Ja precis, 35000kr. Hoppas få en liten slant i bostadsbidrag också nu i början.
Men om du inte får underhåll så delar ni på allt?
Hoppas ok att jag skojar. 
Kalas idag och då kommer hans släkt. Ska bita ihop och servera fika med en hand och bebis i famnen. De skulle inte få för sig att hjälpa till. Brukar snarare lägga sig och sova i soffan... suck.
Jag har 27000 kr efter skatt och två barnbidrag.
Jag är också en blivande fattiglapp för jag betalar väldig mycket för mitt boende. Jag bor i en storstad och behöver iofs inte bil, vilket är min räddning. Till banken betalar jag 11500kr varje månad och ovanpå det el, försäkring, samfällighetsavgift etc. Blir ganska ont om cash i alla fall.
Försöker tänka att allt inte är statiskt. Livet är föränderligt, även efter en skilsmässa... kan inte heller leva vidare i en dålig relation o familjesituation pga oro för ekonomin... eller KAN kan man ju - men hälsan o välmåendet är ju också viktigt. Viktigare! Du har ju träffat en ny vän också, vem vet hur det slutar, ni kanske flyttar ihop så små småningom?
Jag ska ta upp med chef att jag vill gå en chefsutbildning så att jag kam avancera i organisationen. Då ordnar det sig!
Min dejt är himla bra och fantastisk på många sätt, men jag tror inte att jag vill skapa en bonusfamilj. Han har också barn och är mycket mer bohemisk än jag, så om detta utvecklas vidare, så hoppas jag särboskap blir formen för det.
Sitter i soffan med alla barnen och tittar på film. Orkar inte bråka om läggdags när vi har det så mysigt
Som vanligt fick jag både förbereda och städa efteråt med bebis på armen. Det var jag förberedd på så jag blev inte ens arg. Försöker att tänka på att lägga energin på rätt saker.
Ni som funderar på ekonomin. Gör en budget, skriv ner dem fasta utgifterna, det blir lättare att få en bra överblick på ekonomin. Finns det onödiga eller mindre viktiga utgifter som kan tas bort? Kanske utgifter som kan minskas? Jag ringde runt och fixade med mina abonnemang och sänkte priset på mobil, tv och bredband. Billigare boende eller bil?
Öka inkomsterna, vem får barnbidraget och underhåll, söka bostadsbidrag? Extrajobb eller studier? Sälja prylar på Tradera och blocket.
Hoppas att ni har fått nåt tips ni kan använda!
Jag kom just från honom och bara att klämma in ett par timmar ihop på en vardag är så kittlande och härligt.
Pappan har barnen ett par kvällar i veckan och minst varannan helg. Barnen bor alltid hemma i huset och vi växelbor i lägenhet.
Nej, vi delar på alla kostnader för båda bostäderna (delar lägenheten också), barnen, bilen osv. Till och med CSN och fackavgifter. Ingen av oss är snålt lagd utan vi försöker att prioritera god stämning. Vi har aldrig bråkat om pengar.
Han är lugnare helt klart, även med barnen, vilket för mig är ett tecken på att även om han tror att han vill leva med mig så har han det bättre på solokvist.
Jag har dock ett totalt bakslag idag. Tårar som ostoppbart rinner och jag vet inte hur jag ska kunna samla mig och gå till jobbet... känns så tungt idag och jag vet inte varför.
Min exmake har också blivit lugnare och mer balanserad. Jag tror man får räkna med bakslag tyvärr. Jag sörjer relationen och kärnfamiljen något oerhört. Oftast klarar jag att hantera det. Men ibland slår det över.
Jag går i KBT och det kan jag varmt rekommendera. Man lär sig känna igen och hantera sina egna känsloreaktioner samtidigt som man får hjälp med att bearbeta allt som hänt.
Vi har äntligen sålt huset. Amorteringskraven på nya bolån har segat till marknaden totalt där vi bor, ingen vågar flytta känns det som. Men nu blev det till slut klart och det känns jättebra.
Vi hade det bra innan han blev sjuk, svårare än så är det inte. Jag är uppväxt i en fin och trygg familj, för mig har familjen alltid varit självklar. Gillar det lugna, trygga, invanda. Sen blev han sjuk och förändrades totalt. Lite hårddraget så sörjer jag den han en gång var. Jag saknar den vardag vi hade.
Hej igen. Är inte så aktiv, lever i ett helvete rent ut sagt. Mitt ex har starta nått korståg mot mig och en vän till honom har dessutom gjort en anonym anmälan till soc. Hur jag vet? Informationen i anmälan är saker som bara mitt ex känt till.
Kollat upp min framtida ekonomi iaf. Kommer få ut ca 20 tusen i månaden. För mig oerhört mycket faktiskt. Och tänker se till så jag får boende mm för samtliga barn. Han bevisar dagligen sin olämplighet som förälder. Psykisk och tyvärr fysisk misshandel på både barnen och mig. Kommer polisanmäla detta för har fått nog nu. Det enda jag ville var att vi skulle lösa detta som vuxna för barnens skull men han väljer alltså en sjuk väg. Och jag försöker orka med att finnas för barnen, ta hand om hemmet osv. Bebis kräver en hel del med. Vikten fortsätter neråt dessutom. Gått från 80 till 65 på 3,5 vecka nu
Igår började jag märka hemska tankar i huvudet. Jag började tänka på vad som skulle hända om jag ramlade av den bilfärja jag befann mig på, skulle någon försöka rädda mig, vart skulle bilen ta vägen om jag försvann i havet osv... Idag har jag varit gråtfärdig hela dagen och ångesten är svår att hålla stången. Har nu skaffat sömntabletter för att se om jag kan bli mer normal igen. Ångest och tvångstankar och helt tappad aptit gör så ont. Varför nu?
Vad är det som ger dig ångest och gör ont, kan du sätta fingret på det? Har du funderat länge på skilsmässa innan den blev av så du kunnat bearbeta en del innan, eller gick det fort? Så att en del kommer ikapp nu? Kanske skulle du må bra av någon form av samtalsstöd? Kram <3
Skulden. Att ha satt dessa barn till världen och inte förmå ge dem allt.
Jag har tänkt på skilsmässa sedan sept 2014 men varit olycklig och obekräftad i relationen hela tiden. Vi hamnade i en slags karusell av dysfunktion direkt när vi träffades och jag var så ung. Nu är jag inte det längre och ser allt med andra ögon.
Kanske samtalsstöd skulle vara bra, jag vet inte. Nu har jag i alla fall tagit propavan och hoppas få sova lite. Ångesten är tillbakatryckt och jag har lyckats låta bli att hetsgråta även efter att barnen lagt sig.
Jag tror också att jag har hamnat i att även gamla obearbetade saker kommer upp; varför ingen såg att jag hade ätstörningar i tio år, varför alla trodde att min syster var den enda som mådde dåligt under uppväxten, varför jag blev så förkrossad över en abort i tonåren osv. Nu när jag ska stå på egna ben och fasaden rämnar så rämnar allt. Även sånt som jag tidigare internaliserat och lagt en box långt in i medvetandet. Och i detta övermannas jag av en oändlig ensamhet eftersom ingen runt om mig vet vad som hänt och varför. Jag står och balanserar på randen till avgrunden, men vågar inte kasta mig ut eftersom jag vet att ingen kommer att fånga mig. Läkaren på vårdcentralen tyckte att jag skulle träna och supa skallen i bitar... men jag tror inte att det är rätt väg. Jag tror att jag behöver bryta ihop ett litet tag.
Jag tänkte vända mig till kyrkan för att få samtalsstöd. Tyvärr finns det ingen möjlighet med psykolog för jag har upplevelser med psykologer som gör att det bara inte går. Mina föräldrar är fina människor, men har fullt upp med en del andra problem med egna föräldrar och hälsan, så de får inte veta hur jag känner. Särskilt mamma skulle oroa sig så mycket. Jag har lyft på locket lite med mannen jag träffar, men jag vill inte vara en deppig och krävande person utan den jag normalt är; stark, glad, pigg och fylld av energi och omtanke. Jag har vänner i mitt liv, men jag har förlorat mina två närmsta; den ena genom döden och den andra genom ett svek jag inte kunnat förlåta. Energi fyller jag på på jobbet och med mina kollegor just nu.
Jag är i en ganska stor identitetskris. Jag har varit en vårdare och relationsbärare under så lång tid och jag har lagt all min kraft på att parera en annan människa. Nu finns den rollen inte kvar att spela och vilken roll är då min? Jag finns bara när jag är aktiv. Är jag stilla så är jag tom. Så fort jag inte är på jobbet, med andra, på gymmet, på Ica, städar eller är produktiv på något sätt kan jag plötsligt inte längre veta om jag vill dö eller om jag vill leva, men så tänker jag på barnen och känner min plikt, men annars kunde det kvitta. Jag tror att jag till slut har accepterat att lycka inte är ett tillstånd utan en känsla som åtminstone för mig bara ges i små portioner.
Tack för ditt fina stöd. Jag tror att jag är i en slags 40-årskris tio år för tidigt och ställer mig själv de stora existentiella frågorna. Många hamnar ju i min situation lite senare i livet. Jag har levt snabbt, rakt in i ekorrhjulet och fort ut ur det. Jag har träffat min gode vän och kanske framtida partner och känt mig verkligt närvarande i nuet och även vågat öppna upp svåra frågor med honom och fått ett fantastiskt gensvar och fått klart för mig att han inte räds de stora och svåra frågorna. Det ger mig mycket och att bara finnas med honom för att jag är jag och inte en stöttepelare, mamma, dotter eller vårdgivare (jobbar inom hälso- och sjukvården vilket säkert redan genomskådats) är så befriande.
Hur mår du nu i din process? Och var befinner du dig?
Kanske hittar i tillbaka när du lämnat?
Jag tycker också att det suger att bli dumpad, blev dissad av en kille tidigare i höstas, men träffade kort inpå det en person som verkligen står mig nära idag och kanske kan bli något mer varaktigt. Då hade jag hunnit lära mig att jag kunde bli attraherad och våga ha sex med en ny person och bara det stärkte min självbild. Kände mig i mitt äktenskap som en förbrukad, ful, sliten morsa som ingen kunde känna något för.
Se om du kan hitta någon! Jag är själv nu på väg in i en ganska allvarligt menad relation tror jag. Mår så bra av att äntligen få vara mig själv och bli uppskattad och omhändertagen bara för att jag är omtyckt och inte för att jag ska leverera nåt tillbaka