IVF sommar/höst 2018

Ja suck, det är så så svårt att inte ramla ner i becksvart, men man får ju kravla sig upp såklart. Tack för omtanken, ja jag har testat både gråt och ilska ha ha, det hjälper ju lite.

Jo det kanske gick så fort så jag inte hann se...nu börjar dessa långa dagar. Hade nästan glömt hur jobbigt det är att vara ruvare efter en IVF. Hoppas vi slipper göra om hela processen. Håller tummar och tår för er andra speciellt ni som jobba på barn nr 1. Inget som är jobbigare, men ge inte upp. Vår pojke krävde 4 försök då..

Var din test dag idag?

Jo min sista ivf gick det också så fort allting så undrade om de verkligen stoppat in den ordentligt men det hade dom :) gravid i v 16.

Det är så tufft å ruva. Hemskt. Man är glad första dagen för att man fått tillbaka nåt sen är man ett vrak :/

Håller tummarna för er alla. Skriver inte nåt här inne längre men läser det mesta å hejar!

Så tråkigt!! Vilket försök var det? Är på rd3 med blasto. Har en kass magkänsla ...

Hoppas inte din magkänsla stämmer och det vänder om några dagar...inga känningar i kroppen?

Hej,

Hur lever ni under ruvningen? Jag försöker att leva som vanligt att inte stressa men tyvärr har jag lite stressigt o jobbigt på jobbet o är så rädd att de är det som gör att inte embryo vill fästa. Skall göra ett nytt försök nästa månad.

Lycka till alla ni som ruvar, så jobbig tid.

Ingen som är i vår situation kan föreställa sig hur det är.

Nu har det gått några dagar och senaste ruvningen börjar kännas overklig och greppar efter strån att dra sig upp.

Jag inser ju nu i efterhand efter att fått smälta allt att embryot faktiskt fäste! Och att det faktiskt var ett positivt, men svagt, på CB early. Såhär i efterhand och även då så kände jag det i kroppen, att jag för en liten stund var gravid, för att efter några dagar inte känna det alls, då det var borta. En obeskrivlig känsla men jag kände det. Jag pratat med min syster som har flera barn som kände igen sig i min historia och förstod precis vad jag menade, även hon såg att testet var positivt. Någonstans var det som jag tillhörde den där gruppen av människor som jag så innerligt vill vara del av.. bara lite grann

På ett sätt var det skönt att få ett erkännande från någon annan, annars tror jag att det är mina hjärnspöken, när jag berättade för kliniken att jag hade fått ett svagt positivt så ignorerar sköterskan det mer eller mindre och fokuserade på det negativa testet, det kan jag förstå men själv vill man ju lista ut varför det inte höll hela vägen och kanske få nåt positivt att hänga upp mig på i allt elände men det fick jag inte. Det enda hon lät positivt över var stt vi har fler i frysen.. vilket i sig är bra, men hur många misslyckande ska man gå igenom egentligen?

Tänk om inget av dessa fina fina fem blastisarna vill vara kvar.. och vi går igenom en ny tuff behandling med ytterligare 5 blastisar eller fler och inget blir. Det kommer bli så jäkla tufft för kropp och knopp.. och den ständiga frågan varför det inte blir!

Är det fler än jag som känner att jag själv styr min egen behandling? Vilken medicin jag ska ta, piller osv. Det känns som att ansvaret ligger på mig att se till stt jag ev får en ny medicinen eller en ny dos. Varför kommer inte det från kliniken? :/

Ville bara skriva av mig lite grann

Hoppas det! Nej inget. Brösten är ovanligt icke svullna. Lite pirr vid äggstockarna bara.... känner annars nada

Andra försöker, blev gravid på första men missfall i v.6. Vilket försök är det för dig? Jag tror att vi alltid kommer ha kass magkänsla för känslorna har fått sig så många käftsmällar tror du inte? Jag håller tummarna!!