Inlägg från: Anonym (Snart skild) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Snart skild)

    Stödtråd vid separation eller skilsmässa

    Anonym (Totalt förstörd) skrev 2018-08-01 12:41:14 följande:

    Vet inte alls vad som hänt med honom och dessutom bryr han sig inte alls om det kommande barnet nu utan jag får lösa alla praktiska problem själv. Han vägrar prata och flyr hela tiden, beter sig aggressivt och går på samtal via nån instans där de tydligen tycker att det är ok att strunta i mig och kommande bebis. Det enda jag fått ur honom är att han vill att vi ska flytta isär. Ingenting om oss eller framtid mm. Har så mycket frågor och funderingar men får inga svar


    Tufft, men du måste driva situationen framåt nu. Acceptera att relationen är körd. Boka tid på familjerätt och familjerådgivning. Du går dit själv om han vägrar.

    Har ni samboavtal? Läs det i så fall. Om inte, läs på sambolagen. Du klarar detta!!
  • Anonym (Snart skild)
    Anonym (Funderar) skrev 2018-08-22 10:17:32 följande:

    Hur går det för er, TS och ni andra?


    Jag är faktiskt skild idag :) brevet från tingsrätten damp ner i brevlådan. Känns lite overkligt faktiskt.

    Annars är inget riktigt klart än. Barnen bor vv och vi håller på att sälja huset. Det känns som att denna hösten kommer tillvaron falla på plats igen. Jag hoppas vi är på så pass god fot att vi kan lösa bodelningen också utan bodelningsman. Men det återstår att se. Exet har en del skumma idéer.
  • Anonym (Snart skild)
    Anonym (Funderar) skrev 2018-08-22 21:48:48 följande:

    Nä men, se där! Nu är du en fri kvinna! Förstår att det känns overkligt! Känns okej ändå?

    Ja ok... har ni varsitt boende redan alltså? Var det inte svårt att hitta boenden? Då landar ni säkert i allt nytt i höst.

    Förlåt om du berättat innan och jag ej minns, men hur har barnen tagit det? Hur gamla är de och hur gick "samtalet"?


    Låg/mellanstadieålder. Så inte pyttesmå. De tog det väldigt odramatiskt. Kanske för att vi bodde isär delvis i 9mån redan för tre år sen. Så det var väl ingen överraskning direkt.

    Exet har köpt och flyttat till nytt boende. Jag bor i vår gemensamt ägda sommarstuga (grannkommun, pendlingsavstånd) sen årsskiftet. Så det är mitt boende som hänger i luften. Antingen tar jag över stugan eller så köper jag och då säljer vi stugan. Det beror lite på vad vi får ut för huset.
  • Anonym (Snart skild)
    Anonym (Funderar) skrev 2018-08-22 21:48:48 följande:

    Nä men, se där! Nu är du en fri kvinna! Förstår att det känns overkligt! Känns okej ändå?

    Ja ok... har ni varsitt boende redan alltså? Var det inte svårt att hitta boenden? Då landar ni säkert i allt nytt i höst.

    Förlåt om du berättat innan och jag ej minns, men hur har barnen tagit det? Hur gamla är de och hur gick "samtalet"?


    Låg/mellanstadieålder. Så inte pyttesmå. De tog det väldigt odramatiskt. Kanske för att vi bodde isär delvis i 9mån redan för tre år sen. Så det var väl ingen överraskning direkt.

    Exet har köpt och flyttat till nytt boende. Jag bor i vår gemensamt ägda sommarstuga (grannkommun, pendlingsavstånd) sen årsskiftet. Så det är mitt boende som hänger i luften. Antingen tar jag över stugan eller så köper jag och då säljer vi stugan. Det beror lite på vad vi får ut för huset.
  • Anonym (Snart skild)
    Anonym (Terapeuten) skrev 2018-08-24 08:11:44 följande:

    Jag vill börja med att säga att det är bra att så många lyckats hitta ett sätt att stötta varandra på detta sättet vid separation eller skilsmässa.

    Jag skulle dock vilja komma med en liten uppmaning till många som skriver här.

    Särskilt ni som har barn. Tänk efter om en separation eller skilsmässa verkligen är den enda och slutgiltiga lösningen på problemen.

    Jag ser många par som tänker i banorna av separation och skilsmässa innan de uttömt alla andra alternativ. En separation eller skilsmässa är inte lätt att gå igenom och särskilt tungt blir det för barnen. Jag ser att många tar en kort period av hur barnen reagerade och ser det som sanning. En skilsmässa för ett barn är en livslång process. Ett barn kommer aldrig glömma en skilsmässa. Under tonåren, eller när de själva ska bilda familj, kan de börja fundera på varför föräldrarna inte lyckades och det är väldigt vanligt att det är ett trauma som kommer dyka upp under tider då andra svårigheter dyker upp i livet. Det är inte heller ovanligt att det uppstår hat mot föräldrarna vid någon period i livet.

    Därför förordar jag alltid att man försöker allt annat innan skilsmässa. Verkligen ALLT annat. Det gäller särskilt vid de fall då någon i relationen har förlorat känslorna, attraktionen eller känner att relationen är död. Dessa tillstånden är alltid reversibla om BÅDA parterna vill och är medvetna om vad som behöver göras för att vända på relationen. Sannolikheten är mycket stor för att man hittar en ny partner och efter några år när vardagslivet gör sig påmint igen så kommer samma problem som med den nuvarande partnern. Statistiskt är det bara 1 av 5 som skiljer sig som blir lyckligare i sån långvariga relationen efter skilsmässan.

    Människan behöver bli sedd, uppskattad, älskad, känna sig trygg osv. När detta försvinner i relationen så slocknar också gnistan och passionen. Inget konstigt. Men det fantastiska är att det går att vända om ni blir uppmärksamma på vad ni gör för fel så att ni kan hitta tillbaka till varandra.

    Jag har lite litteratur som jag skulle vilja tipsa om. Först rekommenderar jag denna:

    www.nextory.se/bok/bullshit-de-tio-dummaste-myterna-om-varfor-en-relation-inte-kan-halla-eva-rusz/9789187371233

    Läs den gärna med er partner.

    Därefter, för långsiktiga resultat, denna:

    www.bokus.com/bok/9789186935115/upptack-karlekens-olika-sprak/

    Även om det i slutändan skulle visa sig att skilsmässa va det enda rätta så kommer det hjälpa er i nästa relation.

    Lycka till allihopa!


    Ett gott råd om du är familjeterapeut, om du råkar ut för par där ena parten lider av psykisk ohälsa, råd den friska parten att lämna direkt. Att hålla ihop en sådan relation har enbart negativa effekter;

    Den sjuke kan lulla i sin fantasivärld utan att ta ansvar vare sig för familj eller sin psykiska status. Den friska får dels dra hela lasset, dels stånga sig blodig för att få den sjuke att söka hjälp för det går oftast. Barnen blir lidande då den friske nätt och jämt orkar och de utsätts ständigt för föräldrarnas konflikter.

    Vi gick flera år i terapi, inget hände. Först efter att skilsmässoansökan lämnats in tog mitt ex fullt ut ansvar för barnen och för sitt beteende. Han har fortfarande ingen sjukdomsinsikt, däremot har han fattat att, sjuk eller ej, man inte kan uppträda hur som helst utan att det får konsekvenser.

    Så skapa inte dörrmattor som blir utbrända i din iver att hålla ihop familjer. Det får i många fall enbart negativa konsekvenser.
  • Anonym (Snart skild)
    Anonym (Terapeuten) skrev 2018-08-24 13:08:20 följande:

    Jag tackar ödmjukast för rådet men jag tycker att det är ett synnerligen dåligt sätt att generalisera relationer där någon lider av psykisk ohälsa.

    Psykisk ohälsa är inte en generell term och det leder inte heller per automatik till att den ena i relationen blir "dörrmatta".

    Jag har träffat många par där relationsproblemen berott på psykisk ohälsa och en överväldigande majoritet av dessa har tagit tag i problemen när de kommit till insikt om dem hos mig.

    Att ge rådet att "den friska parten lämnar direkt", särskilt när det är barn inblandade är ett synnerligen dåligt förslag. Relationer, familjer och människor är mycket mer komplicerade än så. Jag hoppas du förstår det.


    Du får givetvis tycka vad du vill men gör det då någon annanstans tack. Detta är en stödtråd för separerade.

    Väldigt många (men självklart inte alla) psykiskt sjuka saknar helt insikt i sin sjukdom, tar inget ansvar alls och är verkligen helt omöjliga att leva med. I synnerhet för barnens skull ska man lämna en sådan person direkt.
  • Anonym (Snart skild)
    Anonym (6barnsmamma) skrev 2018-08-24 12:31:28 följande:

    Amen på det!

    Exakt så. Vet precis hur du menar! Och det vet man nog bara när man varit en dörrmatta.... Lätt att döma den som stannar. Det ska man ju, det har man ju lovat inför Gud och allt heligt Men när man har försökt att stå bakom den som mår dåligt år efter år efter år så finns man inte mer. Man är tom. Känner sig som hens slav.

    Håll ihop men inte på bekostnad av att en människa urlakas.


    Precis så är det! Dörrmatta och utbränd blev jag i och för sig aldrig. Men många hamnar där. Just att år efter täcka upp för partners tillkortammanden, att hela tiden anpassa sig, ursäkta honom, dra hela lasset. Tassa på tå för att inte skapa konflikter, raseriutbrott. Hålls "nere" alla barnen - nu måste ni vara tysta för pappa ska vila. Usch.
  • Anonym (Snart skild)
    Anonym (Totalt förstörd) skrev 2018-08-29 18:24:24 följande:

    Ett tag sen jag skrev i tråden och minns inte ens vad det handlade om då. Här har vi fått en dotter och han bryr sig inte ett jota om henne. Och när hon var 7 dagar gammal släpper han bomben att jag, hon och mitt äldre barn ska vara ute om 2 månader. Han kommer byta lås och slänga ut mina saker. Jag har panik, ingen bostad och ingen verkar veta om han verkligen får göra så även om huset är hans. Rasar i vikt, dålig sömn och hjärnan funkar inte alls.


    Herregud. Han låter ju inte klok! Är han frisk..? Vad säger era två stora barn? Hur gamla är de, vad säger pappan till dem?? För det var väl ert tredje barn, bebisen?
  • Anonym (Snart skild)
    Anonym (Malin) skrev 2018-09-05 07:35:51 följande:

    Nej, vi delar på alla kostnader för båda bostäderna (delar lägenheten också), barnen, bilen osv. Till och med CSN och fackavgifter. Ingen av oss är snålt lagd utan vi försöker att prioritera god stämning. Vi har aldrig bråkat om pengar.

    Han är lugnare helt klart, även med barnen, vilket för mig är ett tecken på att även om han tror att han vill leva med mig så har han det bättre på solokvist.

    Jag har dock ett totalt bakslag idag. Tårar som ostoppbart rinner och jag vet inte hur jag ska kunna samla mig och gå till jobbet... känns så tungt idag och jag vet inte varför.


    Min exmake har också blivit lugnare och mer balanserad. Jag tror man får räkna med bakslag tyvärr. Jag sörjer relationen och kärnfamiljen något oerhört. Oftast klarar jag att hantera det. Men ibland slår det över.

    Jag går i KBT och det kan jag varmt rekommendera. Man lär sig känna igen och hantera sina egna känsloreaktioner samtidigt som man får hjälp med att bearbeta allt som hänt.

    Vi har äntligen sålt huset. Amorteringskraven på nya bolån har segat till marknaden totalt där vi bor, ingen vågar flytta känns det som. Men nu blev det till slut klart och det känns jättebra.
  • Anonym (Snart skild)
    Anonym (Funderar) skrev 2018-09-09 11:11:19 följande:

    Skönt att han lugnat sig. För barnens skull, o även din. Kanske slår ändå tanken dig; varför kunde han inte göra det innan?

    Vari består saknaden av kärnfamiljen, vill du berätta? Är det att drömmen om den inte levdes upp till, sorg över att din man inte kunde möta dina behov så ni kunde fortsätta, att du saknar honom som person, planer om framtiden som inte blev av, eller vad är det du sörjer? Hade ni det bra som kärnfamilj? Ångrar du dig någon gång eller känner du ändå att beslutet var rätt?

    Skönt att ni fått sålt huset! :)


    Vi hade det bra innan han blev sjuk, svårare än så är det inte. Jag är uppväxt i en fin och trygg familj, för mig har familjen alltid varit självklar. Gillar det lugna, trygga, invanda. Sen blev han sjuk och förändrades totalt. Lite hårddraget så sörjer jag den han en gång var. Jag saknar den vardag vi hade.
Svar på tråden Stödtråd vid separation eller skilsmässa