När folk tycker synd om ens barn (enbarnsföräldrar)

Vi fick massor av kommentarer i flera ÅR och jag hade sällan problem med att bemöta dem. En väldigt enkel sak är att säga " varför undrar du det" eller " varför tycker du så"?

Personen som kommenterat blir garanterat satt på pottan och kommer av sig och du själv vinner lite tid att tänka ut hur du fortsatt ska bemöta personen.

Vi valde att försöka oss på syskon efter drygt 10 år så jag är inte enbarnsmamma längre men länge levde vi i att det var så vi ville att vår familj skulle se ut.

Så sjuk fråga! Men det frågar folk mig också "om det inte känns extra bra nu när vi kämpat så länge" eller "behövde ni göra många behandlingar eftersom det blev så långt emellan " eller så förutsätts att mina barn har olika pappor....

Den enkla sanningen är att jag blivit gravid på första försöket med båda mina barn och det är med flit som vi spritt ut dem, vi var helt enkelt osäkra på om flerbarnslivet var för oss.

Ett antal år av den tid som hann gå mellan våra barn var vi oense om huruvida vi skulle ha fler barn eller ej.
Jag hann bearbeta det på ett antal sätt och var också inne på att kanske behöva skiljas från min man för att nå min dröm = att bli mamma igen.
Jag förstår verkligen dig som skriver så, man är desperat.
Och det är ett riktigt klassiskt dilemma. Hur man än gör blir det inte bra.
Lämnar man så raserar man den familj man byggt upp, men man gör det för att längtan efter fler barn är så stark.
Stannar man och accepterar att det inte blev fler barn gör man våld på sig själv och riskerar att bli bitter med tiden. Kanske kraschar relationen ändå så småningom för att man inte kan hantera känslorna som uppstår gentemot partnern?

Otroligt tuff sits. Nu löste det sig för oss men det tog år av resonemang. Kände mig väldigt ensam under den tiden eftersom ingen jag kände levde med samma problem.