Läkaren frågade ut mig

En gång när jag sökte för trötthetssymptom på vårdcentralen frågade läkaren om jag hade pojkvän. 

En annan gång när jag hade försökt begå självmord och sedan hamnat på akutpsyk, frågade den läkaren om jag hade pojkvän. 

Jag har varit med om samma, dock under mitt sista besök på ungdomsmottagningen där jag fick p-piller utskrivna för min kraftiga mens.

"Har du en pojkvän?" -Nej
"Är du sexuellt aktiv?" -Nej...
"Är du intresserad av tjejer?" -Öh, nej...
"Det är inget fel med att experimentera." -Nej, jag vet, men jag är fullkomligt ointresserad, jag är asexuell.
"Jaha, men onanerar du? Det är inget fel med att onanera och upptäcka sig själv, det är t.o.m. hälsosamt!" Och blaaaa blaaa blaaa. Hon malde på i TRETTIO MINUTER. Tillslut satt jag bara tyst för jag orkade inte.

Lämnade mötet äcklad och förvirrad, hoppas att jag aldrig behöver vara med om en sådan utfrågning igen.

Sist jag var hos läkare blev jag väldigt stressad av att denne frågade väldigt utförligt om min bakgrund eftersom jag hade en kort akuttid och ville komma till det relevanta och gärna hinna fråga om några andra saker som besvärade mig också, då kändes det väldigt drygt att svara på saker om uppväxten och speciellt så blev han intresserad av ett genetiskt ärftligt fel jag har som inte alls var relevant (hand vs magbesvär) men det var något så himla ovanligt att han blev superintresserad o tillomed skrev ner namnet på mitt fel o ville titta närmare på det.. Något som jag fick utrett för 20 år sen liksom.. Men det verkade som att han ville fråga lite utförligt om min bakgrund eftersom vi inte setts förut och ville väl skapa sig en uppfattning om mig..

Hon kanske ä flata? Du skulle pröva å va kille...

Jag tror man får ha en nykter syn på sånt här. Det är väldigt naivt att tro att all vårdpersonal är goda människor som bara försöker göra sitt bästa, det kan såklart finnas perversa typer och de som är gränslöst nyfikna. Samtidigt vet man som patient inte alltid vad är relevant.

Som t ex blindtarms exemplet, den tjejen kanske visste att det var blindtarmen som det var fel på men läkaren kan inte förutsätta att patienten har den kollen. Det kan också handla om att behandlingen kan påverka en graviditet. Därför måste kanske läkaren ställa många frågor som verkar onödiga för just dig, när det för någon annan behövs dessa frågor för att gräva fram att patienten visst har varit med om omständigheter som kan resultera i graviditet.

Av egen erfarenhet av arbete med människor så stöter man på alla möjliga smarta och osmarta människor. Alla människor har inte lika bra minne eller samma hjärnkapacitet som en själv. Läkaren kan omöjligt veta om just man själv är sanningsenlig, normalbegåvad och med fullgott minne.

Därför är ett väldigt gott råd precis som flera redan sagt, att fråga om relevansen av frågan.

Vårdpersonal är inte automatiskt socialt kompetenta.

När jag väntade första barnet hade jag hemsk underlivsklåda(nu vet jag att jag får kronisk svamp varje gång jag är gravid) och jag gick till en vikarierande BM för att kolla läget. Innan hon konstaterat svamp var hon mer inne på att jag nog hade en könssjukdom(jag var ju så ung...18 år) och började fråga ut mig om mitt sexliv. Hon ville absolut testa mig för allt möjligt eftersom hon inte gick med på att jag bara haft sex med min pojkvän(nu man) och han bara haft sex med mig. Hon sa rakt ut att "det är väldigt ovanligt med så få partners så jag tror nog att du ljuger". Som tur var hade jag en bra ordinarie BM.

Jag fick många okänsliga kommentarer när jag fick mitt första missfall(första graviditeten och jag var 18 år). "Var inte ledsen, det är bara en cellklump och inget barn", "Nu när du är så ung så var det nog för det bästa", "Men se det positivt, nu kan du ju börja dricka igen"(drack inte och gör inte idag heller). 

Men störst problem har jag med läkare som inte kan gå ur läkarrollen privat. Många av mina barns kompisars föräldrar är läkare och flera av dem verkar se alla människor som patienter och kan ställa väldigt närgångna och olämpliga frågor i lekparken när ungarna leker : "Så hur många barn ska ni ha egentligen?"(vi har 4), "Har ni fått ordentlig preventivmedelsupplysning?".

Berätta för läkaren att du känner dig obekväm med de frågor som får dig att göra det. Gör det på ett neutralt sätt så att de kan få feedback om sina bed side manners. Det är svårt att bli bättre om man inte vet vilken utgångspunkt man har. Det ger också läkaren en möjlighet att prioritera ev känsliga frågor mot hur viktig informationen är.

En annan aspekt att ha i åtanke är att patienter faktiskt har visats få bättre vård om läkaren ser dem som en person som de har en relation med. Utfallet av operationer är bättre om vårdteamet har småpratat lite med patienten innan. Min man genomgick en större operation för ett par år sedan och flera av operationsteamet kom och presenterade sig och pratade om familj, sport, politik och skojade med våra barn av just den anledningen. De hade det som rutin på det sjukhuset.