Sen hjälper det inte mig alls att skriva till honom. Det hjälper inte att fråga honom om han tänkt klart på sina känslor. Det hjälper inte att fråga om mina nycklar. Jag är inte i behov av nycklarna ändå just nu.

Jag vet bara hur ledsen och hur jag skulle dras ner till botten om jag skrev ett sms till honom precis just nu. Det vill jag inte. För varje dag för mig känns faktiskt helt OK. Och OK ska det kännas, det ska inte komma till botten!

Ena stunden kan jag sakna honom så hela mitt hjärta pulserar och känns som det ska explodera. Jag försöker hantera det då. Jag försöker andas och tänka att det faktiskt är helt OK att känna så här just nu.

Jag försöker hantera mina känslor. Det är tufft. Det är så jävla tufft att sakna någon man aldrig mer får träffa, röra och älska. Det är så jävla tufft och så jävla orättvist!

Jag reste hem till mina föräldrar några dagar. Kändes skönt Men ändå tänkte jag på honom varje sekund. Han finns hela tiden i mitt huvud.

Just nu kommer smärtan ständigt i mitt hjärta, det hugger till och jag saknar honom så jävla mycket! Jag tänker: Jag ska smsa honom. Men försöker verkligen låta bli. Försöker tänka det ger mig verkligen inget!

Jag sitter just nu och tänker på saker han sa till mig när han gjorde slut. Bland annat att jag inte ville följa med honom till Australien när han blir 30. Då det har varit hans dröm. 

Men jag fattar inte riktigt hur kan kan stoppa ut det i mitt ansikte dagen då han gör slut med mig? För vi har överhuvudtaget inte ens pratat om framtiden på det sättet. Det tycker jag bara var så dumt gjort av honom. Han har aldrig frågat om jag ens ville följa med!

Jag ska försöka gå ut en sväng. Rensa mina tankar. Blir så jobbigt när min sitter och tänker: varför gjorde han så, varför sa han så, vi hade kunnat jobba på det, tänker han på mig nu, kommer han någonsin höra av sig till mig, kommer det att kunna bli vi en dag osv osv osv....

Jag har umgåtts med vänner och familj hela helgen. Det var när jag kom hem och var ensam i min lägenhet som ångest kom. Massa gråtattacker, jag kastade saker som påminde om honom, röjde upp saker i min lägenhet!

Jag kommer inte smsa eller ringa honom. Jag vill att han ska kontakta mig men jag vill inte han ska kontakta mig om han inte vill säga det jag vill höra.

Ja han har funderat ett tag nu, i snart 4 veckor. Jag har ingen aning om han funderar fortfarande eller om han helt enkelt har gått vidare. Vad tror du? Om det är det sistnämnda tycker jag det är dålig stil att han inte hör av sig till mig.

Jag ville/vill följa med till Australien. Tanken han har haft är att åka dit och typ bosätta sig där. Han har nämnt det ett flertal gånger för mig. Jag har sagt vad coolt, häftig grej. Men jag har aldrig sagt att jag inte vill eller att jag vill följa med.

Så att han tryckte upp i mitt ansikte att jag INTE vill följa med till Australien tycker jag bara var oschysst av honom. Verkligen taskigt att ens säga en sån sak när vi aldrig någonsin har pratat om framtiden tillsammans. När han inte ens har frågat om jag vill följa med. Speciellt taskigt att säga en sån sak när han precis gör slut med mig, som om han inte visste vad han skulle säga när han såg mig så ledsen...

Jag tog en tur ut i skogen. Gick ute i en timme. Kändes OK...

Jag försöker tänka att det är slut mellan oss. Det har ändå gått 4 veckor sedan vi träffades sist och 3 veckor sedan jag skrev att jag ville ringa honom och prata, men jag ringde aldrig.

Men än idag vaknar jag upp med en enorm klump i magen och hjärtat slå forttare än vanligt. Jag vaknar upp med en otrolig ångest och tänker: Jag måste fråga honom om han har tänkt klart.

Borde jag inte sluta tänka i de banorna? Att det verkligen är slut. Jag tror jag har hoppet i mig än. Att han fortfarande tänker på sina känslor.

Vad ska jag göra?