Hur ordnat var allt innan ni bestämde er för att bli skaffa barn?

Vi tänker börja försöka till hösten och det enda krav jag har är att vi båda har jobb och ett boende vi trivs i. :) Just nu bor vi i en hyreslägenhet, men vill också till hus i framtiden. Jag är 28, han är 30. Orkar inte känna stress över att vi inte har hus än. Det kommer!

Varför ska han behöva betala för mina dumma beslut när jag och han inte ens kände varandra?

Att vi sparar samtidigt som jag har några år kvar på lån är ju mer realistiskt eftersom man kan behöva pengar till oförutsägbara händelser

Hus eller bostadsrätt känns inte som det viktigaste i livet, även om det är drömmen!

Det finns ju människor som bor i hyresrätt eller hyrt hus hela livet med familj och stormtrivs!

Tror inte man ska definera sig för mycket med det materiella med att äga mest eller dyrast

Jag hade pluggat klart men hade ett vikariat på 50% som gick ut en månad innan bf. Pappan pluggade klart några veckor innan barnet föddes. Han fick direkt ett vikariat. Vi båda jobbade extra på kollo i början av sommaren (barnet föddes i juli). Vi bodde i en billig etta som jag hade förstahandskontrakt på. Vi hade bara csn-lånen att betala tillbaka annars var/är vi skuldfria. Jag fick ett fast jobb 100% under föräldraledigheten och när sonen var 1,5 år bytte vi ettan till en tvåa. Nu har vi två barn (5 och 2 år) och väntar nr 3, vi har gift oss, maken har fått en fast tjänst (men ska plugga i höst) och vi letar större boende. Men vi klarar oss och det går bra! Allt behöver inte vara så tillrättalagt, det brukar ordna sig på vägen på ett eller annat sätt. :)

Vi var 26 år när första barnet föddes och nu är vi 31 år.

Det viktigaste är att ni har råd att leva det liv ni vill leva och ge ert barn den barndom ni vill ge.

För mig hade det varit en mardröm att bo i lägenhet. Speciellt vid kolikperioderna och att inte kunna släppa ut aktiva ungar i trädgården. Andra trivs bra hela livet i lägenhet. Att ha många saker är inte det viktigaste för oss. Men att ha råd att vara hemma länge båda två var ovärderligt!

Så fundera på hur ni vill att ert barn ska växa upp. Hur länge hemma? Hur många timmar dagis? Vem ska vara föräldraledig när? Och hur vill ni bo?

Och vi tycker det är UNDERBART att bo i lägenhet nu när barnen är små! Slippa skotta, ha hand om en trädgård, underhålla ett hus med allt vad det innebär o.s.v. Eventuell kolik försvinner ju inte för att man bor i hus... Och trädgård har vi gemensam med alla grannarna som bor här i lägenhetshuset!

Jo vi är olika och det är ju bra. Koliken försvinner inte men man behöver inte oroa sig gör att väcka husets alla andra småbarn och vuxna 10gånger per natt. Jag vill ha det privat. Vi älskar att jobba i trädgård och med gården. Vill kunna låta ungarna springa nakna i trädgården hela sommaren och vill inte ens ha grannar. Och mina hästar och övriga djur hade nog inte trivts i lägenhet. Vi lever varandras mardröm ;)

Det viktiga är ju att var och en ger sina ungar det man tror är den bästa möjliga barndomen.

Ja, det är tur att vi alla är olika

Växte upp som dina barn. Såååååå tråkigt! Är så glad att barnen alltid har en hop kompisar att leka med i lekparken

Och jag växte upp så här och trivdes. Nu bor vi inte så isolerat utan har 10 minuter på cykel till tåg, skola och äffarer och ca 5 minuter promenad till villakvarter med lekplats och vänner. Bodde ni långt ute utan chans att ta er någonstans så förstår jag att du blev avskräckt.

Nä, så är det ju. Jag och min sambo växte båda upp i hus på landet och vi längtar båda tillbaka till det livet! Känner oss lite instängda i stan och i lägenhet.. :) Men vi har inte bråttom iväg!

Alltid varit ett uppstyrt planeringsfreak. Träffade rätt man vid 26, visste det direkt, men väntade i över fem år på att försöka skaffa barn. Ville plugga klart, få fast jobb, ha bra ekonomi och äga vår bostad. Prickade av allt på listan och kände nu passar det perfekt!

Drygt fem år, mycket sorg och fem hela IVF-behandlingar senare har vi är äntligen vår bebis. Min äggkvalité har blivit drastiskt sämre på dessa år och det är väldigt tveksamt om det blir fler barn, det har tagit så många år, ork och pengar. Kanske är det inte ens fysiskt möjligt längre. Hade inte en tanke på att två friska 30-åringar inte skulle lyckas bli gravida. Det är dock inte ovanligt idag, fertiliteten har minskat drastiskt för både kvinnor och män enligt ganska nya studier.

Allt går tyvärr inte att planera. Vill du ha barn, kör! Och hoppas det funkar. Så länge du är psykiskt stabil, har en hyfsat trygg tillvaron och umgänge samt bär på kärlek att ge så löser sig resten.

Men va? Tjänar ni 70.000 tillsammans varje månad och sparar bara 10.000? Det är ju jättelite! Vi tjänar också runt det I månaden och jag ensam (får ut ca 20.000) sparar den summan och sambon sparar minst 15.000. Skulle gå igenom ekonomin och fundera på varför ni inte bara kan betala av era skulder om ni tjänar bra och bor i en hyresrätt. Har ni många småutgifter som är onödiga? Jag försöker inte handla något alls förutom det jag verkligen behöver. Skulle kunna spara mer om vi lagade mer mat och gjorde matlåda varje dag men på den fronten är vi för lata :) Jag prioriterar hellre utemat några ggr i veckan.

Självklart ska du ta ditt ansvar för dina skulder utan att blanda in honom. Men gör det NU. Hur har du tänkt dig betala "några tusen" i månaden i "några år" på en skuld när du går på föräldrapenning??? Det är verkligen inte sjysst mot din partner.

TS 
Ni låter som att ni har det väldigt bra förspänt .

kan säga att med mitt första barn var jag 19, jag och min kille bodde inneboende hos min mamma när jag fick reda på att jag var gravid. Men innan barnet föddes hade vi fått lägenhet och killen hade fast jobb och jag pluggade. Vi gick tyvärr isär när barnet var 1 pga olika saker. Idag är barnet 16år och gick 9an med fina betyg och han har bott hos mig på heltid sen han var 2 . Så det gick bra ändå.

Med mitt andra barn hade jag en kille och vi köpte hus,han hade fast jobb och hade en väldigt bra lön, jag pluggade igen och jobbade lite extra. När barnet var 2 gifte vi oss och allt va väl bra. Men vi skiljde oss när barnet va 4. Nu är barnet 10år och bor på heltid hos mig sen ett år tillbaka och alla mår bra.
 
Det jag kände att vi glömde bort va att älska varandra och alltid välja just det.. att älska varandra. Att älska är i bland ett val , för alla förhållande går upp och ner och alla förhållanden blir vardag.Och när ett barn kommer in i bilden blir saken inte lättare, kan du inte älska din partner när ni har det kämpigt (av olika anledningar) hur kan du då älska honom när allt är tipp topp.. 
Jag tror inte det spelar någon roll hur mycket man har sparat eller har i lån, eller inte har lån osv om man klarar att ha ett barn eller inte. Störst av allt är kärleken och väljer man inte kärleken så kommer allt bli svårt hur mycket pengar man än har på banken.
Sen underlättar det självklart att man har en stabil ekonomi , men att fokusera för mycket på pengarna tycker jag är fel.
Detta är mina tankar och jag kommer inte svara på några påhopp som gärna vissa här inne på FL har för sig. 

All lycka till er! 

Bra moralkaka på den du...

Du får en klapp på huvudet av mig så får du känna dig lite duktig

Fast jobb (båda), eget boende (hyres, första hand), stabilt förhållande och stabil ekonomi. Utöver det kände vi att vi festat "klart" osv. Har drömmar kvar om både hus, resor och fast drömjobb.

Eller hur. Personen har ju INGEN koll på era utgifter, hyra osv......

Jag vet inte om jag tycker det finns något rätt tillfälle att skaffa barn på direkt .

Jag har 2 äldre barn som jag fick när jag var 18 och 19 år trots p-stav så inget av dom var direkt planerade . Pappan och jag gick isär rätt fort efter nr 2. Jag hade ingen fast tjänst då utan gick bara på timmar. Det var nog det mest påfrestande att inte veta hur mycket man skulle få jobba varje månad. Det var väldigt tungt ekonomiskt då,men det var bara bita ihop . Några månader efter vi gick isär fick jag tillslut fast tjänst och det blev bättre :) . Idag är jag 25 år precis fått barn nummer 3. Har fast tjänst , hus osv allt löser sig tillslut :)