Stödtråd vid separation eller skilsmässa

Hur kom du till insikten att det aldrig skulle bli bra igen?

Förstår! Tillåt dig att sörja, är viktigt att det får komma ut. Skönt att du har din KBT som ett stöd. Förstår att det är extra jobbigt när du själv har de familjepreferenserna sedan du växte upp. Ni hade inte så mkt bråk och tjafs i vardagen kanske, du o din man? Det känns ändå rätt att du tog steget? Det måste ha varit väldigt svårt för dig, och barnen, att leva med en man som inte var psykiskt frisk. Hur har ni löst boendet för barnen? Styrkekram!

Igår började jag märka hemska tankar i huvudet. Jag började tänka på vad som skulle hända om jag ramlade av den bilfärja jag befann mig på, skulle någon försöka rädda mig, vart skulle bilen ta vägen om jag försvann i havet osv... Idag har jag varit gråtfärdig hela dagen och ångesten är svår att hålla stången. Har nu skaffat sömntabletter för att se om jag kan bli mer normal igen. Ångest och tvångstankar och helt tappad aptit gör så ont. Varför nu?

Jag tror också att jag har hamnat i att även gamla obearbetade saker kommer upp; varför ingen såg att jag hade ätstörningar i tio år, varför alla trodde att min syster var den enda som mådde dåligt under uppväxten, varför jag blev så förkrossad över en abort i tonåren osv. Nu när jag ska stå på egna ben och fasaden rämnar så rämnar allt. Även sånt som jag tidigare internaliserat och lagt en box långt in i medvetandet. Och i detta övermannas jag av en oändlig ensamhet eftersom ingen runt om mig vet vad som hänt och varför. Jag står och balanserar på randen till avgrunden, men vågar inte kasta mig ut eftersom jag vet att ingen kommer att fånga mig. Läkaren på vårdcentralen tyckte att jag skulle träna och supa skallen i bitar... men jag tror inte att det är rätt väg. Jag tror att jag behöver bryta ihop ett litet tag.

Jag vet inte.. Jag älskar huset vi bor i och vill inte flytta.

Är sjukskriven och vet inte när jag kommer jobba igen, så det är svårt att svara på just nu. Men med tanke på vad jag tjänar när jag jobbar, så tycker jag att det skulle funka! Sen har banken sina mallar och har ingen aning om vad de skulle säga.

Jag har en fråga till er i storstäderna och framförallt Stockholm.

Hur löser ni bostadsfrågan vid en separation (2-3 barn)? Jag är man, gift sedan 10 år och vi har två underbara barn under 7 år. Vårt förhållande är dåligt och Jag har i flera år funderat på att bryta upp, en stor del till vad som håller mig kvar är att jag inte förstår hur min fru ska klara sig. Vi bor nu i ett hus i en av de bättre villaområdenas i Stockholm och får säker runt 1.5 miljoner var i handen om vi separerar .

Min fru har en vanlig lön på 25-30 brutto i månaden och det kan man i stort sett inte köpa någonting för i Stockholm, jag vill inte heller att mina barn ska behöva växa upp i ett problemområden. För mig så är det enklare då jag tjänar runt 90k i månaden och kan lättare köpa något vettigt, men jag kommer ju att behöva bosätta mig i samma område som hon pga barnen.

Hur löser ni de situationerna, det känns väldigt mörkt...

En går i skolan och en på dagis, jag antar att det blir ett minde boende.

Jag kommer snart vinka av man och barn som reser tillhand släkt. Julafton firade vi gemensamt och hela dagen var ett känslomässigt kaos där jag trippade runt för att han inte skulle bli arg.

Hos oss gick allt åt helvete idag när exet 50 mil hemifrån hos sin släkt totalt tappar det och blir inlagd akut på psyk. Hans mamma låter mina barn bevittna kaoset och jag åker dit för att hon annars ska ringa socialen. Jag ligger hos en annan släkting på orten med mina barn intill mig och känner mig allmänt vilsen och förvirrad.

Han har alltid varit av och till deprimerad och vältrat sig i självförakt och självömkan. Jag ser det som så traumatiskt för barnen att de fick se allt detta, är så besviken på deras farföräldrar som inte bara skyddade barnen. Mitt yngsta barn som är 3 år har gråtit efter pappa och den stora är så överdrivet käck och kavat så att det känns som att hon skyddar mig från hur hon egentligen känner.

Jag tycker inte att man låter småbarn bevittna panikattacker och att en förälder pratar om en önskan att dö. Han blev hämtad av en ambulans. Jag anser att den ena borde ha gått med barnen och den andra kört honom till psyk istället för att ringa en ambulans. Istället la mamman kraften på att ringa mig och hetsa om att hon skulle ringa soc för att jag inte tog ansvar för barnen... Han har inte varit inlagd sedan 2009.

Imorgon ska jag till socialen.

Jag känner redan nu att han inte klarar av det hela så jag förstår att jag kommer vara tvungen att öka min tid med barnen. Dock jobbar jag två kvällar i veckan så behovet av anpassning av mitt liv gör allt så svårt. Jag vill verkligen inte byta jobb för jag älskar mitt jobb och mina kollegor, så den delen är så tung.