Blåklocka2107

Äldre 25 Jun 10:38

94 svar

Barnet applåderar åt sig själv...

Jag är mamma till en son på 20 månader.

Jag försöker bekräfta honom genom att intressera mig för vem han är och vad han gör, snarare än att bedöma hans prestationer.

Om han exempelvis bygger ett torn av klossar, så kan jag säga "oj vad högt du bygger, vad koncentrerad du är", om han kastar en boll långt kan jag säga "vad du kan kasta" eller "vad långt du kastar". När han lär sig nya ord kan jag säga "vad roligt att du lär dig så många ord" och "vad du kan prata".

Jag undviker ord som "duktig" och "bra", därför att dessa känns bedömande och som om han kan bli inriktad på att prestera om han får höra dessa ord.

Sen en tid tillbaka har det dock hänt då och då att han själv börjar applådera och säga "bra" åt sig själv om han exempelvis byggt ett torn av klossar. Jag blir förvånad eftersom varken jag eller barnets pappa berömmer honom på detta sätt. Är det en signal om att han vill ha den här typen av beröm eller ska vi mer tolka det som att han vill ha mer bekräftelse som person? Att han vill bli mer sedd av oss?

Han har en bra och nära relation till sin mormor och hon brukar då och då säga "bra" och applådera när han gör olika saker. Hon sa ofta att han var duktig förut, även vid enklare saker, typ "vad du är duktig på att äta". Jag störde mig på det här och sa till henne när sonen var runt 1 år att jag tyckte att ordet duktig var problematiskt, eftersom det kan göra att barnet känner att det är viktigt att prestera. Hon förstod väl lite grann vad jag menade, minskade på att säga ordet duktig men fortsatte att säga "bra" och applådera.
Kan hennes typ av beröm göra att han blir fokuserad på att göra saker "duktigt" och "bra", på prestation helt enkelt? Han verkar ju ha påverkats av hennes beteende eftersom han nu applåderar åt sig själv ibland.... eller är det bara en fas?

Hur ska vi föräldrar bemöta detta? Det tar emot att applådera när han gör det eftersom jag inte vill sitta och recensera vad mitt barn gör på det sättet... Jag vill snarare visa att jag tycker det är roligt att han är glad, så jag kanske säger "jaaa vad roligt" vid dessa tillfällen...

Vill gärna höra era reflektioner och råd kring detta!

Anonym (V)

Äldre 25 Jun 11:42

#11

Men snälla ts. Det här var nog bland det sjukaste jag läst. Stackars barn. Försök att slappna av lite och tänk inte så jävla mycket så har du nog störst chans att göra ditt barn lyckligt.. Herregud.

sextiotalist

Äldre 25 Jun 11:48

#12

Blåklocka2107 skrev 2018-06-25 11:32:11 följande:

Oj vad många som är kritiska till att inte berömma barnet genom att fokusera på barnets prestation...

Det här lilla utkastet från en artikel i Svenska Dagbladet kanske kan beskriva lite mer kring hur jag tänker när jag undviker ordet duktig.

"För att barnets självkänsla ska växa krävs två speciella "näringsämnen". För det första måste det finnas minst en vuxen i omgivningen som verkligen "ser" barnet och erkänner det som det är. Det kan kanske låta enkelt, men det finns flera fallgropar.

En vanlig sådan är att man som förälder flyttar sitt fokus från barnets varande till barnets prestation. I boken Ditt kompetenta barn ger Jesper Juul ett tydligt exempel på det. En flicka som åker rutschkana i lekparken, ropar förtjust: Mamma, titta! Mamman svarar glatt: "Vad duktig du är och vad bra det går!" Även om svaret är välment, blir det olyckligt, enligt Jesper Juul. Den lilla flickan är helt uppe i sin upplevelse av att susa ner för kanan och har över huvud taget inte tänkt på om hon är bra eller duktig på att åka. När hon ropar till mamman att hon ska titta, vill hon bara få sin upplevelse och känsla bekräftad, men till svar få hon i stället en bedömning: Vad duktig du är.

? Barn behöver bli sedda som de är och inte bara för vad de gör, men tyvärr faller många in i det här bedömande sättet att tala till barn. Om man pratade på samma sätt till vuxna, skulle vi genast känna hur fel det blir. Hemma hos oss lagar jag exempelvis mycket mat och om min fru varje dag skulle kommentera det med "Vad duktig du har blivit på att laga mat", skulle det kännas som om hon talade till mig och inte med mig. I stället säger hon kanske "Oj, vad gott!" eller "Vad skönt för mig att du lagar maten här hemma". Då kännas vår relation mycket mer jämlik och det uppstår ett verkligt möte mellan oss. Jag känner mig sedd."

Hela artikeln: www.svd.se/berom-ar-inte-karlek

Fast nu plockade du ut exempel som att det var det enda som föräldrarna gjorde. De allra flesta föräldrar fixar både att berömma, vara med barnet och även ta tag i det när barnen gör fel.
Själv har jag anammat många delar av AP (och tycker att Juul i grunden har en bra syn på barn).
Självklart måste barn bli sedda för vad de är, det är ju självklart, att barnet inte är vad det gör, är väl också självklart. Men att ge beröm är inte heller fel.
Jag håller inte alls med Juul att det är olyckligt att säga att barnet är duktigt när de åker rutschkana, eftersom det troligen kommer spontant från föräldern och med glädje i orden, så förmedlar föräldern med all sannolikhet mycket mer än att barnet är duktigt.

Det andra med "vad duktig du har blivit på att laga mat" kan mycket väl vara relevant om personen har blivit duktig på att laga mat. Men i det fallet som togs upp i artikeln är det snarare en förminskning.

Jag är duktig på laga mat (det vet jag), sambon är urusel, han kan två rätter och dessa gör han bra, resten är på sin höjd ätbart. Men det är inget som vi tjatar om dagligen, utan vi vet våra starka respektive svaga sidor.
Min sambo är för övrigt suverän på att ge beröm, han får alla att växa runt om honom. Han berömmer sina barn, för att de är duktiga (vilket alla tre är) att de härliga människor (vilket de är), han berömmer mig dagligen, han har fått mig att växa och att tro på mig själv.

Så beröm kan visst vara kärlek, så är det hemma hos oss. Men självklart, det är många fler faktorer som ger kärlek, endast beröm är inte kärlek, men att ge beröm är en del av att visa kärlek.

nnnnnnnn

Äldre 25 Jun 11:49

#13

Tycker att alla ska offra 2 minuter och 23 sekunder på att titta på detta klipp:

Funkar inte länken så gå in på youtube och sök på "berömma barn".

Det verkar som att de flesta som skrivit i denna tråden missar skillnaden mellan låst beröm och växande beröm. De flesta vill nog inte heller ha låst beröm av sina partners "Vad duktig du är på att laga mat" utan hellre växande "Jättegod mat du lagat!"
eller
"Du är en duktig mamma" utan hellre "Jag uppskattar att du kämpar på med potträningen" (eller vad det nu är som utmanar)

Drottningen1970

Äldre 25 Jun 11:50

#14

Blåklocka2107 skrev 2018-06-25 11:32:11 följande:

Oj vad många som är kritiska till att inte berömma barnet genom att fokusera på barnets prestation...

Det här lilla utkastet från en artikel i Svenska Dagbladet kanske kan beskriva lite mer kring hur jag tänker när jag undviker ordet duktig.

"För att barnets självkänsla ska växa krävs två speciella "näringsämnen". För det första måste det finnas minst en vuxen i omgivningen som verkligen "ser" barnet och erkänner det som det är. Det kan kanske låta enkelt, men det finns flera fallgropar.

En vanlig sådan är att man som förälder flyttar sitt fokus från barnets varande till barnets prestation. I boken Ditt kompetenta barn ger Jesper Juul ett tydligt exempel på det. En flicka som åker rutschkana i lekparken, ropar förtjust: Mamma, titta! Mamman svarar glatt: "Vad duktig du är och vad bra det går!" Även om svaret är välment, blir det olyckligt, enligt Jesper Juul. Den lilla flickan är helt uppe i sin upplevelse av att susa ner för kanan och har över huvud taget inte tänkt på om hon är bra eller duktig på att åka. När hon ropar till mamman att hon ska titta, vill hon bara få sin upplevelse och känsla bekräftad, men till svar få hon i stället en bedömning: Vad duktig du är.

? Barn behöver bli sedda som de är och inte bara för vad de gör, men tyvärr faller många in i det här bedömande sättet att tala till barn. Om man pratade på samma sätt till vuxna, skulle vi genast känna hur fel det blir. Hemma hos oss lagar jag exempelvis mycket mat och om min fru varje dag skulle kommentera det med "Vad duktig du har blivit på att laga mat", skulle det kännas som om hon talade till mig och inte med mig. I stället säger hon kanske "Oj, vad gott!" eller "Vad skönt för mig att du lagar maten här hemma". Då kännas vår relation mycket mer jämlik och det uppstår ett verkligt möte mellan oss. Jag känner mig sedd."

Hela artikeln: www.svd.se/berom-ar-inte-karlek

Det handlar om att SE barnet. Det behöver inte utesluta att man använder ord som duktig eller bra.

Anonym (??)

Äldre 25 Jun 11:55

#15

det är väl supervanligt att barn kan applådera sig själva, de har väl sett på tv osv att man kan applådera åt folk.

sextiotalist

Äldre 25 Jun 12:00

#16

nnnnnnnn skrev 2018-06-25 11:49:26 följande:

Tycker att alla ska offra 2 minuter och 23 sekunder på att titta på detta klipp:

Funkar inte länken så gå in på youtube och sök på "berömma barn".

Det verkar som att de flesta som skrivit i denna tråden missar skillnaden mellan låst beröm och växande beröm. De flesta vill nog inte heller ha låst beröm av sina partners "Vad duktig du är på att laga mat" utan hellre växande "Jättegod mat du lagat!"
eller
"Du är en duktig mamma" utan hellre "Jag uppskattar att du kämpar på med potträningen" (eller vad det nu är som utmanar)

Jag hade nog hellre hört "jag är en duktig mamma" än "jag uppskattar att du kämpar med potträningen", det senare hade nog inneburit att jag hade lämnat över den, för oss, icke-existerade potträningen (vi hoppade över den biten) till den som sa kommentaren. Jag hade nog valt bort en man som uttryckte sig så (och min sambo valt bort en kvinna som uttryckte sig).

Jag har också svårt att förlika mig med slutsatsen (men jag hade nog tillhört den majoriteten, dvs de 67%, som fixade detta och sett att man varit smart som en utmaning)
Självklart ska beröm anpassas till den som ska få beröm och självklart ska beröm ges på ett positivt sett. För annars är det inte beröm.

Nu är verkligheten så att man kommer möta både låst beröm och växande beröm.
Jag skulle nog säga att många barn har inte lärt sig att hantera låst beröm, de får en chock när de börjar skolan och märker att det är betygen är sk låsta beröm.

Blåklocka2107

Äldre 25 Jun 12:13

#17

Ifall jag gör något bra, typ klarar ett bra betyg på en kurs, så vill jag hellre höra från mina föräldrar eller sambo uttryck som dessa: "Vad roligt, hur känns det? Grattis!", eventuellt ett "starkt jobbat!". Ifall de skulle säga typ "vad duktig du är" eller "Bravo!" skulle det kännas lite som att klappa på huvudet...

Petra Krantz Liljegren skriver intressant om det här med beröm till barn tycker jag.

Fjärde frågan: Finns det något annat jag som förälder kan göra, som totalt sett, är bättre än att berömma mina barn?

Jag tror det. Hellre än att berömma väljer jag att:

Visa mitt intresse för barnet

? Titta, jag har gjort en teckning!
? Kom! Berätta för mig om teckningen!

Dela barnets känslor

? Jippie! Jag klarade tre simmärken idag!
? Grattis! Jag är glad för din skull.

Ge personlig feedback

? Tack för teckningen du gjorde igår. Jag har satt upp den över mitt skrivbord på jobbet och när jag ser den så blir jag påmind om dig, min goa unge.

Ge uttryck för lite svalkande likgiltighet

Jag tycker mig ibland se en viss likhet mellan sportkommentatorer i direktsändning och en del föräldrar. Det är ett ständigt flöde av beskrivningar och bedömningar. Kanske skulle det vara avslappnande för barnen att ha vuxna omkring sig som varken bedömer eller benämner allt de gör, som bara finns där? Jag tror verkligen inte att vi måste ?fixa? (med) våra barn hela tiden. Vi måste inte ständigt påverka, forma eller förbättra barnen ? vilket ju indirekt är en misstroendeförklaring gentemot dem. Jag tror vi alla, både vuxna och barn, mår bra av att ?bara vara?. Umgås. Leva våra liv, bredvid och tillsammans. Med poeten Henry Parlands ord: ?lite svalkande likgiltighet? kan gagna relationerna till våra barn.

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem.

Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
? då gick hon bort
seende mot jorden.

petrakrantzlindgren.se/2016/05/24/sa-berommer-du-ditt-barn-ratt-om-forskningsresultat-forenkling-och-forforelse/

sextiotalist

Äldre 25 Jun 12:19

#18

Blåklocka2107 skrev 2018-06-25 12:13:19 följande:

Ifall jag gör något bra, typ klarar ett bra betyg på en kurs, så vill jag hellre höra från mina föräldrar eller sambo uttryck som dessa: "Vad roligt, hur känns det? Grattis!", eventuellt ett "starkt jobbat!". Ifall de skulle säga typ "vad duktig du är" eller "Bravo!" skulle det kännas lite som att klappa på huvudet...

Petra Krantz Liljegren skriver intressant om det här med beröm till barn tycker jag.

Fjärde frågan: Finns det något annat jag som förälder kan göra, som totalt sett, är bättre än att berömma mina barn?

Jag tror det. Hellre än att berömma väljer jag att:

Visa mitt intresse för barnet

? Titta, jag har gjort en teckning!
? Kom! Berätta för mig om teckningen!

Dela barnets känslor

? Jippie! Jag klarade tre simmärken idag!
? Grattis! Jag är glad för din skull.

Ge personlig feedback

? Tack för teckningen du gjorde igår. Jag har satt upp den över mitt skrivbord på jobbet och när jag ser den så blir jag påmind om dig, min goa unge.

Ge uttryck för lite svalkande likgiltighet

Jag tycker mig ibland se en viss likhet mellan sportkommentatorer i direktsändning och en del föräldrar. Det är ett ständigt flöde av beskrivningar och bedömningar. Kanske skulle det vara avslappnande för barnen att ha vuxna omkring sig som varken bedömer eller benämner allt de gör, som bara finns där? Jag tror verkligen inte att vi måste ?fixa? (med) våra barn hela tiden. Vi måste inte ständigt påverka, forma eller förbättra barnen ? vilket ju indirekt är en misstroendeförklaring gentemot dem. Jag tror vi alla, både vuxna och barn, mår bra av att ?bara vara?. Umgås. Leva våra liv, bredvid och tillsammans. Med poeten Henry Parlands ord: ?lite svalkande likgiltighet? kan gagna relationerna till våra barn.

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem.

Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
? då gick hon bort
seende mot jorden.

petrakrantzlindgren.se/2016/05/24/sa-berommer-du-ditt-barn-ratt-om-forskningsresultat-forenkling-och-forforelse/

Men du, fortfarande så är det balans. Det är ingen som förnekar att man måste se barnet. Inte heller att man ska berömma allt, som jag skrev innan, balans. Fast vi är nog rätt bra på att berömma varandra hemma (och se varandra och acceptera precis som de vi är).
Du tar ju exempel som antingen beröm eller endast bekräftelse. Man kan faktiskt göra både och.

Kan ju berätta att det tog många år innan jag kunde ta till mig sambons beröm, så jag tror det är jätteviktigt att berömma barn OCKSÅ

sextiotalist

Äldre 25 Jun 12:21

#19

Blåklocka2107 skrev 2018-06-25 12:13:19 följande:

Ifall jag gör något bra, typ klarar ett bra betyg på en kurs, så vill jag hellre höra från mina föräldrar eller sambo uttryck som dessa: "Vad roligt, hur känns det? Grattis!", eventuellt ett "starkt jobbat!". Ifall de skulle säga typ "vad duktig du är" eller "Bravo!" skulle det kännas lite som att klappa på huvudet...

Petra Krantz Liljegren skriver intressant om det här med beröm till barn tycker jag.

Fjärde frågan: Finns det något annat jag som förälder kan göra, som totalt sett, är bättre än att berömma mina barn?

Jag tror det. Hellre än att berömma väljer jag att:

Visa mitt intresse för barnet

? Titta, jag har gjort en teckning!
? Kom! Berätta för mig om teckningen!

Dela barnets känslor

? Jippie! Jag klarade tre simmärken idag!
? Grattis! Jag är glad för din skull.

Ge personlig feedback

? Tack för teckningen du gjorde igår. Jag har satt upp den över mitt skrivbord på jobbet och när jag ser den så blir jag påmind om dig, min goa unge.

Ge uttryck för lite svalkande likgiltighet

Jag tycker mig ibland se en viss likhet mellan sportkommentatorer i direktsändning och en del föräldrar. Det är ett ständigt flöde av beskrivningar och bedömningar. Kanske skulle det vara avslappnande för barnen att ha vuxna omkring sig som varken bedömer eller benämner allt de gör, som bara finns där? Jag tror verkligen inte att vi måste ?fixa? (med) våra barn hela tiden. Vi måste inte ständigt påverka, forma eller förbättra barnen ? vilket ju indirekt är en misstroendeförklaring gentemot dem. Jag tror vi alla, både vuxna och barn, mår bra av att ?bara vara?. Umgås. Leva våra liv, bredvid och tillsammans. Med poeten Henry Parlands ord: ?lite svalkande likgiltighet? kan gagna relationerna till våra barn.

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem.

Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
? då gick hon bort
seende mot jorden.

petrakrantzlindgren.se/2016/05/24/sa-berommer-du-ditt-barn-ratt-om-forskningsresultat-forenkling-och-forforelse/

Och jag önskade att jag hade fått höra att jag var duktig när jag gick ut med nästan femmor i allt av mina föräldrar (min mormor berömde mig och det kändes ända in i hjärteroten, hon fattade att det var viktigt med beröm ibland för att må bra)

Anonym (A)

Äldre 25 Jun 12:44

#20

Jag tycker att det är viktigt att få höra att man gör något bra och det gör man på olika sätt. Just orden duktig/bra är inte nödvändiga utan det hänger också på vilket tonläge och kroppsspråk man har. Och det är viktigare snarare att inte behöva kämpa för att få bekräftelsen oavsett om det är "Vad du är stark som kan kasta så långt!" eller "Vilket bra kast!".

Jag fick väldigt sällan höra beröm alls vilket gjort att jag kämpat för att vara till lags och vara "duktig" jag har hela tiden behövt prestera mer och antagit att jag gjort något fel eftersom jag inte fick berömmet. Jag mins en gång jag fick höra att jag gjort något bra och det sitter kvar nu snarare som något tragiskt att det kunde jag få beröm för men inte annat.

Fokusera inte så mycket på vilket ord, glöm inte vilket kroppsspråk ni sänder ut så att barnet får bekräftelsen, visa erat intresse.

Barnet applåderar åt sig själv...

INNEHÅLL