Du kan upplysa din kille om att det finns ingenting i Sverige som heter "tvingas till abort". Den Abortlagstiftning vi har ger kvinnan rätt till sista ordet oavsett vad alla andra säger.
Han är väl i chock. Det var jag också då jag och min kk blev oplanerade föräldrar (då var jag bara 18 men ändå). Chansen att det blir ett annat, betydligt trevligare, tonläge från honom när han kommer ur den inledande chock-fasen och börjar inse vad som är på väg att hända, är stor.
Ja han har redan lugnat sig lite. Han inser väl typ att alternativet att inte få vara delaktig alls i sitt barns liv är värre än att försöka få det att fungera. :)
När en människa drabbas av panik kan man hota med precis vad som helst....
Han tycker antagligen att det är jättejobbigt att du blev oplanerat gravid (jo det kan man tycka trots att han uppenbarligen vet precis hur barn tillverkas), vill inte alls bli förälder, inser att han som mannen är helt maktlös i frågan (för det är han) och riskerar att få välja mellan att bli förälder emot sin vilja och att gå iväg från situationen utan att någonsin vända sig om och titta tillbaka igen men ändå med vetskapen att man har ett biologiskt barn någonstans där ute som man aldrig ville ha..... Ja då är det lätt att drabbas av panik. Självmord ? Nej det kommer han troligen inte att begå men han kan mycket väl komma att göra din graviditet till ett bråkigt helvete om han blir bitter och deprimerad (ja det är självförvållat av honom då han samtyckte till oskyddat samlag men det kan hända ändå).
Finns det ingen möjlighet att ni kan prata tillsammans hos någon kurator eller psykolog ? Risken finns att han blir deprimerad och bitter och risken finns att du antingen lämnar honom eller blir lämnad och får gå igenom graviditeten med bittra känslor och diverse sårande anklagelser haglandes mot dig från honom (och kanske hans familj också då han verkar försvaras av sin mamma)
Det är du och bara du som bestämmer över din kropp. En abort är känslomässig och känns olika länge för olika tjejer. Nu är jag man men jag har sett både min fru och ett av mina ex genomgå abort (då var vi eniga). Det är verkligen ingenting som man glömmer efter ett tag (som en del killar tycks tro) men heller inget som man inte klarar av om man verkligen vill göra det.
Å andra sidan så är det fruktansvärt jobbigt att bli förälder med någon som inte vill bli förälder också. Man är cementerade för livet. Mycket upprivna känslor, agg och bitterhet kan dyka upp när som helst. Jag blev ofrivilligt pappa när jag var 18 med en dåvarande mycket tillfälligt kk som jag gjorde gravid under en gymnasiefest så jag kan till viss del förstå din pojkväns känslor. Men jag försvarar honom inte heller. Han har knappast blivit tvingad till att ha oskyddat samlag med dig ;)
Hoppas ni kan lösa det på något sätt.
Styrkekramar till dig !!
Han vill att du ska göra abort för att han har panik, vill inte bli förälder och håller på att inse att han är totalt maktlös. Det skulle han givetvis ha tänkt på innan han gick med på att knulla oskyddat men nu är det som det är.
Ett fortsatt förhållande är nog inget du ska hoppas på, vare sig du behåller eller ej. Han är antagligen i chock och panik nu men känslan är inte att han kommer behandla dig speciellt respektfullt om du behåller emot hans vilja. Och skulle du göra abort så försvinner nog dina sista känslor för honom.
Om det inte går att lösa på något bättre sätt så kan du väl säga att du gjort abort och sen klipper alla band med honom och hans familj en gång för alla. Att vara biologisk pappa är inte nödvändigtvis samma sak som att man är "pappa" för ett barn. Ett barn behöver en lugn, stabil och trygg mansfigur vid sidan av mamman om mamman har partner. Allra helst under de första åren och även senare under tonåren. Det låter inte som att denna kille uppfyller någonting av detta... När du minst anar det kommer du nog träffa en kille som får dig att undra vad katten du såg i denna...
Tack vad du är snäll! Saker känns lättare nu. Han har lämnat mig för att tydligen "pressar" jag honom. Sen att han försökt pressa mig till abort k två veckor är oväsentligt tydligen. Så nu vill han aldrig mer ha med mig att göra och jag är ensam.
Ja haha. Tiden finns :) är ju bara 24 år. Fyller 25 i juli men ändå. Har en bror som inte kommer bli pappa (såklart haha) men är en väldigt bra förebild. :) jag är inte orolig för den biten. Är hellre ensam och lycklig nu än med honom bara för att och olycklig.
Orkar inte spendera mer av denna graviditet för att gråta.
Ja, jag är inte så ledsen egentligen. Men tycker han är elak.. men ja, krävs mer för att vara en pappa än att bara ligga haha.
Tydligen inte haha. Men om ett år!!!! Då jävlar är han redo tydligen
Ok. Ja visst är det bästa att man skaffar barn när man har planerat för det. Det är väl målsättningen för alla par. Så blir det inte för alla. Det vet även jag om någon...
Men jag blir bara lite fundersam på hur han kan vara så prompt säker på att han är redo at börja försöka om 12 månader men inte redo att börja försöka nu... Att skaffa barn är ju ändå en stor fråga och 12 månader är verkligen ingen lång tid sett i det stora hela.
Ingen förälder är någonsin helt redo för barn och allting som medföljer även om man kan tro det innan man har några. Allra helst inte pappor men det gäller även många mammor. Det är någonting alla får lära sig genom att praktisera när man väl är förälder. Det är enda chansen oavsett hur mycket man "snackat" och "känt efter" på förhand ;)
Jag ville inte bli gravid.
Jag sa innan att jag skulle ta abort om jag blev gravid. Men den känslan ändrades. Man kan inte lyssna på en kvinna som säger innan dom är gravida att dom ska göra abort. Allting förändras när man väl är det.