Jag ska skilja mig efter 5 års äktenskap och nästa 10 års relation. Smärtan över att två barn inte längre kommer att ha sin kärnfamilj kvar är så stark och får mig under stundom att vackla i mitt beslut.
Bakgrund; en relation som blivit allt mer fylld av aggression och bråk medan kärleken och intimiteten dött ut.
Hoppas att någon där ute i samma sits vill dela tankar och känslor här och kunna ge och få stöd när allt känns svart.
Så hade vi förra julen, firade gemensamt och jag var på helspänn för att han inte skulle flippa ur och förstöra hels julen. Det gjorde han förstås inte, men känslan av att han skulle kunnat gjort det var extremt jobbigt.
I år firar vi helgerna var för sig, mycket lugnare för själen!
Kram till alla!
Hos oss gick allt åt helvete idag när exet 50 mil hemifrån hos sin släkt totalt tappar det och blir inlagd akut på psyk. Hans mamma låter mina barn bevittna kaoset och jag åker dit för att hon annars ska ringa socialen. Jag ligger hos en annan släkting på orten med mina barn intill mig och känner mig allmänt vilsen och förvirrad.
Åh nej, så jobbigt :( Finns det en historik och en diagnos hos psyk? Om inte, så kanske han kan få en utredning nu? Är hans föräldrar sen tidigare medvetna om hans problem? Annars var det kanske en ögonöppnare.
Han har alltid varit av och till deprimerad och vältrat sig i självförakt och självömkan. Jag ser det som så traumatiskt för barnen att de fick se allt detta, är så besviken på deras farföräldrar som inte bara skyddade barnen. Mitt yngsta barn som är 3 år har gråtit efter pappa och den stora är så överdrivet käck och kavat så att det känns som att hon skyddar mig från hur hon egentligen känner.
Aha ok, depression. Men brukar det bli så dramatiskt? Farföräldrarna kanske inte uppfattade situationen som traumatiskt för barnen?
Hoppas hursomhelst att han får hjälp om han ligger inlagd nu. Klarar han barnen på halvtid?
Jag tycker inte att man låter småbarn bevittna panikattacker och att en förälder pratar om en önskan att dö. Han blev hämtad av en ambulans. Jag anser att den ena borde ha gått med barnen och den andra kört honom till psyk istället för att ringa en ambulans. Istället la mamman kraften på att ringa mig och hetsa om att hon skulle ringa soc för att jag inte tog ansvar för barnen... Han har inte varit inlagd sedan 2009.
Hej, nu var det länge sedan jag kikade in här.
Hos oss händer inget nytt.. Jag funderar hela tiden på om jag kan ta över huset, samtidigt som jag funderar på hur jag ska bli bättre så jag kan jobba istället för att vara sjukskriven..
Hos oss gick allt åt helvete idag när exet 50 mil hemifrån hos sin släkt totalt tappar det och blir inlagd akut på psyk. Hans mamma låter mina barn bevittna kaoset och jag åker dit för att hon annars ska ringa socialen. Jag ligger hos en annan släkting på orten med mina barn intill mig och känner mig allmänt vilsen och förvirrad.
Separerad efter 7 år. 2 barn. Anklagat henne i ett halvår för att ha en affär med en kollega. Hon nekade hela tiden. Sen lämnade hon sin sociala medier öppen och där fick jag reda på det jag befarat att hon har en annan. Hon påstår att det bara pågår ett kortare tag men hennes ord väger inte mycket längre. Det kan ha pågår ett tag. Vem vet.
Under detta halvår har hon då o då hintat att det kan finnas ett litet "fönster" för att återförenas. Har försökt att attrahera henne och inte visa bitterhet men har uppenbarligen misslyckats.
Känner mig dubbelt sviken då hon har ljugit för mig om och om igen när jag har gett henne chansen så många gånger att bara säga som det är. Jag är helt förkrossad men försöker gå vidare och hoppas hitta lycka. Hon hade även en kort mindre allvarlig affär för några år sedan (också med kollega) men som vi gick vidare ifrån bara för att hamna här igen.
Det svåra är att jag har kvar känslor för denna falska människa och jag vet inte hur jag ska få bort dessa. Kanske genom att träffa en ny. Jag vet inte. Just nu är det ett väldigt bråttandes internt mellan förnuft och irrationella känslor.
Oj vad fruktansvärt! Men är det verkligen depression det handlar om? Visste inte att panikångest var vanligt vid depression. Ber om ursäkt för min okunskap. Jag förknippar det mer med apati.
Din svärmor borde väl anmäla sonen och inte dig kan man tycka. Har ni schema fastställt av rätten? Sköter han det i vanliga fall? Har han haft bra vårdkontakt efter 2009? Tråkig sits du är i :( beklagar!
Hej, nu var det länge sedan jag kikade in här.
Hos oss händer inget nytt.. Jag funderar hela tiden på om jag kan ta över huset, samtidigt som jag funderar på hur jag ska bli bättre så jag kan jobba istället för att vara sjukskriven..
Men hjälp.. Han låter olämplig att ta hand om sina barn just nu. Jag får känslan av att han skulle kunna göra vad som helst, eftersom han mår så dåligt.. Det vore ju fruktansvärt om barnen skulle råka illa ut eller få se något..
Ber om ursäkt TS att jag skriver så, men jag fick en ilning i hela kroppen när jag läste vad du skrivit..
Hur mår du och barnen?
Terapeut; Det va en bra och intressant länk! Finns det mer på området och i det temat?
Vi ska försöka gå i terapi nu.... två små barn. Livet fullt av utmattning och tappat bort varandra helt.
Imorgon ska jag till socialen.
Imorgon ska jag till socialen.
Det kommer gå bra TS! Det är ju inte du som falerar i föräldrarollen. En utredning kanske kan leda till att du får ha barnen mer än på halvtid eller att din ex-make får bättre hjälp med sina psykiska problem.
Jag känner redan nu att han inte klarar av det hela så jag förstår att jag kommer vara tvungen att öka min tid med barnen. Dock jobbar jag två kvällar i veckan så behovet av anpassning av mitt liv gör allt så svårt. Jag vill verkligen inte byta jobb för jag älskar mitt jobb och mina kollegor, så den delen är så tung.
Förstår att allt känns jobbigt just nu. Ta en dag i taget och försök att inte se det nattsvart, de två kvällarna kanske passar att din ex-make har barnen, eller så kan ditt schema stretchas lite, eller så går kvällarna att lösa på annat sätt. Det kommer ordna sig så småningom. Styrkekram.