Stödtråd vid separation eller skilsmässa

Då är du långt kommen. Hur blir det med boende för dig?

Hoppas ni får ett bra pris så att du får stor valfrihet. Jag och min man köpte radhus för ett år sedan och nu har vi lånen bundna i fem år så jag vet inte hur vi ska ha det. som tur är finns en lägenhet tillgänglig i närheten på obestämd framtid.

Om du inte vill ha huset är det ju ändå bästa antagligen.

Nej, det går inte. Särskilt som vi skulle sälja med förlust. Jag tror kanske att jag ska bo kvar och att min pappa får stå som medlåntagare. Väldigt stort lån och jag kommer bli en kyrkråtta.

Så kan det säkert vara. Jag har mest ångest kring att barnen inte ska få ha en kärnfamilj och att alla tycker att min man är en så bra person, smart och bra förälder. Jag är den som förstör allt, men egentligen är det ju han, men jag vill inte baktala honom för då blir det sämre för alla på nåt sätt.

Usch, nu rinner tårarna igen.

Jag pratade med mina föräldrar lite om hur han varit och mamma sa spontant ?tänk på att du inte pratar så inför barnen?. Men va fan! De har ju varit med med hand hemska humör år ut och år in! Ska de berövas sin upplevelse?

Är hemma allihop nu i helgen och hans syster med familj är på besök. Hell on earth...

Jo, jag vill inte alls tala illa om honom, men tyvärr är han inte snäll mot barnen alla gånger så jag försöker ändå faktiskt ta avstånd från det. Säga att vuxna inte ska vråla eller kasta saker omkring sig.

Ja, de kan bli rädda. Och ledsna. Men samtidigt normaliserar barn fort saker som sker, tyvärr. Jag har i många år försökt stötta på olika sätt. Har tagit nästan all föräldraledighet för att han psykiskt inte orkat med att vara föräldraledig, bokat familjerådgivning som vi gått på och sökt annan form av hjälp, beställt "självhjälpsböcker" som han inte läst, uppmuntrat honom till att söka hjälp för sina aggressionsproblem och dåliga mående, eller testa någon alternativ behandling, försökt att prata, kommunicera o komma med förslag på lösningar, funnits där för att sköta om och skydda barnen, alltid hjälpts åt med barn och hem. Dock känner jag nu att det spelar ingen roll att man tex går på familjerådgivning när han aldrig tar upp något av det som sagts där sedan hemma, inte visar någon vilja till att jobba med sig själv och relationen utan väljer att stoppa huvudet i sanden. Jag försöker lyfta saker men det leder ingen vart. Då är det till slut lätt att tappa motivationen till att stötta honom, en person som fortsätter att bete sig elakt och kränkande mot mig och barnen, som fortsätter att såra, och vars förhållningssätt mot barnen jag inte kan ställa mig bakom. Ändå vill han fortsätta i relationen trots att han inte orkar/hinner jobba på den eller sig själv, säger att det kommer bli ett ännu värre helvete om vi går isär. Inspirerande!

Jag har aldrig gjort någon orätt mot honom eller svikit på minsta sätt som skulle kunna försvara att han lägger skulden på mig och att jag skulle orsaka hans beteende, men han har en inställning att det alltid verkar gå att skylla på någon annan, att det beror på andra eller omständigheterna att han behöver bete sig så som han gör. Men jag är trött på att bli kritiserad och beskylld för minsta motgång, så nej, jag kan inte ge mer stöd nu. Det räcker nu. Han måste själv ta ansvar för sitt eget mående och sätt att hantera situationer. Det är jag som behöver stöd nu, till att bli stark i mig själv och bygga upp min självkänsla igen, att inte fortsätta låta mig tutas i att jag orsakar allt utan på riktigt förstå att hans agerande är hans ansvar, att inte trycka ner mig själv med otillräcklighetskänslor, och våga ta steget ur detta. Inte bara barn normaliserar dåliga relationer och mönster, så gör även vi vuxna...

Vill inte föra detta vidare till mina barn.

Tack för empatin! Nej, ingen diagnos. Han har ätit antidepressivt en period då han var f-ledig ett par dagar i veckan o blev deprimerad. (Vi fick avbryta hans f-ledighet.) Så utöver den korta perioden med lite f-ledighet på deltid så har jag tagit allt. Nja, han har ju problem med humöret, är lättstressad och pedantisk, därav att jag är orolig över hur barnen kommer ha det där. Känner mig så himla kluven, jag vill markera att det inte är ok, o visa det för barnen, men samtidigt - hur vet jag vad som är bäst för dem och hur kommer de ha det hos honom när jag inte kommer finnas där? Vill ju inte heller att deras kontakt ska bli sämre utan vill bidra till att upprätthålla goda relationer mellan barnen och deras pappa. Han är en bra och ansvarsfull pappa på många sätt som älskar dem, men han har förändrats. Min förhoppning är ju att han skulle få mer energi av lite egentid o få mer tålamod o ödmjukhet, när vi "avlastar" varandra på varsitt håll, men det finns ju inga garantier.... dessutom vill han inte detta själv, ser inte det som en lösning... Säger att det bara blir ännu värre om vi skulle flytta isär. Men jag är desperat efter att försöka få en bättre sits för oss alla, o vet varken ut eller in.

Barn kan ju vara krävande och jag säger inte att jag är felfri, men jag tycker det är skillnad på VAD man säger till barnen, att vissa saker inte är ok, hur påfrestande det än är...

Hjälper det?

Jag har hört många säga att det inte gör det.

Har du erfarenhet eller någon annan här?

Kramar