Barnet applåderar åt sig själv...

Äkta glädje och beröm kan väl aldrig vara fel (slentrianmässig beröm är bättre än inte beröm alls, för de som får slentrianmässigt beröm får nog ingen annan bekräftelse)

Tack för detta, så skönt att någon försöker förstå vad jag menar...

Det är naturligtvis svårt att föreställa sig en värld utan beröm eftersom vi lever i ett prestationsinriktat samhälle. Eftersom vi har lärt oss att beröm är den självklara bekräftelsen på ett väl utfört arbete (och dåligt utfört också, märkligt nog) är det också nästan omöjligt att föreställa sig att det går att bekräfta på andra, mycket bättre sätt.

Om jag också får bli personlig och gå till mina egna erfarenheter har jag motsatta erfarenheter från dem du säger att du har: jag har tvärtom fått mycket beröm för mina prestationer genom hela livet och har på det sättet ett gott självförtroende, men blir osäker så fort bekräftande beröm uteblir, samt tvivlar på mitt eget värde om jag inte presterar. Det är en framtid som jag inte önskar mina egna barn, därför försöker jag tona ner mina förväntningar på deras prestationer och fokuserar på att stärka deras självkänsla och bekräfta deras värde som människor, och att de inte behöver prestera på topp hela tiden för att ändå vara tillräckligt bra, samt att det finns ett samband mellan nedlagd tid på något, och utvecklad förmåga. Dvs, är de inte själva nöjda med sina egna prestationer får de träna mer, eller plugga mer, men de gör det inte för min skull i så fall utan för sin egen.

Så då är det bättre att inte berömma alls och så får vi barn som en av mina gamla vänner som aldrig fick höra att hon gjort ett bra jobb trots femmor i allt utom de estetiska ämnena och gymnastiken. Japp, hon mådde ju skitbra av det.... Och nej, hon är inte av den generationen som du så fint säger "dragit ner PISA-resultaten" utan är 70-talist.

Så nej, jag håller inte alls med om att det är fel att ge beröm. Det är inte ett eventuellt berömmandes fel att en del barn blir "kränkta" när saker inte går som de tänkt sig. Det har med att göra att de aldrig fått lära sig att misslyckas.

Jag har tvillingar där den ena har det väldigt enkelt för sig motoriskt och den andre MÅSTE få höra att han gör ett bra jobb, att han är duktig, att han försöker, annars lägger han av för det är ju inte ett dugg kul när brorsan hela tiden lyckas på första eller andra försöket med något. När det kommer till estetiska saker så ser man ju hur de tycker att det är mycket roligare att fortsätta när någon säger att det man gjort är "fint" SAMTIDIGT som man frågar vad det är de ritat för något. En konversation som kan gå som följer:

Barn: "Titta, min teckning är klar"
Vuxen: "Vad roligt, vad har du ritat?"
Barn: "Det är en X och en Y som gör Z"
Vuxen: "Vad fint det blev, ska vi hänga den på kylskåpet?"
Barn: "Ja!"

Att aldrig få höra att man gjort något bra eller fint är så själadödande så det finns inte!

Men är du säker på att det var bristen på beröm som fick din vän att må dåligt? Jag är också 70-talist och presterade på topp hela tiden, har alltid i alla sammanhang fått höra att jag är så "duktig", har inte fått lära mig att jag har ett egenvärde bortom mina prestationer utan fått rätt dyrköpt arbeta mig till den insikten långt i efterhand.Genomskådar han inte berömmet som ljug då, när han ser med egna ögon att brorsan är mycket duktigare hela tiden? Viktigare tänker jag att försöka undvika själva jämförelsen, vilket jag iofs fattar är svårt med tvillingar. Jag tror mer att det är en personlighetsfråga. Jag har också ett barn som ger upp lätt vid motgångar, och ett barn som kämpar på och härdar ut även om något är svårt, det är personlighetsdrag som inte har med beröm att göra. För tro det eller ej, men jag har testat med beröm, det hjälper inte.Igen: det är bara för att samhället lär oss att det måste vara så. Jag säger inte att något är fint, som inte är det. Så blir också berömmet desto mer värt och tillförlitligt när det kommer. Jag använder hellre andra beskrivande ord, som "intressant", "dramatiskt", "roligt", "effektfullt", "stämningsfullt", "dynamiskt" eller "vilka spännande kontraster" etc och pekar på enskildheter i bilden, så lär sig barnen att det finns andra kvaliteter än bara "fint". *ryser för så ospecifikt beröm*

Hur bygger vi upp barnens självförtroende då?

Jag är i grunden inne på samma spår men du verkar väldigt fyrkantig i ditt tänk. Man vill inte värdera barnet, man vill inte att barnet ska bli "beroende" av beröm och andras åsikter, man vill att det ska få en bra självkänsla och se sitt värde i hur den är som person och inte i saker runtomkring. När man får komplimanger är det lätt att man blir mer medveten om det och mer osäker och mån om att leva upp till det man fått komplimanger för, för man tror att det är viktigt. Så. Men när man ansträngt sig för något och gjort något bra så vill man ju bli uppmärksammad för det. Att berömma utseende är helt fel tycker jag men något barnet skapat? Det är inget fel på ordet duktig, det finns inga svartlistade ord i barnets värld, problemet blir när barnet gör något det är stolt över och man alltid svarar "vad duktig du är" istället för att intressera sig för det barnet gjort. Det är inget fel i att se prestationen (det gör du ju med när du påpekar hur högt barnet byggt, då "kan" ju barnet känna sig tvungen att bygga högre och prestera ännu mer nästa gång eftersom mamma blev stolt över att man byggt högt). Det viktiga är att se barnet och det kan förmedlas även om man säger "vad duktig du är på att bygga! Tänk vad man kan skapa med dessa klossar, vad skulle du vilja bygga om du fick bygga helt fritt?" Eller "bravo bravo! Du klarade det efter att du kämpat så länge! Det måste kännas jätteroligt för dig!". Poängen är att bygga upp självförtroendet och självkänslan, så att när barnet "misslyckas" med något så kan det känna att det är okej ändå. Man var duktig som klarade förra provet men denna gången gick det inte, fast det är helt okej det med, man är värd lika mycket ändå. Du kanske ska fokusera på att påpeka "misslyckanden" neutralt. Barnet lyckas inte bygga upp tornet och det gör ingenting (alltså kanske inte peppa till att det klarar det nästa gång eller liknande, som att det viktiga är att lyckas), om du förstår hur jag menar. Men det finns ingen poäng att bannlysa ord, använd dem rätt istället. Lovar att barnet inte tar skada av mormors beröm.

Däremot bör man säga ifrån när folk påpekar hur söt barnet är, hur fina kläder eller frisyr det har. Inget gott kommer ur att bli medveten om hur man ser ut och lägga vikt vid det.

Ja, det var bristen på att aldrig få höra att man gjort ett bra jobb som fick henne att må otroligt dåligt.Nej, eftersom vi inte gör någon jämförelse mellan dem. Han får beröm, brorsan får beröm. Den som inte har det lika lätt för sig lägger i en extra växel när man berömmer små framsteg.Nej, jag ser en otrolig skillnad mellan de vänner jag har som har fått beröm när de gjort bra saker och de som aldrig fått höra att de gjort bra saker. De som mår allra bäst är de som både fått annan typ av bekräftelse OCH fått höra att de är duktiga på något. Bara det ena eller bara det andra har inte varit lyckat.

Ser att diskussionen hann utvecklas i den riktningen innan jag hann skriva färdigt mitt påbörjade svar, så tillförde väl inte så mycket ;D

Ungefär som i inlägget här ovanför av OchEnFisk, menar jag. Självförtroendet är känslan av att man klarar av saker. Men det görs ju inte med det slentrianmässiga berömmet utan med verkligt specifik feedback, och kanske även att barnen måste lära sig att misslyckas, som nödvändiga inslag på vägen mot bemästrandet av en färdighet.

Tror att det sista kanske är mer "inbyggt" i vissa fält än andra, minns att jag när jag föll av en häst första gången fick höra att man måste falla av en häst 100 gånger innan man blir en bra ryttare. Då blev ju det missödet mer en framgång än ett misslyckande. Önskar att fler områden hade liknande talesätt!