Hur ska jag ta mig ur det här?
Sannolikheten att han kommer ändra sig är minimal. Om du vill ha barn så måste du välja bort honom.
Vad gäller barnet nu så har du två val, abort eller behålla barnet. Vilket du än väljer så är alternativet att han är kvar av pliktkänsla inget alternativ. Antingen är han med eller så separerar ni. Ja, i en ideal värld har ett barn två föräldrar som finns där men ibland är inte alltid världen ideal.
Och hur vet du det har du varit i ett sådant förhållande? Blir nästan trött på att läsa alla sådana här kommentarer som kommer upp. Jag har och är i ett förhållande där till största delen min man absolut inte ville ha barn, jag var heller inte direkt sugen på barn. Vi har varit tillsammans i snart 20 år, vi träffades när jag var 16 och han var 23. Vi blev gravida första gången när jag var 17 och jag gjorde då abort, mycket för att han ville. Det var det bästa jag gjort! Ångrar det inte en sekund. Vi som par har haft det superbra, jag och han har kunnat utbilda oss skapa en grund och en kärlek för en bra familj under dessa åren.
Vi väntar nu vårt första barn. Han vill så gärna ha barn, vi är alldeles sprudlande över vårt lilla väntande liv. Så visst finns det dom som inte vill ha barn. Men är man ung och inte vill ha barn så vänta! Det är inte alls så att sannolikheten är minimal, snarare tvärtom det är rätt stor sannolikhet att han kommer ändra sig. Om du trivs med honom stanna och se vart det leder, ni har många år kvar till att skapa er familj varför stressa?