Hur reagerar era män?

Hur mycket gör han själv när han är magsjuk?

Det här med att graviditet inte är en sjukdom, är sant, men vissa symptom på graviditet är som sjukdomar och man mår därefter. Ingen skulle ifrågasätta varför någon med magsjuka låg på soffan, men när man mår sjukt illa som gravid, då ska man hålla igång som om man vore frisk och pigg som en nötkärna?! Du får sätta dig ner med honom och förklara hur du mår, det är inte ok att han trivialiserar ditt mående på det här viset och du måste säga ifrån.

Är detta vanligt beteende hos män eller är det mig det är fel på?

Det är inte fel på dig och det är nog ett vanligt beteende men DET ÄR INTE OKEJ!

Ta ett riktigt ordentligt snack med honom. Jag förstod det som att han inte har barn sen tidigare. Då får du ju ta och berätta för honom hur det ligger till. Med mående i början, slute, tiden med ny bebis, amning och den nyförlösta kroppen. Ni måste prata om förväntningarna på varandra och hur verkligheten ser ut!

Min man "störde" sig på att jag gnällde så jag slutade gnälla och svarade och sa bara som den var. Så istället för att verkligen gnälla: Åh, suck vad illa jag mår." så försökte jag förklara för honom att "Det känns som att jag är åksjuk och golvet gungar." Låter lite flummigt men jag hatar också gnäll för gnällande skull och att förklara gjorde det mer tydligt. Jag kräkte heller aldrig utan det bara kändes som det 24/7 till v18.

Låter som om det var mitt inlägg för cirka 7 månader sedan.

Hur var pappan till dina andra barn?

Jag har iaf bara fått höra hur jäkla jobbig jag är som gnällt över illamående under denna graviditet. Inte fått någon hjälp eller avlastning alls. Så var INTE mitt ex.

Och man kan lätt säga att vi glidit i sär i denna relation.

Det har givetvis gått upp och ner under graviditeten men oförståelsen som han visade tidigt visades ju även när man blev extra trött, fick foglossning och blev hormonell också. Hade jag inte varit gravid hade jag bett honom dra åt fanders.

Nu fortsätter jag bita ihop tills bebis är född och jag lite starkare mentalt så får vi se hur allt blir.

Du är iaf inte ensam. Och oförstående män finns det såklart nyanser på. Alla är inte lika oförstående som min.

I min förra graviditet var jag ensam den sista tiden då vi gick isär pga olika orsaker som ledde till att jag mådde ännu sämre.

Jag försöker prata med han och inspirera honom till att läsa varje vecka i appen där det står nya saker varje vecka, han blir förstående samma dag som han läst de men sen så verkar han ha glömt bort det. Han är snäll o hjälper till ifall jag behöver vatten och såna saker men de är just de där med att han får göra de mesta själv.

Jag kräks ganska ofta och igår var värsta kvällen på länge gick 10 minuter mellan varven, jag blir ledsen och frustrerad eftersom man känner sig så hjälplös.

O idag var ja tvungen att va hemma ifrån jobbet pga att ja är helt slut o då surar han över det lixom.

Jag önskar bara han o ja kunde byta kropp för en dag så han får känna hur de känns.

Den första tiden har varit jobbig för mig i alla 3 mina graviditeter.

Har du bett få medicin utskrivet? Kommer inte ihåg vilken medicin jag fick först men den funkade inte på mig så jag fick primperan. Om du spyr så ofta så gå till läkre på mvc och be om sjukskrivning. Be dom kolla så dina värden är ok. När jag väl släpade mig till läkaren var jag så uttorkad dom beordrade in mig på akuten för dropp.. sen blev jag sjukskriven i en månad.

Har du verkligen förklarat för honom hur du känner? Och ställa krav ni har valt göra detta så nu får han hjälpa toll? Kanske ni kan få avlastning med dina barn. Kan bli rätt mkt ta hand om dig plus två barn.

Ser även du skrivit du tycker synd om dig själv. Det kanske är där skon klämmer..

Han kanske inte förstår hur illamående du är? Hr du beskrivit det? Han kanske har varit magsjuk nångång som han kan relatera till

Det kan ju vara en känslomässig reaktion på graviditeten annars, som han tar ut på dig. Han har panik inför allt nytt helt enkelt. 

Annars kanske han upplever att allt nu ligger på honom. När jag är gravid(nio barn) och mår dåligt så behandlar min make mig som en prinsessa och tar över det praktiska, MEN jag sköter så mycket jag kan från sjuksängen. Jag planerar alla måltider, skriver noga instruktioner, viker tvätten i sängen, förbereder och förenklar. Din man kanske känner att du inte gör något alls. 

Han är van att jag gör allt hemma då han vanligtvis jobbar borta i veckorna. Nu är de omvända bullar när han är hemma och de är då irritationen uppstår. Han förstår inte riktigt hur det är för mig i vanliga fall att arbeta heltid, laga mat, ta hand om 2 barn o städa helt själv i veckorna. Sen när han kommer hem då ifrån sitt jobb exempel en fredag eftermiddag och det står lite disk framme eller nått klädesplagg på golvet ja då blir han sur. Han kan tyvärr inte relatera till min vanliga vardag. Så ja han kanske tycker att jag inte gör ett skit eftersom han får göra alla de där sakerna som jag alltid annars gör när jag mår bra eller när det är vardag för mig.

Tack jag ska kontakta barnmorskan imorn och höra vad dom säger, försöker äta lite men ofta men illamåandet vägrar släppa idag trots postafren:/

Det är verkligen JÄTTEVIKTIGT att ni pratar om detta NU. För du kommer inte ha mer tid när du har en liten bebis också, och du har ingen aning om vilken typ av bebis du får, hen kanske vill bli buren konstant, kanske sover dåligt etc. etc. det kan vara minst lika tufft efteråt. Vi hamnade också lite i klinch ett par veckor efter förlossningen, jag hade en toppen graviditet och mådde typ som vanligt, blev lite långsammare bara, så det mesta flöt på som vanligt var jag trött eller så så var han dock superförstående och han tog verkligen över det mesta hemma så jag skulle få vila. Men min man hade nån idé om att föräldraledighet verkligen betydde ledigt, som att jag typ gick på en mega-lång semester, och skulle gå runt och skrota hela dagarna och att då var det ju givetvis mitt jobb att sköta allt hemma, jag gjorde ju ingenting.... Han förstod inte alls vilket jobb det var och att jag spenderade mer än en vanlig halvtid bara med att amma per dag, lägg till blöjbyten, vaggning, vyssjning, sömn och bashygien för mig själv så var det inte många minuter kvar på dygnet. Jag tog en diskussion och han försökte förstå och det blev mkt bättre, men först när han blev lämnad ensam med bebis i 3timmar (TRE YNKA TIMMAR) för att jag fick tandvärk och var tvungen att gå till tandläkaren så trillade poletten ner. Han stod i dörröppningen med skrikande bebis typ i panik med överkokande kastrull på spisen, han trodde ju liksom att han kunde jonglera bebis och alla hushållsbestyr på egen hand, det gick så där hahahaha efter det pratade vi igen och han bad om ursäkt, han hade verkligen inte förstått.

Det jag vill säga är att jag verkligen önskar att vi hade pratat om hur det skulle bli och vad vi hade för förväntningar INNAN bebis kom, för jag hade ju kunnat tala om för honom att hans tanke var helt orealistisk redan från början, och vi hade sluppit den ursprunglig konflikten och en hel del irritation. Klart han hade inte riktigt förstått innan, precis som jag själv nog inte riktigt hade det, men det hade gått lättare. Så är det problem redan nu, så ta tjuren vid hornen oxh försök reda ut det nu, och välj inte ett tillfälle i irritation, dvs när han eller du är sur, utan försök att ta upp det vid ett lugnt tillfälle så att ni kan reda ut det nu och förhoppningsvis nåde rädda ert förhållande och slippa massa tjafs sen och kunna njuta av er bebis ist.

Tack för svar. Ska ringa bm idag och fråga hur ja ska göra med mitt illamående för detta går inte längre :(

Min sambo är en fantastisk medmänniska o gnäller aldrig över hushållsarbete osv. Vi tar vanligtvis ungefär 50/50,men under typ två veckor i början av denna tredje graviditet så var jag totalt utslagen o han fick ta mer än vanligt. En dag kom han hem o fräste "nu får det fan hända något".

Jag tog illa upp o förklarade hur graviditeten påverkade mig o frågade om han aldrig har vart sjuk eller bakis osv så jag har fått ta extra.

Han lugnade sig o ganska snart därpå började ja också må bättre. Nu är vi i slutet på graviditeten o jag orkar mindre igen, han säger inget.

Med det här sagt, ALLA kan tröttna, men en normal sambo lyssnar också å inser när ens känslor inte e helt skäliga /är orättvisa. Men det kräver ju en öppen, vuxen dialog o inte bara onödigt tjafs o bråk.