Familjehem till tonåring?
Jag har iofs varit familjehemsplacerad sedan jag var 4 år men mellan 14 och 18 år på ett annat ställe pga svår sjukdom i mitt tidigare hem.
Kan bara prata för mig själv men har alltid varit skötsam, hjälpsam och haft väldigt bra betyg. Började extrajobb som redan om 15-åring så var inte alls bråkig eller stökig.
Jag mådde oerhört dåligt den här perioden. De tog bra hand om mig och så, rent omsorgmässigr och praktiskt alltså, jag saknade aldrig något även om vi inte levde i lyx. Men jag var ledsen, jag sörjde min tidigare familj och när jag inte mår bra så drar jag mig undan. Jag kände mig inte hemma där och ju mer jag drog mig undan desto mer skammade de mig för det. Fick MIG att känna mig som att det var mitt fel att jag kände så. De sa att de inte uppskattade att jag mest var på mitt rum och inte socialiserade mig med resten av familjen. De sa också och jag citerar, "de andra barnen har hittat sin plats hos oss, så vad är det för fel på dig som inte kan göra det?". Det gjorde oerhört ont i mig för jag tänkte att bör det inte bra DEM som bjuder IN mig och får MIG att känna mig välkommen?
De hade också högre krav på mig än de andra. Kände att oavsett hur mycket jag vände ut och in på mig själv så var det aldrig tillräckligt.
Plockade jag i eller ur diskmaskinen var det på fel tider, samma med tvätten. Eller så hade jag vikt det fel, råkat lägga på fel hylla eller vad som. Städade jag var det också på fel tider. Åt jag efter skolan åt jag för mycket eller för lite eller fel mat. Vad jag än gjorde verkligen det fel eller inte tillräckligt.
Jag skötte skolan, höll deras tider, var inte ute och slarvade sent eller på helgerna. Jag var skötsam helt enkelt.
Min poäng är att hade jag bara fått känna mig välkommen, blivit accepterad för den jag var och fått stöd när jag behövde det så hade jag inte behövt må så dåligt. Och om jag sa att jag var deppig eller inte mådde så bra vid middagsbordet när de frågade mig så svarade det "Sluta nu, ditt humör sänker oss andra". Det är inte särskilt lämpligt att säga till en familjehemsplacerad tonåring.
Var välkomnande, förstående, accepterande och ha fasta gränser så kommer barnet att finna sig tillrätta till slut. Var tålmodiga.
Och lycka till!