Make elak

Tack. Jag behövde höra detta. Ja, han svarar så när vi har det extremt tufft. Jag kan  uttrycka mig klumpigt ibland å säga.. "kan du inte vara lite romantisk?" - när han suttit framför luren/TV:n några timmar.. mest på skämt å som en pik. Då är han överdrivet lättkränkt och svarar med att jag kritiserar och sårar honom. Han kan älta på det länge och jag får ett utbrott i ett helt annat sammanhang. Jag kan vara gnällig och krävande ibland. Är det fel på mig? Vet att det inte är så bra - men han ger mig inte utrymme att ändras eller jag vet inte hur jag ska ändras när jag får den responsen tillbaka. Jag är inte perfekt och tar på mig mycket av skulden. Men vet som du skriver, att man absolut inte ska tappa respekten för den man älskar. Detta är mitt första långa förhållande och det har varit en svår och tuff lärdom. Skönt att höra att det inte vara på detta vis.

Ditt största fel är att du är alldeles för snäll och självkritisk samtidigt som du låter honom behandla dig som skit, rent ut sagt. Det märks att du är oerfaren, en mer erfaren kvinna hade fattat att här har vi en mansgris de Luxe och lämnat honom för länge sedan.

Nej, precis, du ska inte acceptera något sånt. Jag har själv också haft dåliga relationer, men numera skulle jag inte acceptera det. Min nuvarande man och jag har varit ihop i drygt 10 år och vi har aldrig sagt något otrevligt till varandra. Det är inte alltid man orkar vara ett optimalt stöd för sin partner, men då vräker man inte ur sig något otrevligt för att dölja det, utan snarare säger man t.ex. att man önskar att man kunde göra mer.

Ser att du har fått många andra bra svar så svarar bara på en liten del.. jag tänker adhd i någon form kan vara en bov i dramat. Pga av hans impulsivitet, förstärkta känslor och att han inte gillar dina diskussioner ("gnäll"). Tänker han kanske har svårt att koncentrera sig på ditt resonemang om det inte stämmer med hans egna. Annars ligger narcissistiska personlighetsdrag väldigt nära dina beskrivningar. Ser inte sina egna brister, klankar ner på andra för att framhäva sig själv (särskild dig som står honom så nära) m.m.. Dessa beteenden är svåra att lära bort. Själv tror jag att det går ifall man verkligen vill men för det krävs en hel del självinsikt och det verkar han inte ha. Jag börjar själv förstå hur svårt det är att förändra länge inlärda beteenden (sen barnsben och in i vuxen ålder), och skapa insikter hos personen att det faktiskt inte är ett acceptabelt beteende. Det återstår alltid att att jag ska förstå att det är svårt att lära bort för att det är djupt rotat, eller att jag inte förstår nånting.

Jag har inga råd till dig, förutom att i slutändan (när det dras till sin spets) tänk på dig själv först. Lycka till!

Tack för dina ord. Hans gensvar när jag försöker prata om att jag verkligen försöker, är att jag bara lyssnar på min egen monolog. Att jag bara pratar utifrån mig själv och aldrig lyssnar på honom. När jag lyssnar på honom är det enda jag hör att han mår dåligt med mig och att jag är för kritisk mot honom. Han har talets gåva och lyckas alltid vända det till att det är jag som den elaka och han är offret. 

Jag kan vara kritisk, klumpig och är oerfaren. Jag gör kanske gör fel saker. Känner bara att jag är wrong match. Ja, att höra att jag är för snäll - har jag hört tidigare. Utifrån hur mycekt jag försöker är jag nog det. Får skärpa mig! 

Tack så mycket. Blir lite rörd, att det finns så många underbara människor där ute som dig. Tack.

Ja, det du skriver. Har jag observerat - du tar orden ur min mun. Precis, han har svårt att koncentrera sig för det går emot hans verklighetsuppfattning, väldiga narcisstiska drag. Han har haft självinsikt det senaste året från och till - och blivit bättre.. men när vardagen kommer smygande - har jag för många åsikter för honom, för mycket personlighet. Ibland säger jag till honom att han behöver en tjej som saknar en personlighet som kan vara din nickdocka och aldrig prata om vad hon tycker. Då tycker han jag är från en annan planet och pratar nonsens hehe.. vi pratar två olika språk och helt ärligt förhållande har varit skakigt med mycket bråk. Trodde vi skulle få det bättre eftersom det har blivit det periodvis. Men jag vill inte "plåga honom mer" eller själv leva i ett destruktivt förhållande. 

Idag försökte han prata med mig. "Ska jag laga mat till dig?" "Vad har du köpt?" "Vart ska du?". Har bara svara ja/nej. Han har sugit musten ur mig och kärleken. Samlar mod och styrka.. ork.. att gå vidare. Är bara lite snopet.. för han lovade att vi skulle på parterapi - och även fast det hade varit väldigt mycket att arbeta med från hans håll och ett tufft förhållande var jag villig att arbeta på med. Trodde vi skulle ge det en sista chans. Han kanske kommer å säger "Jag var arg - vi går på samtal". Det är jättejobbigt. Han psykar mig så mycket. Inte värt att försöka mer. 

Du ställer frågan vad som utläses av ditt meddelande, och mitt svar är då att jag får en känsla när jag läser din trådstart av att du (kanske rent omedvetet) lägger mycket skuld på dig själv för problem som uppstått i ert förhållande, alltså jag upplever det liksom som att du utgår ifrån att det är du som är huvudproblemet och kanske rent av "felet" i det hela. Får helt enkelt uppfattningen att du är väldigt inne på att det främst är problem som ligger hos dig som ger grund till era konflikter, att det är du som är jobbigt att ha o göra med osv. Så jag funderar i och med denna tolkning av din trådstart på om du kanske skulle behöva lita på dig själv bättre och typ förminska dig själv mindre, ta dig själv på större allvar helt enkelt. Det kan ju till exempel antingen vara ni båda som har stort ansvar till att det uppstår konflikter och att ni inte kommer överens, alltså det kan ju vara bådas beteenden som är problematiska. Eller också är det främst han som är orsaken till era problem, kanske är det helt enkelt hans beteende och sätt att vara som är det största problemet, snarare än du och ditt sätt att vara och fungera. Jag tycker du ska fundera mer på vad som egentligen faktiskt är fel, dåligt, problematiskt etc med dig och hur du är, och då samtidigt vara mer öppen för att det kanske inte alls är så illa egentligen, jag menar det kanske istället är hos honom de största "felen" och problemen ligger - dvs han som är det huvudsakliga problem i det här med hur er relation (inte) verkar fungera. Precis som någon skrev tidigare i tråden tycker jag du ska fundera över ifall du kanske har rätt i hur du tänker, känner, reagerar osv och helt enkelt över om det som du känner och gör kanske trots allt är helt adekvat till hur  er relation ser ut och hur han beter sig. 

Kram

En fundering till jag får: du kallar dig själv gnällig och jag undrar då; är du verkligen gnällig, eller är det kanske så att du snarare är väldigt känslig? Att vara gnällig och att vara mycket känslig behöver ju inte riktig vara samma sak tänker jag.

Och på tal om gnällig får jag snarare uppfattningen att det i så fall är han som är den gnällige av er, iaf verkar det lite så när man läser det där du beskriver om att han kan vara lättkränkt och typ blev sur när du skämtade och tog det som en pik. Ska jag säga min mening tycker jag att folk som på riktigt är lättkränkta kan vara långt mer irriterande gnälliga och jobbiga att ha o göra med än folk som istället snarare är mycket känsliga.

Du skriver dessutom själv att din man har väldigt narcissistiska drag och detta gör mig orolig då jag utifrån ditt sätt att uttrycka dig i dina inlägg tippar på att du för din del verkligen är en typ av människa som löper stor risk att fara väldigt illa av en narcissist. Jag syftar då på att du verkar vara: självkritisk, självdömande, väldigt känslig, omtänksam, mycket funderande och analyserande osv. Därför befarar jag att er relation kanske inte är särskilt sund för dig, så tycker att du ska fundera nog på om du verkligen vill leva med honom och då tänka på ditt eget bästa och vad som verkligen vore bäst för dig.

Du har säkert gjort ditt bästa,men inte han.Släpp detta och gå vidare.