Hej! Jag är gärna delaktig i en sådan här tråd, för att hjälpas åt att stötta och peppa. Bra initiativ! Jag är inte helt framme än men är på väg mot ett beslut. Vet hur svårt det kan vara, och alla tankar som snurrar!
Ur barnens perspektiv: en förändring behöver inte alltid bli till det sämre. Hur deras liv o psykiska tillstånd blir, beror helt o hållet på hur ni vuxna beter er, talar, samarbetar och är. Vill ni barnens bästa talar ni aldrig sk.t om den andra, är flexibla kring när barnen är var, samarbetar, kan diskutera o träffas vb osv. Då märker barnen att ni båda mår bra o sätter dom på prio ett. Inga nya partners behöver enl mig "visas upp" inom det närmaste året, och när en sådan är aktuell så finns det nåt som kallas SÄRBO tills man vet om alla fungerar ihop i den nya konstallationen. Ge allt TID, o efter 5-6år märker ni att ni gjorde rätt då ni ser barnen välmående o lyckliga. Vi firade ex dotterns konfirmation nyss i pappans (mitt x o mitt förra hem) hus dit våra bådas släktingar kom. Det är nu 2 år sedan vår skilsmässa o i våras sa hon att hon har världens bästa familj då vi e så goda vänner. Värmde. Tror inte det nånsin är bra att fortsätta för "barnens skull", dom är nog mer lyhörda o smartare än så. Lycka till. Gör det bra så får ni belöningen senare.
Om du inte vill ha huset är det ju ändå bästa antagligen.
Nej, det går inte. Särskilt som vi skulle sälja med förlust. Jag tror kanske att jag ska bo kvar och att min pappa får stå som medlåntagare. Väldigt stort lån och jag kommer bli en kyrkråtta.
Jag har ju tryggheten att min pappa aldrig skulle låta mig hamna på gatan. Jag kommer också en dag att ärva så att lånet kan lösas. Jag kommer betala ca 42% av min lön för ränta och amortering. Dock ska jag inte ha bil, busskort eller så och Willys är min närmsta mataffär så vissa bra sidor finns också.
Ska se till att min man betalar sina försäkringar och gör barnens mat eftersom de ska bo hos mig heltid och han enbart träffa dem hos mig. Antar att man delar på dagis, fritids och så.
Så kan det säkert vara. Jag har mest ångest kring att barnen inte ska få ha en kärnfamilj och att alla tycker att min man är en så bra person, smart och bra förälder. Jag är den som förstör allt, men egentligen är det ju han, men jag vill inte baktala honom för då blir det sämre för alla på nåt sätt.
Usch, nu rinner tårarna igen.
Känn igen det där. Alla ser bara den utåt sett perfekta föräldern / partner. Inom relationen visar sig något helt annat, kanske en helt vidrig människa till och med. Men den som lämnar är den elaka, den onda som splittrar kärnfamiljen. Medan sanningen är precis tvärtom.
Nej, inte än, men jag hoppas innerligt att slippa det. Vi skiljer oss pga att jag slutat älska honom efter att han försummat vår relation och varit väldigt obehaglig under lång tid. Hur var det för er?
Det beteendet är inte ok, och inte framför barnen. Bara för att du säger det till dem så talar du inte illa om honom, om barnen blir rädda så får man förklara att beteendet inte är ok.
Hur gamla är barnen?
Blir de rädda? Blir du rädd när mannen beter sig så? Då kan man helt klart säga det, ?detta beteendet är inte ok, det gör mig orolig? eller liknande. Var och en behöver ta ansvar för sina handlingar. Menar mannen att du orsakar hans beteende? Om det är så kanske han behöver stöd av något slag för att hantera det.
Ja, vi har pratat med det stora barnet. Min man blev tvungen att berätta för sin familj och det kändes för vanskligt att andra skulle veta saker om oss som inte barnen visste. Ingen reaktion än så länge, men det kan ju bero på att inget har förändrats just nu.