Anonym (Terapeuten) skrev 2018-08-25 08:45:39 följande:
Hej "funderar".
Det är svårt att ge dig ett så bra svar som möjligt såhär via familjeliv men jag ska försöka.
De flesta paren där relationen brakat ihop frågar just den frågan. Kämpa eller fly? Sanningen är att det inte finns något generellt svar på den frågan men det ligger i den mänskliga naturen att vilja fly när saker och ting blir jobbiga. Det är det som gjort att vi överlevt och klarat oss genom alla dessa årtusenden. Det viktiga är att lyfta perspektivet och se saker och ting klart.
Relationer är komplicerade och det verkar som att du funderar mycket på vad du ska göra. Din man som jag förstår det lider av någon psykisk sjukdom (vet du vilken?) och det påverkar er relation. Du skriver också att du försökt allt men att han inte har tagit till sig av det. Och ibland är det så att man helt enkelt måste acceptera att det är upp till den vuxna människan att själv söka hjälp. Ni har gått i terapi i flera år, inhandlat litteratur och du har försökt hjälpa honom på många sätt och jag tycker att det är starkt av dig och visar på din genuina omtanke om både honom och er relation. Det visar på din kärlek som ändå finns där för honom för annars hade du inte gjort så.
För att få en relation till att fungera så måste båda vara överens om att jobba på sina dåliga sidor. Kom ihåg, ni kan bara påverka vad ni själva gör. Den andres agerande har den andre ansvar för. Om din man efter alla dessa år av försök fortfarande vägrar så kanske du måste bestämma dig för hur många fler år du orkar? Jag har träffat par där den ena parten själv går i parterapi för att denne vill stanna kvar i relationen för att hjälpa sin respektive. Stark vilja och kärlek styr deras val och de behöver träffa någon utifrån som hjälper dem. Icke att förglömma, kvinnor drabbas oftare än män av psykisk ohälsa. Det är därför oftare män som "stannar kvar" vid dessa situationer.
Hur du vill göra är det bara du som vet. Det viktiga är att se saker och ting klart och göra ett medvetet beslut som inte baseras på bara känslor som rädsla eller hopplöshet utan hård fakta.
Det kanske inte gav dig ett rakt svar men så vill jag heller inte göra det utan att ha all bakgrund.
/Terapeuten
Tack för att du tagit dig tid till att svara!
Jag tror inte att han lider av någon psykisk sjukdom så vitt jag vet och förstår (var dock deprimerad för några år sedan, och är egentligen nästan aldrig riktigt glad utan mer allvarlig/nedstämd/sammanbiten) utan han har problem med humöret och kan inte hantera konflikter med barnen på ett bra sätt. (Ord och handling som lett till att mina känslor dött.) Han har inte klarat de tuffa småbarnsåren helt enkelt, med krävande barn. Han inser att det är fel gjort men kan ändå inte låta bli att trycka på att problemet ligger på oss, "om inte du/barnen hade..... så hade inte jag behövt att bli så här arg/säga de här sakerna/göra så..." Detta gör att jag känner mig ständigt otillräcklig. Hans sänkningar förmedlar att jag är otillräcklig. Det är inte så att han "vägrar" att söka hjälp men han menar att han inte har tid för det eller att jobba med sig själv, att det är lönlöst mm. Likaså att visa känslor för mig, se mig, säger han att han inte har tid med.
Kan tillägga att jag inte ser det som att jag är ofelbar och ser honom som "ett fel att lösa", utan jag inser också mina issues - skillnaden är att jag jobbar med mig själv på olika sätt, tar mig tid till det, har sökt info och läst på, har sökt olika sorts hjälp, går hos kurator etc. Jag har naturligtvis också läst böckerna för att lära mig mer, det är inte så att jag "pådyvlar" honom en massa och själv struntar i det...tvärtom. Men när han inte läser klart böckerna, om tex barn och konflikter, och inte applicerar metoderna i riktiga livet i ett team ihop med mig, då stagnerar det ju... tyvärr.
Att ta ett beslut om att gå isär är det svåraste jag varit med om. Tänk vilka val, kval, tårar, oro, ångest, sömnlösa nätter, vändande och vridande i det oändliga som det kostat. Barnen fortsätter att bli utsatta för kränkningar, man jag tänker "jag kämpar lite till, lite till...." tills det inte finns något kvar av en. Tänk om folk bara visste vad man gått igenom innan man äntligen vågar ta steget. Tänk vad många fördomar det finns, om att folk "ger upp för lätt". Nej, en skilsmässa är inget lättvindigt beslut, det tar i regel ÅR innan man tagit beslutet. Vet du vad min största farhåga är? Det är hur barnen isf ska få det hos sin pappa när jag inte finns där. HUR vet jag vad som är bäst för mina barn? Men jag kan heller inte utsätta mina barn för detta liv vi lever nu. En skilsmässa är en kris för barnet liksom för de vuxna, men det kan vara annat som också ger traumatiska minnen från barndomen; gräl mellan föräldrarna i hemmet, att förlora en vän, att flytta och byta klass, att ett husdjur går bort, att ett syskon blir sjukt... Ja, kriser är ju tyvärr en del av livet och det finns många händelser i livet som man någon gång kommer att se tillbaka på och påverkas av under ett senare skede i livet, men i bästa fall stärks man av dessa kriser när man är igenom dem - med hjälp av rätt stöd. Är det bättre att leva hela livet grått i en långdragen, stelnad slags sorg och med konstant något sänkt stämningsläge och livskvalitet, än att gå igenom skärselden (skilsmässan), våga möta krisen, för att sedan förhoppningsvis bygga upp en bättre tillvaro för alla parter där man åter kan se livets alla färger?
